F
F.d. 2549
Guest
Följande borde ha haft sin plats under ”Sköt om husbilen” med underrubriken ”Möss”. Där diskuterades det mesta kring de söta mössens framfart i såväl juridiska termer som praktiska lösningar avseende våra antisymbiosa relationer med dessa våra hyresgäster.
Men nu är det ju så med mig, att skall jag återge en händelse då blir den oftast ordrik och jag blandar inte sällan in ganska så oväsentliga tilldragelser i sammanhanget. Inläggen blir därför långa och passar därför bättre under ”Det hände mig”-rubriken. Den eller de som nu vill ta del av mitt sätt att skriva och som vill vara med om ett något annorlunda sätt – för att uttrycka det milt – att hantera de möss på, som kränker ens integritet, de kan gärna läsa vidare och förundras över min okunnighet att hantera en kritisk situation. Övriga ”bläddrar” vidare i detta nästan ändlösa forum.
Att vara ensam, när ensamheten inte är påtvingad, är som ett renande bad. Tankar, handlingar och icke-handlingar blir inte drabbade av omgivningens annorlunda sätt att se på dessa ens manér och (o)vanor. Dock får inte avskildheten bli så lång att den upplevs som en ensamhet. I denna berättelse befann jag mig tidsmässigt mitt i mitt ”renande bad”. Vederbörande skulle återkomma till hemmet redan nästa dag för att återställa ordningen.
Allt var förberett för en god natt. Underlakanet nyskakat och sträckt; vattenglaset på nattduksbordet nyfyllt och Frans G Bengtssons ”Röde Orm” var beredd att ge mig en trevlig avslutning på dagen.
Så skönt när man helt kan hänge sig åt en god bok och inga störande moment eller ljud bryter koncentrationen. Efter en stund kände jag behov av att ta en klunk vatten. Detta på grund av min ovana att läsa högt när bokens författare har formulerat sig extra konstfullt. Jag får då på köpet en närhet till handlingen när även hörseln får vara med, men då fordras det dock att gommen fuktas emellanåt. Jag reste mig till halvsittande och drack en klunk, samtidigt som jag fick en egendomlig känsla av att vara iakttagen. En sådan känsla kommer ibland över en; oftast är den befogad, men denna gång måste den vara helt grundlös. Trots denna min övertygelse tittade jag mig likgiltigt omkring …
Va? Detta kan inte vara sant. På min kära hustrus huvudkudde sitter en liten mus och ser på mig med stora ögon. Jag blinkar till, men musen finns trots det kvar där på kudden; mina ögon iakttager, trots den absurda anblicken, en sann verklighet.
Jag blev kvar i sittande ställning och nu började tankarna irra runt kring mina motåtgärder för att få en lugn natt. Ganska snart stod det klart att gripa den på bar gärning var inget som jag var förmögen till. Musen skulle vara under sängarna innan min hand hade hunnit halvvägs mot gripandet. Att kasta ett lakan över den; att låta fogsvansen tala; att … Nej, jag fick nog avsluta mina planer på ett frontalangrepp.
Att gillra en musfälla kunde naturligtvis vara en möjlighet, men inte hade musen sprungit till fällan i pur glädje för att få ett gott mellanmål. Det kunde dröja timmar innan den blev hungrig, och inte skulle jag kunna somna in med en mus intill mig. Den hade kanske krupit in under mitt täcke och börjat mumsa på både det ena och andra. Det kunde också vara som så att den var höggravid och tänkte göra ett bo till sig och ungarna i hustruns kudde. Det var av denna sista anledning som jag inte satte in en musfälla för att därefter lämna rummet och ta min tillflykt över natten i ett annat rum.
När jag satt där och funderade, under tiden jag hade musen under ständig uppsikt – den hade suttit näst intill orörlig på kudden under mina resonerande tankar – kom det upp en bild av en råtta och ett telefonsamtal i mitt inre.
Händelsen timade för en del år sedan. Det ringde i den 10 kg tunga bärbara biltelefonen. När jag svarade hörde jag min hustrus andfådda röst: ”Hej! Hur laddar man geväret.” Hustruns intresse för skjutvapen hade aldrig visat sig tidigare, men nu hade hon tydligen fått ett akut behov av att åtminstone lära sig att ladda.
