Detta hände sig för åtskilliga år sedan när Europakartan hade en helt annan indelning och barska myndighetspersoner vakade över gränserna österöver.
(Denna berättesle har måhända somliga redan läst på ett annat forum, men den kan vara läsvärd för andra.)
Det började en morgon på en parkeringsplats utanför Belgrad. Vi hade vaknat och just ätit frukost. Efter att ha diskat startade den fortsatta färden söderut. Vid Niŝ svängde vi österut mot Bulgarien. Vid middagstid var vi framme vid gränsen. Vi hade hört att det rådde tvångsväxling till Bulgarisk valuta även för transitresenärer. Dessutom hade vi fått tipset att säga att vi skulle till Grekland, inte Turkiet. Det var nämligen så att vid Sofia svängde man söderut om man skulle till Grekland men fortsatte mot sydost om man skulle till Turkiet. Där var det "motorväg" och för detta skulle man betala vägavgift vid gränsen. Därför ändrades vår destination högst tillfälligt till att vara Grekland i stället för Turkiet. Därmed var vägavgiftshotet undanröjt.
Nu återstod problemet med tvångsväxlingen. Snål som jag är hade jag tänkt undvika denna och därför förberett mig lite. Plånboken var tömd på all västvaluta och där låg nu bara lite Jugoslaviska dinarer. Jag utgick från att Bulgarerna inte var så intresserade av denna inflationsdrabbade valuta. Mycket riktigt, när jag blivit slussad till växlingskontoret halade jag upp plånboken och sträckte fram dinarerna. Tjänstemannen innanför luckan gav kalla handen och skakade frenetiskt på huvudet samtidigt som han uttalade något som i bästa fall kunde betyda Dollar, Pund eller DM. Sådana hade inte jag och visade den tomma plånboken. Därefter sträckte jag fram ett Master Card men som jag hoppats på kunde det inte användas där.
Således stod vi där en stund och tittade på varandra och ryckte lite på axlarna. När jag kände på mig att tjänstemannen började bli lagom otålig och irriterad fick jag min sedan länge planerade snilleblixt: Sofia!
Jag förklarade med teckenspråk att det säkert gick att växla på banken i Sofia och betala med Master Card. Tjänstemannen sken upp och jag var därmed den förste i bekantskapskretsen som lyckats forsera gränsen utan att växla.
Färden fortsatte utan andra intermezzon än att dottern utvecklade vattenkoppor och grät i högan sky resten av eftermiddagen. När vi väl kommit in i Turkiet somnade tösen äntligen. Då började det skymma och jag tyckte att det var lika bra att köra vidare så länge flickebarnet sov. Vi passerade Bosporen på kvällen och hade lite problem igen med betalningen av broavgiften. Vi hade inte växlat men det löste sig lätt genom att en brovakt och jag knallade bort till ett hus på andra sidan en åker och bankade upp en sömnig turk som fick leta fram en tidning så att vi kunde se aktuell kurs för DM. Efter det var det enkelt att räkna ut vad broavgiften var.
Färden fortsatte på natten genom Istanbuls utkanter och dottern sov. Vi kom ut på lansbygden och kosan ställdes rakt söderut. På morgonen sjönk diselmätaren i samma takt som morgonsolen steg. Det började bli lite krisartat på bränslefronten.
I ett nerförslut mot en liten landsortshåla fick jag syn på den: en Shellmack som just höll på att öppna. En till synes pigg och nyter gosse kom ut ur kontoret/kiosken med en skylt som antagligen sa "Öppet". Jag svängde in och stannade vid dieselpumpen. Visade Shell-kortet för vederbörande som nickade glatt. Han fick nyckeln till tanklocket och fyllde på diesel ända upp. Med kortet i högsta hugg knallade han in på kontoret. Efter någon minut hördes ilskna vrål, högljudda röster och ut kom den stackars gossen i full karriär och försvann upp i skogsbacken på andra sidan vägen. Efter honom kom mackägaren med vårt EuroShell-kort i näven. Han kom fram till oss under evigt snattrande och gestikulerade. Han slängde in kortet och började en ny harrang där ord som Dollar och DeutschMark kunde urskiljas.
Eftersom jag tyckte att jag inte gjort något fel skakade jag bara på huvudet och ryckte på axlarna. Vad kunde jag göra? Jag hade ju visat kortet innan gossen hade börjat tanka och han hade ju visat att det var OK. Det var först när mackägaren återkom med en slang och en spann som jag föll till föga och plockade fram DM. Jag behövde ju trots allt bränslet.
Än en gång åkte dagens tidning fram och kursen på DM kontrollerades. En kalkylator omvandlade kursen till en lämplig mängd DM och allt var frid och fröjd. Gossen från skogen ropades tillbaka. Han tog i hand, mackägaren tog i hand och båda sken som solar och vi kunde fortsätta färden till Antallya på sydkusten dit vi anlände vid ett-tiden efter en 1695 km lång sträckkörning som vattenkoppsoffret sovit sig igenom. Då kändes det skönt med en kall öl och en välbehövlig tupplur!
Slutsats: Man behöver inte tvångsväxla om man förbereder sig och EuroShell gäller inte i den asiatiska delen av Turkiet!
