Avresan från Sverige gick via Trelleborg - Rostock med sikte på en ställplats i norra Tyskland. Enligt Promobil finns två åretruntöppna i området. Men… vi irrade runt i mörkret på småvägar bara för att finna att ingen av de listade platserna var öppen. Det fick bli nattkvarter på Stora torget i Crivitz.
För att runda Berlin valdes den västra ringvägen. Där finns en Hornbach vid Potsdam, väl synlig från motorvägen. 14.20 € kostade det att byta vår tyska P11:a.
Nästa nattstopp blev i Hof på en lugn bakgata mitt i centrum.
Därifrån väljer vi alltid den östra motorvägen, nr 93, som har betydligt lugnare trafik med färre långtradare jämfört med den västra varianten.
Att man färdas genom ett vackert, kuperat landskap är ännu en fördel.
På minussidan denna gång var det ihållande regnet och den starka sidvinden. Krängningarna påminde om vår seglartid.
Vinjetten för Österrike gick på 8:80 € och i Slovenien på 15 €,
två tunnlar i Österrike 11:50 € och i Slovenien 7 €.
I norra Slovenien, nära Vodice, hittade vi campingen Smlednik vid floden Sava. Den är väl skyltad från motorvägen A2 och nås via några slingriga kilometer genom bondbyar.
Campingen låg i vinterdvala, men det gick bra att stanna ändå.
Det blev en trevlig kväll i deras lilla servering över varma mackor och öl tillsammans med några bybor.
Via Ljublijana, Postojna och Rijeka följde vi kusten söderut längs E 65.
Zadar blev nästa natthamn, på kajen strax utanför muren runt Gamla Stan.
Den vackra vägen längs Adriatiska havet har tät trafik och långa sträckor med max 50 km/tim. Långsamt går det men vi valde ändå den istället för motorvägen uppe bland bergen.
Nästa natt i Makarska var resans första utan värmaren påslagen. Skönt, nu försvann känslan av höst. Återigen på en gratisparkering i hamnen mitt i stan.
Vi betalade bara lite för rutan fram till klockan 2100.
Härifrån går färjan till ön Brac. Vill man är det möjligt att luffa med husbilen bland öarna utanför kusten, ända ner till Dubrovnik.
Där försökte vi bli av med husbilen för att titta på stan och besöka den stora fästningen. Det var helg och alla parkeringar var knökfulla så det var inte att tänka på.
Frukt och grönsaker säljs överallt längs vägarna.
Budva i Montenegro fick se oss som nattgäster efter alla gränspassager. Återigen på en kaj med vacker havsutsikt, god mat och dryck i en restaurang intill.
Nu började det pirra av förväntningar. Albanien har länge väckt vår undran och nyfikenhet. Landet var ju under lång tid av diktatur ett av de mest isolerade i världen men är i nu öppet för oss alla.
Hur skulle det bli?
Vi kom till Shkoder, den första staden efter gränsövergången och hittade campingen Leijenda, belägen under landmärket den gamla runda borgen vid den södra utfarten. 17 € var priset inklusive el, vatten, tömning, duschar och internet.
Där finns en utmärkt restaurang i ett gammalt slott med tillhörande park och en påtaglig känsla av svunna tider.
Albanien blev en stor, positiv överraskning. Ett gammalt jordbruksland med herdar och boskap på vägarna och samtidigt en pågående snabb och dynamisk modernisering.
Vår förutfattade mening var att det skulle vara glest mellan tankställen och behov av reservdunk. Verkligheten visade det motsatta. Vi har nog inte rest i något land med så tätt mellan mackarna, men gubbarna som säljer bränsle i literflaskor längs vägen finns också kvar.
En varning kan vara på sin plats. På en av Kastrati-kjedjans mackar tankade man en P11 från en stor tank. Vi blev erbjudna samma sak men hade inte den nödvändiga adaptern. Tur, så slapp resan fortsätta med en bomb i lasten. Numer vet vi, tack vare HBK, skillnaden mellan en LPG-tankning och fyllning av P11
r.
Här har sommarkläderna kommit på och höstrusket hemmavid känns än mer avlägset.
I Vlore blir det som vanligt, vill säga fricamping på stranden med staden i ryggen och havet framför.
Trafikkulturen uppvisar en egenhet. Många kör ut från sidogator och parkeringar precis framför, så tvärnit är vad som gäller. Ingen verkar reagera eftersom det tycks vara ett allmänt beteende.
I Ksamil söder om Sarande ligger campingen Sunset. 10 € och helt okej standard.
Vi trodde att husen stod på sniskan efter ett jordskalv, men det var byggfusk.
På bybysan njuter vi av en överdådig kycklingrätt med sallad, vin och kaffe. 100:- för oss båda. Frukostkaffet dagen efter, nybryggt turkiskt, gick på 8:- för två.
Vi försökte kolla upp skicket på vägen efter färjan vid Butrint. Alla tillfrågade gav olika besked, men framhöll att dom själva alltid körde runt via SH 97.