Bakgrunden till hennes fråga var att det spatserade en överfet råtta på vår terrass, och så ville hustrun inte ha det. Till sin hjälp, att få bort råttan, hade hon en grannfru som hade mera läggning åt ”vilda västern” än hustrun min. Slutet på historien blev att hustrun laddade och grannfrun sköt. Därmed fanns det en råtta mindre att vara rädd för.
Naturligtvis, tänkte jag. Fungerade det på råttan, då kommer det säkert att även fungera på musen. Det skulle dock visa sig att skjuta råtta utomhus är något annat än att skjuta mus i sovrummet. Jag reste mig sakta upp, musen satt kvar. Jag hämtade geväret, musen satt kvar. Jag laddade geväret, musen satt kvar. Jag siktade med hjälp av kikarsiktet, musen satt kvar. Jag sköt, musen satt kvar.
Geväret är ett pumpgevär (luft) med 5 mm kula, men det har en kraft vida överlägset standardpumpgevär. Nu var kikarsiktet inställt på 20 meter, varför jag fick hålla något lågt eftersom avståndet till musen var 4 meter. Men skottet gick strax över musen och genomborrade makans garderobsvägg. Inget att göra åt det nu. Jag laddade om och siktade något lägre än vid förra avfyrningen. Nu satt inte musen kvar längre. Nu fanns inte musen längre. Jag bar ut den för ett skrovmål, åt dem som så önskade.
Så var det för mig att gå till sängs. Att läsa efter denna upplevelse var inte att tänka på, men innan jag släckte för natten såg jag mig omkring för att vara säker på att jag var ensam i sovrummet. Jag var inte ensam. På en stol hade min hustru en spånkorg – ni vet en sådan där gammal flätad sak med ett vackert böjt handtag. I korgen låg nystan av div. slag, och högst upp på handtaget satt en mus och iakttog mig. Nu fanns ingen tvekan hos mig. Jag hämtade geväret, laddade och sköt. Kulorna – jag hade laddat med två stycket kulor – tog mitt i musen, men vad värre var; kulorna hade genomborrat det vackra handtaget, vars ”grenverk” spretade åt alla håll.
Efter att ha gett trädgårdens rovdjur ännu ett skrovmål gick jag till sängs, funderande på hur jag inför hustrun skulle kunna förklara den åverkan jag hade ställt till med. Det tog lång tid innan jag somnade.
Hälsningar från farbror Claes.
Men nu är det ju så med mig, att skall jag återge en händelse då blir den oftast ordrik och jag blandar inte sällan in ganska så oväsentliga tilldragelser i sammanhanget. Inläggen blir därför långa och passar därför bättre under ”Det hände mig”-rubriken. Den eller de som nu vill ta del av mitt sätt att skriva och som vill vara med om ett något annorlunda sätt – för att uttrycka det milt – att hantera de möss på, som kränker ens integritet, de kan gärna läsa vidare och förundras över min okunnighet att hantera en kritisk situation. Övriga ”bläddrar” vidare i detta nästan ändlösa forum.
Att vara ensam, när ensamheten inte är påtvingad, är som ett renande bad. Tankar, handlingar och icke-handlingar blir inte drabbade av omgivningens annorlunda sätt att se på dessa ens manér och (o)vanor. Dock får inte avskildheten bli så lång att den upplevs som en ensamhet. I denna berättelse befann jag mig tidsmässigt mitt i mitt ”renande bad”. Vederbörande skulle återkomma till hemmet redan nästa dag för att återställa ordningen.
Allt var förberett för en god natt. Underlakanet nyskakat och sträckt; vattenglaset på nattduksbordet nyfyllt och Frans G Bengtssons ”Röde Orm” var beredd att ge mig en trevlig avslutning på dagen.
Så skönt när man helt kan hänge sig åt en god bok och inga störande moment eller ljud bryter koncentrationen. Efter en stund kände jag behov av att ta en klunk vatten. Detta på grund av min ovana att läsa högt när bokens författare har formulerat sig extra konstfullt. Jag får då på köpet en närhet till handlingen när även hörseln får vara med, men då fordras det dock att gommen fuktas emellanåt. Jag reste mig till halvsittande och drack en klunk, samtidigt som jag fick en egendomlig känsla av att vara iakttagen. En sådan känsla kommer ibland över en; oftast är den befogad, men denna gång måste den vara helt grundlös. Trots denna min övertygelse tittade jag mig likgiltigt omkring …
Va? Detta kan inte vara sant. På min kära hustrus huvudkudde sitter en liten mus och ser på mig med stora ögon. Jag blinkar till, men musen finns trots det kvar där på kudden; mina ögon iakttager, trots den absurda anblicken, en sann verklighet.
