F
F.d. 2549
Guest
För en tid sedan öppnade jag handskfacket i samband med att vi skulle ut på en liten runda. Snabbt stängde jag det igen. Någonting rörde sig i den oreda som fanns i det annars så prydliga utrymmet. En ilsken råtta eller en söt mus? – det var frågan. Efter en stund hade jag uppbådat den kraft och det manliga mod som erfordras för att möta en okänd motståndare i en oviss kamp. Jag öppnade luckan. Våra engångsnäsdukar, ett par små frottéhanddukar och ett anteckningsblock – allt var söndertuggat till en mysig bostad för en musfamilj. Mössen hade dock gett sig av hemifrån efter min brutala entré. När jag städat undan boet upptäckte jag två ventilationshål i handskfackets främre övre del. Musen – mössen var förmodligen nu i motorrummet, med de konsekvenser det kunde leda till. Jag öppnade motorhuven, och mycket riktigt där satt en liten söt ljusbrun mus och tittade förvånat på mig. Den där gubben är nog inte att leka med, tänkte säkert den lille krabaten eftersom han hastigt försvann bakom motorblocket. Jag stängde huven, startade motorn, och led med den stackars musen som säkert inte mådde bra i det oväsendet.
Hemkommen efter resan följde jag Kölis råd och placerade ut ett par vitlöksklyftor i bilen. Efter detta har mössen inte visat sig.
Min svärson tyckte det var en utmärkt idé och han lade in ett par klyftor i ett städskåp därhemma där mössen har för vana att rumstera om. Naturligtvis var det enklare att lägga ut lite vitlök än att ständigt vittja ett par musfällor. Han tackade mig och indirekt även Kölis.
Nästa dag ringde svärsonen och berättade att mössen mådde jättebra och att de trivdes med den överraskande rockaden. Nog undrade de säkert varför dödandet hade ersatts av matande. De älskade nämligen vitlök – allt var uppätet.
Resultatet av denna ovetenskapliga undersökning är att möss är som människor – vissa hatar vitlök medan andra älskar denna universalmedicin. Jag tror att jag skall prova att ta död på mössen med öländska kroppkakor. Dör de inte så springer de säkert så länge de orkar efter att bara ha sett på dessa hemskheter.
Farbror Claes hoppas att ni inte berättar detta för min öländska maka.
Och till Kölis vill jag berätta att jag håller honom högt trots hans musmiss.
