F
F.d. 1565
Guest
Aldrig mer en hund, det gör så förbannat ont när livet rinner ut.
För tio år sedan stormade han in i våra liv, en levnadsglad cockerkille som aldrig kunnat styra svansen, den går för jämnan, upp, ner och ibland runt runt som en propeller.
Med åren blev han en otroligt uppskattad vårdhund som alltid stått vid min sida i arbetet, han har med andra ord varit med mig dygnet runt i tio år, aldrig någonsin varit ifrån mig längre stunder än vad det tar att gå till affären.
Men så hände något. I somras trampade han ner med höger framben i ett sånt där bevattningsrör som brukar finnas intill träd i städer, locket var inte påsatt. Något knäckte till, och sedan dess har vi varit runt på landets största och bästa djursjukhus, men det finns inget att göra annat än smärtstilla med kraftfulla mediciner.
Nu ligger han här intill mig, för jag är tryggheten i hans liv, han lämnar INTE min sida. Vad han inte vet är att hans trygghet nu sitter med tårfyllt ansikte och planerar hans borgång, det största sveket någonsin.
Om några dagar kommer veterinären hem till oss och ser till så att han får somna in i min trygga famn.
Men ännu har vi lite tid, så idag bär det ut med husbilen till hans älskade skog där han ska få halta runt några dagar och få äga mig på egen hand.
Det här är inte avsett som någon uppmaning till diskussion så klart, det var bara jag som ville skriva av mig.
För tio år sedan stormade han in i våra liv, en levnadsglad cockerkille som aldrig kunnat styra svansen, den går för jämnan, upp, ner och ibland runt runt som en propeller.
Med åren blev han en otroligt uppskattad vårdhund som alltid stått vid min sida i arbetet, han har med andra ord varit med mig dygnet runt i tio år, aldrig någonsin varit ifrån mig längre stunder än vad det tar att gå till affären.
Men så hände något. I somras trampade han ner med höger framben i ett sånt där bevattningsrör som brukar finnas intill träd i städer, locket var inte påsatt. Något knäckte till, och sedan dess har vi varit runt på landets största och bästa djursjukhus, men det finns inget att göra annat än smärtstilla med kraftfulla mediciner.
Nu ligger han här intill mig, för jag är tryggheten i hans liv, han lämnar INTE min sida. Vad han inte vet är att hans trygghet nu sitter med tårfyllt ansikte och planerar hans borgång, det största sveket någonsin.
Om några dagar kommer veterinären hem till oss och ser till så att han får somna in i min trygga famn.
Men ännu har vi lite tid, så idag bär det ut med husbilen till hans älskade skog där han ska få halta runt några dagar och få äga mig på egen hand.
Det här är inte avsett som någon uppmaning till diskussion så klart, det var bara jag som ville skriva av mig.
