F
F.d. 5322
Guest
Words don´t come easy, to me...
Vem var det som skrev den låten? F. R. David? Jag tror det. Jag är dåligt på sånt som namn - också.En bra låt är det i alla fall, enligt mig.
Textraden stämmer också tämligen bra på mig.
Words don´t come easy, to me...
Nä. Orden kommer inte så lätt när de behövs. Jag har inte direkt begåvats med talets gåva. Jobbet man har valt ger inte mycket träning heller. Man blir närmast något slag av social analfabet. I bästa fall träffar jag en kollega en kvart om dan. En annan fem minuter eller så.
Valt och valt förresten. Även om jag trivs med jobbet och älskar att köra bil, så har jag inte så mycket val. Men det är en annan historia som vi får ta en annan gång. Kanske.
Däremot gillar jag att skriva! Det har jag nog alltid gjort. Åtminstone så länge jag kan minnas, även om det inte är så länge. Sedan förra veckan i alla fall. Det vet jag! Eller i alla fall sedan igår – eller nåt.
Det är kanske den främsta anledningen till att jag terroriserar er på HBK med en massa skrivet om allt och inget. Vill någon läsa så är det givetvis lite extra skoj, det kan jag inte förneka. Kanske kan det t o m glädja någon. Kan det få någon enstaka att dra lite på smilbanden så är jag helnöjd! Jag brukar lyckas med mitt hjärtas utvalda, ibland. Eller också är det bara för att hon är en så genomsnäll människa och inte vill såra mig.
Givetvis finns det de som rynkar på näsan och fnyser lite försynt åt rappakaljan jag åstadkommer. Man kan inte vara älskad av alla, lika lite som man kan älska alla.
Ord.
Detta påfund som kan hjälpa och lindra. De kan såra och skada. Rätt använda är de helt fantastiska. Lika fantastiskt illa kan de göra människor när de används fel! Medvetet eller omedvetet.
Jag tar mig friheten att citera Björn Afzelius:
”Tänk att de läppar som har kysst mig kan attackera mig så hårt”
Tänkvärda ord som passar i många lägen, även om man inte alltid kan tolka det bokstavligt.
Av egen erfarenhet vet jag att det kan hjälpa att skriva av sig sorg och smärta. Skriva direkt ur hjärtat och inte ur hjärnan.
Mitt lilla dilemma när det gäller skrivandets ädla konst, är att jag har svårt att skriva på beställning. Jag måste vara ”in the right mood” som man brukar säga i vissa utrikiska länder.
Började faktiskt skriva lite på något som jag tänkte skulle bli en liten följetong åt er medlemmar. En liten vinterläsning i deckarmiljö i väntan på sommarens husbilsåkande.
Av lite olika både kända och okända anledningar, har det stannat av. Men det kommer fler vintrar – tror jag, även om denna verkar lysa med sin frånvaro. Åtminstone här i södern.
Men vem vet vad morgondagen har i sitt sköte? Det kanske bara smäller till och all den lilla inspiration som finns i det där grå en trappa upp, som vissa väljer att kalla för ”hjärna”, kommer fram.
För egen del sitter jag just nu med en snarkande stövare vid sidan om mig i soffan och bara längtar till att min käresta ska komma hem, även om det är några timmar till. Man vet dessutom inte säkert med tanke på var hon har valt att lägga sitt yrkesverksamma liv, när hon kommer hem. Det beror på hur många som halkar och bryter armar och ben. Hur många som kör av vägen. Hur många som tittar för djupt i flaskan samtidigt som de knökar i sig en massa piller. Hur många som....
Ja, ni fattar.
Hur som helst vill jag önska er alla en riktigt God Fortsättning på julen! Var rädda om er därute!
Vem var det som skrev den låten? F. R. David? Jag tror det. Jag är dåligt på sånt som namn - också.En bra låt är det i alla fall, enligt mig.
Textraden stämmer också tämligen bra på mig.
Words don´t come easy, to me...
Nä. Orden kommer inte så lätt när de behövs. Jag har inte direkt begåvats med talets gåva. Jobbet man har valt ger inte mycket träning heller. Man blir närmast något slag av social analfabet. I bästa fall träffar jag en kollega en kvart om dan. En annan fem minuter eller så.
Valt och valt förresten. Även om jag trivs med jobbet och älskar att köra bil, så har jag inte så mycket val. Men det är en annan historia som vi får ta en annan gång. Kanske.
Däremot gillar jag att skriva! Det har jag nog alltid gjort. Åtminstone så länge jag kan minnas, även om det inte är så länge. Sedan förra veckan i alla fall. Det vet jag! Eller i alla fall sedan igår – eller nåt.
Det är kanske den främsta anledningen till att jag terroriserar er på HBK med en massa skrivet om allt och inget. Vill någon läsa så är det givetvis lite extra skoj, det kan jag inte förneka. Kanske kan det t o m glädja någon. Kan det få någon enstaka att dra lite på smilbanden så är jag helnöjd! Jag brukar lyckas med mitt hjärtas utvalda, ibland. Eller också är det bara för att hon är en så genomsnäll människa och inte vill såra mig.
Givetvis finns det de som rynkar på näsan och fnyser lite försynt åt rappakaljan jag åstadkommer. Man kan inte vara älskad av alla, lika lite som man kan älska alla.
Ord.
Detta påfund som kan hjälpa och lindra. De kan såra och skada. Rätt använda är de helt fantastiska. Lika fantastiskt illa kan de göra människor när de används fel! Medvetet eller omedvetet.
Jag tar mig friheten att citera Björn Afzelius:
”Tänk att de läppar som har kysst mig kan attackera mig så hårt”
Tänkvärda ord som passar i många lägen, även om man inte alltid kan tolka det bokstavligt.
Av egen erfarenhet vet jag att det kan hjälpa att skriva av sig sorg och smärta. Skriva direkt ur hjärtat och inte ur hjärnan.
Mitt lilla dilemma när det gäller skrivandets ädla konst, är att jag har svårt att skriva på beställning. Jag måste vara ”in the right mood” som man brukar säga i vissa utrikiska länder.
Började faktiskt skriva lite på något som jag tänkte skulle bli en liten följetong åt er medlemmar. En liten vinterläsning i deckarmiljö i väntan på sommarens husbilsåkande.
Av lite olika både kända och okända anledningar, har det stannat av. Men det kommer fler vintrar – tror jag, även om denna verkar lysa med sin frånvaro. Åtminstone här i södern.
Men vem vet vad morgondagen har i sitt sköte? Det kanske bara smäller till och all den lilla inspiration som finns i det där grå en trappa upp, som vissa väljer att kalla för ”hjärna”, kommer fram.
För egen del sitter jag just nu med en snarkande stövare vid sidan om mig i soffan och bara längtar till att min käresta ska komma hem, även om det är några timmar till. Man vet dessutom inte säkert med tanke på var hon har valt att lägga sitt yrkesverksamma liv, när hon kommer hem. Det beror på hur många som halkar och bryter armar och ben. Hur många som kör av vägen. Hur många som tittar för djupt i flaskan samtidigt som de knökar i sig en massa piller. Hur många som....
Ja, ni fattar.
Hur som helst vill jag önska er alla en riktigt God Fortsättning på julen! Var rädda om er därute!