Jag blev kvar i sittande ställning och nu började tankarna irra runt kring mina motåtgärder för att få en lugn natt. Ganska snart stod det klart att gripa den på bar gärning var inget som jag var förmögen till. Musen skulle vara under sängarna innan min hand hade hunnit halvvägs mot gripandet. Att kasta ett lakan över den; att låta fogsvansen tala; att … Nej, jag fick nog avsluta mina planer på ett frontalangrepp.
Att gillra en musfälla kunde naturligtvis vara en möjlighet, men inte hade musen sprungit till fällan i pur glädje för att få ett gott mellanmål. Det kunde dröja timmar innan den blev hungrig, och inte skulle jag kunna somna in med en mus intill mig. Den hade kanske krupit in under mitt täcke och börjat mumsa på både det ena och andra. Det kunde också vara som så att den var höggravid och tänkte göra ett bo till sig och ungarna i hustruns kudde. Det var av denna sista anledning som jag inte satte in en musfälla för att därefter lämna rummet och ta min tillflykt över natten i ett annat rum.
När jag satt där och funderade, under tiden jag hade musen under ständig uppsikt – den hade suttit näst intill orörlig på kudden under mina resonerande tankar – kom det upp en bild av en råtta och ett telefonsamtal i mitt inre.
Händelsen timade för en del år sedan. Det ringde i den 10 kg tunga bärbara biltelefonen. När jag svarade hörde jag min hustrus andfådda röst: ”Hej! Hur laddar man geväret.” Hustruns intresse för skjutvapen hade aldrig visat sig tidigare, men nu hade hon tydligen fått ett akut behov av att åtminstone lära sig att ladda.
Bakgrunden till hennes fråga var att det spatserade en överfet råtta på vår terrass, och så ville hustrun inte ha det. Till sin hjälp, att få bort råttan, hade hon en grannfru som hade mera läggning åt ”vilda västern” än hustrun min. Slutet på historien blev att hustrun laddade och grannfrun sköt. Därmed fanns det en råtta mindre att vara rädd för.
Naturligtvis, tänkte jag. Fungerade det på råttan, då kommer det säkert att även fungera på musen. Det skulle dock visa sig att skjuta råtta utomhus är något annat än att skjuta mus i sovrummet. Jag reste mig sakta upp, musen satt kvar. Jag hämtade geväret, musen satt kvar. Jag laddade geväret, musen satt kvar. Jag siktade med hjälp av kikarsiktet, musen satt kvar. Jag sköt, musen satt kvar.
Geväret är ett pumpgevär (luft) med 5 mm kula, men det har en kraft vida överlägset standardpumpgevär. Nu var kikarsiktet inställt på 20 meter, varför jag fick hålla något lågt eftersom avståndet till musen var 4 meter. Men skottet gick strax över musen och genomborrade makans garderobsvägg. Inget att göra åt det nu. Jag laddade om och siktade något lägre än vid förra avfyrningen. Nu satt inte musen kvar längre. Nu fanns inte musen längre. Jag bar ut den för ett skrovmål, åt dem som så önskade.
Så var det för mig att gå till sängs. Att läsa efter denna upplevelse var inte att tänka på, men innan jag släckte för natten såg jag mig omkring för att vara säker på att jag var ensam i sovrummet. Jag var inte ensam. På en stol hade min hustru en spånkorg – ni vet en sådan där gammal flätad sak med ett vackert böjt handtag. I korgen låg nystan av div. slag, och högst upp på handtaget satt en mus och iakttog mig. Nu fanns ingen tvekan hos mig. Jag hämtade geväret, laddade och sköt. Kulorna – jag hade laddat med två stycket kulor – tog mitt i musen, men vad värre var; kulorna hade genomborrat det vackra handtaget, vars ”grenverk” spretade åt alla håll.
Efter att ha gett trädgårdens rovdjur ännu ett skrovmål gick jag till sängs, funderande på hur jag inför hustrun skulle kunna förklara den åverkan jag hade ställt till med. Det tog lång tid innan jag somnade.
Hälsningar från farbror Claes.