Vägen efter färjan valde vi bort för vi ville se ”Blue Eye” öster om Sarande längs väg SH 96. ”Ögat” är en källa med enorm vattenföring. Den springer upp ur berget där bottenstenarna och vattnets klarhet ger en intensiv blå färg.
Vattenflödet har skapat ett antal laguner omgivna av frodig grönska, De båda serveringarna vi källan var stängda nu på senhösten. Här går det bra att övernatta.
På albanska heter källan Syri i Kalter och ligger 2 välskyltade kilometer från
stora vägen. Sista biten är det ettans växel som gäller, men vägen, kantad av vild salvia och rosa cyklamen, är fullt körbar.
På vägen tillbaks mot Grekiska gränsen på SH 97 blir det plötsligt stopp. Hundratals får, ledsagade av fyra herdar till häst blockerar vägen. Ett antal vallhundar håller samman den stora flocken som långsamt rör sig framåt. En herde leder tre hästar som har deras bohag klövjat i vackra skinnpåsar.
Vi anar att det är nomadiserande Vlacher på vandring söderut inför den annalkande vintern.
Vlacherna, som har ett eget, romanskt språk, finns spridda över hela Balkan. I historisk tid flyttade de med sina hjordar över stora områden. De spelade också en viktig roll för handeln längs Sidenvägen mellan Konstantinopel och Venedig. I dag finns några nomadiserande grupper kvar.
Det här mötet och det lilla vi hört tidigare om denna folkspillra har verkligen väckt vårt intresse. På nästa resa nu i vår ska vi leta upp Vlachiska byar i Albanien, Makedonien och i norra Grekland. Deras kultur kämpar för sin överlevnad och det finns några musik- och dansfestivaler.
Färden gick vidare in i Grekland vid Komispol och längs kusten ner mot södra Peloponnesos. Där hade vi tänkt att dröja oss kvar under några veckor.
Väderrapporterna varnade för skyfall på 110 mm per dygn och starka vindbyar. Det gav oss kalla, läs blöta, fötter.
Tavernan bjöd på en värmande brasa, internet och god förtäring.
Detta fick oss att vända kylaren norrut igen.
Så kom nästa vädervarning i vägen för våra planer. Kraftiga snöfall och minus nio grader i bergen i Makedonien satte stopp för den tänkta rutten.
Lastbilarna kom med saltblandad snö uppifrån bergen. Mums för getterna i Kakavia vid gränsen till Albanien.
Nu återstod kustnära vägar i stället och motorvägarna upp genom Kroatien.
Bergen får vänta till vårens resa i början av april, efter att vi mött tranorna från Syd vid Hornborgasjön.
Den resan kommer att gå längre österut, i Serbien, Makedonien, Albanien och Grekland. Och kanske en liten vända in i Bulgarien.
Vårvinterhälsningar från Eva Sjöström och Beppe Arvidsson.
För att runda Berlin valdes den västra ringvägen. Där finns en Hornbach vid Potsdam, väl synlig från motorvägen. 14.20 € kostade det att byta vår tyska P11:a.
Nästa nattstopp blev i Hof på en lugn bakgata mitt i centrum.
Därifrån väljer vi alltid den östra motorvägen, nr 93, som har betydligt lugnare trafik med färre långtradare jämfört med den västra varianten.
Att man färdas genom ett vackert, kuperat landskap är ännu en fördel.
På minussidan denna gång var det ihållande regnet och den starka sidvinden. Krängningarna påminde om vår seglartid.
Vinjetten för Österrike gick på 8:80 € och i Slovenien på 15 €,
två tunnlar i Österrike 11:50 € och i Slovenien 7 €.
I norra Slovenien, nära Vodice, hittade vi campingen Smlednik vid floden Sava. Den är väl skyltad från motorvägen A2 och nås via några slingriga kilometer genom bondbyar.
Campingen låg i vinterdvala, men det gick bra att stanna ändå.
Det blev en trevlig kväll i deras lilla servering över varma mackor och öl tillsammans med några bybor.
Via Ljublijana, Postojna och Rijeka följde vi kusten söderut längs E 65.
Zadar blev nästa natthamn, på kajen strax utanför muren runt Gamla Stan.
Den vackra vägen längs Adriatiska havet har tät trafik och långa sträckor med max 50 km/tim. Långsamt går det men vi valde ändå den istället för motorvägen uppe bland bergen.
Nästa natt i Makarska var resans första utan värmaren påslagen. Skönt, nu försvann känslan av höst. Återigen på en gratisparkering i hamnen mitt i stan.
Vi betalade bara lite för rutan fram till klockan 2100.
Härifrån går färjan till ön Brac. Vill man är det möjligt att luffa med husbilen bland öarna utanför kusten, ända ner till Dubrovnik.
Där försökte vi bli av med husbilen för att titta på stan och besöka den stora fästningen. Det var helg och alla parkeringar var knökfulla så det var inte att tänka på.
Frukt och grönsaker säljs överallt längs vägarna.
Budva i Montenegro fick se oss som nattgäster efter alla gränspassager. Återigen på en kaj med vacker havsutsikt, god mat och dryck i en restaurang intill.
Nu började det pirra av förväntningar. Albanien har länge väckt vår undran och nyfikenhet. Landet var ju under lång tid av diktatur ett av de mest isolerade i världen men är i nu öppet för oss alla.
