Det blåser så in i bomben. Träd och buskar gör motstånd så gott det går. Hösten sliter i kropp och själ. Livet är som en berg och dalbana just nu är det en dal för min del. Men jag vet ju innerst inne att det snart bär uppåt igen, det känns trots det jobbigt. Samma visa vår och höst. Varför går inte att förstå, bara vänta ut dalen och hänga med upp igen. Får dåligt samvete över att må så här ,trots att det finns så mycket att vara tacksam för. Det finns ju så mycket värre lidande ibland oss. Har i alla fall lärt mej att bara vänta ut det och kämpa på så gott det går försöka tänka positiva tankar. Fram tills dess sänder jag ett tack till alla er i HBK som utan att ni vet det hjälper mej mycket.
Vi hörs snart igen.
Kramar från Gunilla
Vi hörs snart igen.
Kramar från Gunilla