Sv: Sorg i familjen
Jag är uppväxt med hundar, enda sedan blöjtiden och har alltid älskat djur av alla dess slag (nja fästingar kanske står utanför den kategorin).
När jag själv fick familj var det otänkbart med husdjur pga arbete som tog på tok för mycket tid och jag sa konsekvent nej trots ständig påverkan från övriga tre i hushållet. Men så en dag......så kom det in en perserkatt i huset. Hur skulle jag fixa det här, hundmänniska som jag är? Tycket väl till att börja med att det var något som katten släpat in men redan efter ett par dagar så vaknade något inne i mig, den är ju helmysig!
Det tog inte lång tid innan den fanns en till i huset, ytterligare en perser och han trollband mig helt och har nu gjort så i 19 år.
Vi tar promenader varje morgon, äter frukost tillsammans, och fan ta mig om jag inte tänder braskaminen på morgonen efter filmjölken.....
Ni som brukar stå på Degerhamns ställplats har säkert sett oss någon gång ute och gå på morgonen, Totte och jag tillsammans. Nu vet jag att hans dagar är räknade pga av en förstorad hjärtmuskel men så länge han mår bra och tycker att livet fortfarande är kul får han hänga med. Men den dagen det händer så kommer saknaden vara enormt stor.