Hur skulle det bli?
Vi kom till Shkoder, den första staden efter gränsövergången och hittade campingen Leijenda, belägen under landmärket den gamla runda borgen vid den södra utfarten. 17 € var priset inklusive el, vatten, tömning, duschar och internet.
Där finns en utmärkt restaurang i ett gammalt slott med tillhörande park och en påtaglig känsla av svunna tider.
Albanien blev en stor, positiv överraskning. Ett gammalt jordbruksland med herdar och boskap på vägarna och samtidigt en pågående snabb och dynamisk modernisering.
Vår förutfattade mening var att det skulle vara glest mellan tankställen och behov av reservdunk. Verkligheten visade det motsatta. Vi har nog inte rest i något land med så tätt mellan mackarna, men gubbarna som säljer bränsle i literflaskor längs vägen finns också kvar.
En varning kan vara på sin plats. På en av Kastrati-kjedjans mackar tankade man en P11 från en stor tank. Vi blev erbjudna samma sak men hade inte den nödvändiga adaptern. Tur, så slapp resan fortsätta med en bomb i lasten. Numer vet vi, tack vare HBK, skillnaden mellan en LPG-tankning och fyllning av P11
r.Här har sommarkläderna kommit på och höstrusket hemmavid känns än mer avlägset.
I Vlore blir det som vanligt, vill säga fricamping på stranden med staden i ryggen och havet framför.
Trafikkulturen uppvisar en egenhet. Många kör ut från sidogator och parkeringar precis framför, så tvärnit är vad som gäller. Ingen verkar reagera eftersom det tycks vara ett allmänt beteende.
I Ksamil söder om Sarande ligger campingen Sunset. 10 € och helt okej standard.
Vi trodde att husen stod på sniskan efter ett jordskalv, men det var byggfusk.
På bybysan njuter vi av en överdådig kycklingrätt med sallad, vin och kaffe. 100:- för oss båda. Frukostkaffet dagen efter, nybryggt turkiskt, gick på 8:- för två.
Vi försökte kolla upp skicket på vägen efter färjan vid Butrint. Alla tillfrågade gav olika besked, men framhöll att dom själva alltid körde runt via SH 97.
Vägen efter färjan valde vi bort för vi ville se ”Blue Eye” öster om Sarande längs väg SH 96. ”Ögat” är en källa med enorm vattenföring. Den springer upp ur berget där bottenstenarna och vattnets klarhet ger en intensiv blå färg.
Vattenflödet har skapat ett antal laguner omgivna av frodig grönska, De båda serveringarna vi källan var stängda nu på senhösten. Här går det bra att övernatta.
På albanska heter källan Syri i Kalter och ligger 2 välskyltade kilometer från
stora vägen. Sista biten är det ettans växel som gäller, men vägen, kantad av vild salvia och rosa cyklamen, är fullt körbar.
På vägen tillbaks mot Grekiska gränsen på SH 97 blir det plötsligt stopp. Hundratals får, ledsagade av fyra herdar till häst blockerar vägen. Ett antal vallhundar håller samman den stora flocken som långsamt rör sig framåt. En herde leder tre hästar som har deras bohag klövjat i vackra skinnpåsar.
Vi anar att det är nomadiserande Vlacher på vandring söderut inför den annalkande vintern.
Vlacherna, som har ett eget, romanskt språk, finns spridda över hela Balkan. I historisk tid flyttade de med sina hjordar över stora områden. De spelade också en viktig roll för handeln längs Sidenvägen mellan Konstantinopel och Venedig. I dag finns några nomadiserande grupper kvar.
Det här mötet och det lilla vi hört tidigare om denna folkspillra har verkligen väckt vårt intresse. På nästa resa nu i vår ska vi leta upp Vlachiska byar i Albanien, Makedonien och i norra Grekland. Deras kultur kämpar för sin överlevnad och det finns några musik- och dansfestivaler.
Färden gick vidare in i Grekland vid Komispol och längs kusten ner mot södra Peloponnesos. Där hade vi tänkt att dröja oss kvar under några veckor.
Väderrapporterna varnade för skyfall på 110 mm per dygn och starka vindbyar. Det gav oss kalla, läs blöta, fötter.
Tavernan bjöd på en värmande brasa, internet och god förtäring.
Detta fick oss att vända kylaren norrut igen.
Så kom nästa vädervarning i vägen för våra planer. Kraftiga snöfall och minus nio grader i bergen i Makedonien satte stopp för den tänkta rutten.
Lastbilarna kom med saltblandad snö uppifrån bergen. Mums för getterna i Kakavia vid gränsen till Albanien.
Nu återstod kustnära vägar i stället och motorvägarna upp genom Kroatien.
Bergen får vänta till vårens resa i början av april, efter att vi mött tranorna från Syd vid Hornborgasjön.
Den resan kommer att gå längre österut, i Serbien, Makedonien, Albanien och Grekland. Och kanske en liten vända in i Bulgarien.
Vårvinterhälsningar från Eva Sjöström och Beppe Arvidsson.
Julian