Efter 750 mil, varav 500 i Storbritannien, är det dags att summera. Det började ju bra!! Redan på Fehmarn utanför Boardershopen slutade backkameran att fungera. Nu var jag helt hänvisad till den tvåbenta backkameran, som åtskilliga gånger fick hoppa ut och in i bilen under resan. Visst är det dåligt att jag ännu inte har lärt mig var bilen slutar, men så är det. På morgonen vaknade jag av att det var kyligt i bilen. Den röda lampan indikerade driftstörningar, så nu styrdes färden mot Burg och Trumaservice. Efter några timmar och lite teknikerjobb chansade vi på att utbytet av tändenheten skulle räcka, trots teknikerns tveksamhet, och for vidare. Naturligtvis fick han rätt, vilket visade sig ett dygn senare. Skulle vi få värme i bilen nattetid, var det enbart el som fortsättningsvis gällde. Jätteskoj, då vi hade planerat vild camping större delen av resan.
På vägen till Calais fick vi uppleva vårfester i flera städer. Det vimlade av folk och givetvis var alla större parkeringar utnyttjade till bristningsgränsen innan vi kom dit, så festerna upplevdes ifrån förarhytten.
Så fick vi så se de vita klipporna i Dover i verkligheten. Det gamla slottet på kullen och den insprängda befästningen inne i klippan. Solen sken och England hälsade oss varmt välkomna.
Nu gick resan i lugnets tecken - vi är ju pensionärer - kors och tvärs i öriket. Förutbestämda besök spolades ibland då omständigheterna inte var de rätta, samtidigt som oplanerade fick extra uppmärksamhet. Norröver höll vi oss mest i östra och centrala delarna. I Inverness tog vi av söder- och västerut. Någon Nessie såg vi inte till, förmodligen pga det ihållande regnvädret över Loch Ness. Annars var nog vädret bättre än många besökare upplever. Växlande molnighet och en temperatur mellan 12 till 18 grader var det dominerande, men vi hade också flera soliga dagar med riktig sommarvärme. Den saknades dock på hela sydkusten från Lands end till Dover, så några badveckor blev det inte.
Första veckan var mycket lärorik! Vid felkörning lärde jag mig att köra vidare, tills jag kunde vända tillbaks till utgångspunkten. Lita inte på GPS och dess korrigeringsvägar. Dessa blev vid ett tillfälle verkliga senvägar på ett antal kilometer. Vi fick uppleva markvägar breda som åsnestigar, där grenverket omslöt oss. Trots körning i ”mitten” repades bilen på båda sidor. Tunnelvägen var naturligtvis tvåfilig med ett antal möten som följd. Vi undvek i görligaste mån dessa vita vägar i fortsättningen!
P&R (Park and Ride) var en ny upplevelse. Man parkerade utanför en stad och tog matarbuss in till centrum. Ibland betalade vi för parkeringen och ibland för bussresan. En annan av det negativa slaget var att man inte gillar husbilar i landet. Bommar på ca två meters höjd var mycket vanliga på rastplatser och vanliga parkeringsplatser. Dessutom är det inte lönt att leta fria ytor för en övernattning i naturen. Ej heller på butikskedjors eller bensinstationers stora parkeringar som efter några timmars vistelse är avgiftsbelagda. Men pubarna då? De parkeringar som var större och någorlunda i våg var lätt räknade. Bättre att gilla läget och uppsöka en campingplats, som det är gott om. Många var mycket välskötta med ett snittpris på ca 230 kr/natt för två personer, husbil och el.
Många vägar är perfekta, men även A-vägarna har sina smala partier. Kantlinjen går verkligen i vägkanten och den får inte får synas i backspegeln, för då är man över mittlinjen med bilens högersida. Har man sedan stenmur, hagtornshäck eller dylikt på vänstersidan växer oron att åtminstone backspegeln skall få sig en eller annan törn. Allt gick dock bra, men det tog tid att vänja sig.
Stora och förhållandevis välbevarade medeltida slott och katedraler samt herrgårdar från nyare tid upplevdes. Efter ett tag infann sig en slags mättnadskänsla och flera passerade vi efter en yttre besiktning. Det mest fantastiska var dock det gröna och böljande landskapet, oavsett vi var i England, Skottland eller Wales. Det var verkligen såväl grönt som böljande, där A-vägarna kunde ha stigningar på 10 till 25 procent. Enorma arealer var inrutade med höga och smala stenmurar där främst får gick och betade.
Ibland hade någon tacka med lamm lyckats ta sig över stenmuren, vilket ofta slutade olyckligt för åtminstone fåret, vilket vi såg utefter vägkanterna. Varför vi inte såg speciellt många spannmålsfält vet jag inte, men de måste ju finnas någonstans.
Res dit och möt de trevliga och hjälpsamma människorna! Helst med bil eller husvagn. Ställ upp den på en camping och utforska området med hjälp av bilen.
/Joe 20 juni
