Jag har under hela min uppväxt haft svårt för det svenska språket, speciellt grammatiken, stavning osv. På ålderns höst som började efter 50 kunde man konstatera jag hade lite dyslexi, kanske inte det svåraste. Sedan dess skriver jag om allt, kåserier, reseberättelser, i någon tidning. Googel har varit till stor hjälp för att ta reda på hur ord stavas, sen lär man sig genom att berätta och skriva även om det tar lite längre tid, sen finns stavningskontroller också att tillgå.
Du som tycker det är "skämigt" att skriva för det blir fel, "skit i det" skriv, vi vill läsa och ingen kommer att klaga på stavningen eller svenskan. Det finns så många där ute som har så mycket att berätta, sätt igång och gör det. Jag brukar resonera som så att om jag bara kan glädja en läsare är jag nöjd.
Herregud det är väl inte hela världen om det blir något stavfel emellanåt. En blogg är inte en departementspromemoria. Betydligt viktigare att de som har dyslexi vågar skriva och har roligt.
Du som tycker det är "skämigt" att skriva för det blir fel, "skit i det" skriv, vi vill läsa och ingen kommer att klaga på stavningen eller svenskan. Det finns så många där ute som har så mycket att berätta, sätt igång och gör det. Jag brukar resonera som så att om jag bara kan glädja en läsare är jag nöjd.
Herregud det är väl inte hela världen om det blir något stavfel emellanåt. En blogg är inte en departementspromemoria. Betydligt viktigare att de som har dyslexi vågar skriva och har roligt.