(Denna berättesle har måhända somliga redan läst på ett annat forum, men den kan vara läsvärd för andra.)
Det började en morgon på en parkeringsplats utanför Belgrad. Vi hade vaknat och just ätit frukost. Efter att ha diskat startade den fortsatta färden söderut. Vid Niŝ svängde vi österut mot Bulgarien. Vid middagstid var vi framme vid gränsen. Vi hade hört att det rådde tvångsväxling till Bulgarisk valuta även för transitresenärer. Dessutom hade vi fått tipset att säga att vi skulle till Grekland, inte Turkiet. Det var nämligen så att vid Sofia svängde man söderut om man skulle till Grekland men fortsatte mot sydost om man skulle till Turkiet. Där var det "motorväg" och för detta skulle man betala vägavgift vid gränsen. Därför ändrades vår destination högst tillfälligt till att vara Grekland i stället för Turkiet. Därmed var vägavgiftshotet undanröjt.
Nu återstod problemet med tvångsväxlingen. Snål som jag är hade jag tänkt undvika denna och därför förberett mig lite. Plånboken var tömd på all västvaluta och där låg nu bara lite Jugoslaviska dinarer. Jag utgick från att Bulgarerna inte var så intresserade av denna inflationsdrabbade valuta. Mycket riktigt, när jag blivit slussad till växlingskontoret halade jag upp plånboken och sträckte fram dinarerna. Tjänstemannen innanför luckan gav kalla handen och skakade frenetiskt på huvudet samtidigt som han uttalade något som i bästa fall kunde betyda Dollar, Pund eller DM. Sådana hade inte jag och visade den tomma plånboken. Därefter sträckte jag fram ett Master Card men som jag hoppats på kunde det inte användas där.
Således stod vi där en stund och tittade på varandra och ryckte lite på axlarna. När jag kände på mig att tjänstemannen började bli lagom otålig och irriterad fick jag min sedan länge planerade snilleblixt: Sofia!
Jag förklarade med teckenspråk att det säkert gick att växla på banken i Sofia och betala med Master Card. Tjänstemannen sken upp och jag var därmed den förste i bekantskapskretsen som lyckats forsera gränsen utan att växla.
Färden fortsatte utan andra intermezzon än att dottern utvecklade vattenkoppor och grät i högan sky resten av eftermiddagen. När vi väl kommit in i Turkiet somnade tösen äntligen. Då började det skymma och jag tyckte att det var lika bra att köra vidare så länge flickebarnet sov. Vi passerade Bosporen på kvällen och hade lite problem igen med betalningen av broavgiften. Vi hade inte växlat men det löste sig lätt genom att en brovakt och jag knallade bort till ett hus på andra sidan en åker och bankade upp en sömnig turk som fick leta fram en tidning så att vi kunde se aktuell kurs för DM. Efter det var det enkelt att räkna ut vad broavgiften var.
Färden fortsatte på natten genom Istanbuls utkanter och dottern sov. Vi kom ut på lansbygden och kosan ställdes rakt söderut. På morgonen sjönk diselmätaren i samma takt som morgonsolen steg. Det började bli lite krisartat på bränslefronten.
I ett nerförslut mot en liten landsortshåla fick jag syn på den: en Shellmack som just höll på att öppna. En till synes pigg och nyter gosse kom ut ur kontoret/kiosken med en skylt som antagligen sa "Öppet". Jag svängde in och stannade vid dieselpumpen. Visade Shell-kortet för vederbörande som nickade glatt. Han fick nyckeln till tanklocket och fyllde på diesel ända upp. Med kortet i högsta hugg knallade han in på kontoret. Efter någon minut hördes ilskna vrål, högljudda röster och ut kom den stackars gossen i full karriär och försvann upp i skogsbacken på andra sidan vägen. Efter honom kom mackägaren med vårt EuroShell-kort i näven. Han kom fram till oss under evigt snattrande och gestikulerade. Han slängde in kortet och började en ny harrang där ord som Dollar och DeutschMark kunde urskiljas.
Eftersom jag tyckte att jag inte gjort något fel skakade jag bara på huvudet och ryckte på axlarna. Vad kunde jag göra? Jag hade ju visat kortet innan gossen hade börjat tanka och han hade ju visat att det var OK. Det var först när mackägaren återkom med en slang och en spann som jag föll till föga och plockade fram DM. Jag behövde ju trots allt bränslet.
Än en gång åkte dagens tidning fram och kursen på DM kontrollerades. En kalkylator omvandlade kursen till en lämplig mängd DM och allt var frid och fröjd. Gossen från skogen ropades tillbaka. Han tog i hand, mackägaren tog i hand och båda sken som solar och vi kunde fortsätta färden till Antallya på sydkusten dit vi anlände vid ett-tiden efter en 1695 km lång sträckkörning som vattenkoppsoffret sovit sig igenom. Då kändes det skönt med en kall öl och en välbehövlig tupplur!
Slutsats: Man behöver inte tvångsväxla om man förbereder sig och EuroShell gäller inte i den asiatiska delen av Turkiet!
Senast ändrad: