Måndag 26 febr. kl. 17:23
Denna gång tänker Doris och jag knalla tillbaka till havet där Bosse visade oss att man kan stå med husbilen. Men jag är lite "finurlig" och kollar på kartan och ser att jag kan korta ner avståndet och framförallt slippa gå så långt efter den trafikerade vägen.
Naturen påminner lite om allvaret på Öland, platt o kargt med små låga buskar och träd.
Det är skönt att kunna gå i knälånga byxor och T-shirt, det är alldeles lagom varmt.
Efter vägen vi går ser vi några Vita storkar som finns är i Portugal man kan se deras bon på stolpar man tydligen ställt upp. Men nu var det några stycken ute på fältet bara.
Vi knatar på och går in på en liten väg men några husrester/torn och en uppsatt informationsskylt, det är tydligen ett omtyckt naturreservat med alla möjliga djur man kan se om man är observant och har kikare med sig.
Tidigare vi gick upp till ett sådant här torn och tänkte gå runt det och fortsätta på en liten fin typ traktorväg låg det tre stora hundar och glodde på oss... jag hörde hur det "mullrade" i deras magar så kvickt som attan vände vi på klacken och gick tillbaka.
När vi viker in på den här vägen är vi mer observanta, vi har nu gott ca halvvägs och tänker fortsätta då mobilen ringer... Det är sambon, hon frågar var jag är, ja jag har väl ungefär minst 30 minuter hem i rask takt. Hon har "druttat" på ändan när hon skulle backa ut ur husbilen och slagit nacken i gruset så hon blöder och har förmodligen stukat handleden på den arm hon inte har ont i. Ja det är ju naturligtvis bara att vända, havet ligger ju kvar imorgon med. Hemma i husbilen sitter min kära sambo med nerblodat hår och blod på ryggen. Efter en titt under allt hår så ser det inte så farligt ut i alla fall. Det hade kunnat gott mycket värre. Handleden och handen är rejält svullna så hon får ta det lugnt några dagar.
Så nu får jag sköta hund/frukost/matlagning/disk, tur att inte katten är med
(nästa gång kommer jag till havet iaf.)
Denna gång tänker Doris och jag knalla tillbaka till havet där Bosse visade oss att man kan stå med husbilen. Men jag är lite "finurlig" och kollar på kartan och ser att jag kan korta ner avståndet och framförallt slippa gå så långt efter den trafikerade vägen.
Naturen påminner lite om allvaret på Öland, platt o kargt med små låga buskar och träd.
Det är skönt att kunna gå i knälånga byxor och T-shirt, det är alldeles lagom varmt.
Efter vägen vi går ser vi några Vita storkar som finns är i Portugal man kan se deras bon på stolpar man tydligen ställt upp. Men nu var det några stycken ute på fältet bara.
Vi knatar på och går in på en liten väg men några husrester/torn och en uppsatt informationsskylt, det är tydligen ett omtyckt naturreservat med alla möjliga djur man kan se om man är observant och har kikare med sig.
Tidigare vi gick upp till ett sådant här torn och tänkte gå runt det och fortsätta på en liten fin typ traktorväg låg det tre stora hundar och glodde på oss... jag hörde hur det "mullrade" i deras magar så kvickt som attan vände vi på klacken och gick tillbaka.
När vi viker in på den här vägen är vi mer observanta, vi har nu gott ca halvvägs och tänker fortsätta då mobilen ringer... Det är sambon, hon frågar var jag är, ja jag har väl ungefär minst 30 minuter hem i rask takt. Hon har "druttat" på ändan när hon skulle backa ut ur husbilen och slagit nacken i gruset så hon blöder och har förmodligen stukat handleden på den arm hon inte har ont i. Ja det är ju naturligtvis bara att vända, havet ligger ju kvar imorgon med. Hemma i husbilen sitter min kära sambo med nerblodat hår och blod på ryggen. Efter en titt under allt hår så ser det inte så farligt ut i alla fall. Det hade kunnat gott mycket värre. Handleden och handen är rejält svullna så hon får ta det lugnt några dagar.
Så nu får jag sköta hund/frukost/matlagning/disk, tur att inte katten är med
(nästa gång kommer jag till havet iaf.)
