Idag gav jag mig på det förhatliga jobbet att byta kamremmen efter knappt 8 000 mil / 5,5 år.
Studerat arbetsrutinerna nogsamt på nätet i en veckas tid, tog bort vänster lykta och kikade ner på
det frilagda utrymmet. Det såg ju överkomligt ut och "det här fixar jag på förmiddagen" var min absoluta övertygelse.
Bort med AC-rem och multirem, samt även spännaren som jag insåg måste bort för att kåpan ska gå fri.
Kom fram till "borttagning av remskiva", varvid svordomarna började torna upp sig i mitt huvud.
Fattas 2 mm från att gå loss, nähä - det blev till att lossa motorupphängningen ( 3 skruv)
medelst 0,2 varv per omtag, tidsödande och trångt. Men sänkningen medgav att jag nu kunde lirka bort remskivan.
Sedan gav jag mig i kast med plastkåpan över själva kamremmen. Nu märkte jag att folk på gatan gick
över på motsatta trottoaren med sina hundar. Det var väl mitt språkbruk innanför häcken som var orsak till det, kan jag tro.
Kompressor med tillhörande fäste måste ju också bort, ändå trilskades kåpan och hakade fast överallt.
Så ända in i glödheta små-dj....ligt har jag inte varit med om på länge. En plastkåpa, hur svårt ska det va?
Inte fick jag den uppåt, men neråt lyckades jag slutligen äntligen få väck den, fråga mig inte hur...
Dom här retfulla momenten visas tyvärr inte på YouTube, man ser remskivan och i nästa ögonblick är den borta,
likadant rycker man lite i plastkåpan och i nästa sekvens är kamremmen frilagd. Hur gick det till?
Nu hade halva dagen redan passerat och regnet hängde hotande i luften. Men på något vis tyckte jag ändå,
att solen sken lite grann på mig just i det ögonblicket. Nu var kamremmen frilagd och först då börjar det egentliga ingreppet,
veva runt motorn till rätt läge, spärra bägge dreven och lossa / byta spännaren / löphjul. Kränga på den förmärkta remmen
och med lite j... anamma så var den snart på plats.
Inga konstigheter och bytet gick bra. Men för att träna på just det handhavandet gjorde jag bytet inte mindre än 3 ggr...?
Det föll sig så, att när allt var på plats, blev jag lite osäker på motorns rotationsriktning...
En förbipasserande tyckte nog att pilarna skulle gå åt andra hållet. Det här med medsols kan ju tolkas beroende hur man
betraktar problemet. Bort med remmen och nya tag med att passa in markeringarna. Vevade sen runt vevaxeln, men tänkte
för säkerhets skull göra en liten, liten start också. Började bli trött i armarna av att motionera runt motorn för hand. Ställde en person
som observatör vid fronten och drog runt på starten, motorn spann njutningsfullt som en katt, men rotationsriktningen
på remmen var ju naturligtvis helt galen, trots att jag med en dåres envishet hävdade att motorn borde snurrat motsols...
Tredje gången gillt, remmen tillbaka i samma läge och riktning som vid första försöket. Det här fixar jag galant nu efter
dom här övningarna. Spänna remmen o dyl, inga problem. Sen ska ju plastkåpan tillbaka på något klurigt vis, och jag
tänkte några väl valda meningar på dessa italienska ingenjörer, som bygger bilar med denna millimeterpassning.
Lika plötsligt, lika outgrundligt och oförtänkt som tidigare lyckades jag slutligen kränga upp plastkåpan till rätt läge.
Remskivan hade dessvärre vuxit till sig i sin vila på marken och nu fick jag ta hjälp av lite våld och gummiklubban.
Ja, det var hela historien om att byta kamrem på en Fiat Ducato 2015, men om så där 5 - 6 år, kanske jag ändå
överlåter detta jobb till någon annan. Det är inte första gången jag bytt kamrem, men jag tror det här blev den mest jobbiga.
Det är egentligen inte särskilt svårt att byta kamremmen, men det är så mycket andra detaljer som måste
plockas bort innan man kommer in till pudels kärna. Det är så dj...a frustrerande!
Börjar nog bli för gammal till att ligga under bilen och skruva. Känner mig som jag gått genom en stenkross...
ryggen värker och smått blodvite har uppstått på knogarna. Trösten i sammanhanget är lyckan att klara av det man företar sig
och så sparade jag ju en liten slant också.
