F
F.d. 2549
Guest
I bilen fanns bärplockare och hinkar av diverse slag för att vi skulle kunna forsla hem c:a 50 liter blåbär. Bärplockardräkter lämpliga för skiftande typer av väderlek fanns med och dessutom allt det där andra ni vet som man måste ha med, och det som man måhända kan få användning för och dessutom det som förhoppningsvis inte kommer att nyttjas. Kylen var laddad, så även barskåpet. Kristallglasen var synade och de hade fått klinga ut, efter att ha fått den där lilla knäppen med långfingernageln, för att därmed få visa att de hade klarat vinterförvaringen i husbilen.
Varför kristallglas?
Jo som de välorienterade, i Jappes ceremonityngda akt vid inmundigandet av den röda hälsodrycken, väl känner till, så skulle hans intagande av nämnda dryck i annat än i nämnda glas, kunna liknas vid mjölkintag direkt från ett juver – alltså helt oacceptabelt.
För tänk tanken kära vänner: Om man till äventyrs skulle få träffa på Jappe i blåbärsskogens mörka djup, och om erbjudandet att få se honom på ett glas rött skulle få bifall; tänk om han då skulle se sig nödsakad att hämta eget glas ur egen bil – även det skulle vara helt oacceptabelt. Alltså, kristallglasen är minst lika viktiga som alla de övriga köksutensilierna. Kontroll av kristallglas ingår faktiskt i de obligatoriska åtgärderna före körning.
Kylen ja. Nog tyckte jag att den hade tagit alltför lång tid på sig för att komma ned till 6-7 grader. Den, från förra året monterade, tystgående fläkten bakom kylskåpet, den hade inte ”fläktat på” trots det ganska varma vädret. ”Nåja, det där får du titta på senare”, det kom jag överens med mig själv vid en inre dialog – innan vi for iväg norrut mot de blåbärsskogar som i år, på grund av vädret, rentav skulle kunna vara renons på sina bär.
Det verkade kanske som denna lilla skrift skulle handla om blåbärsplockning, men naturen hade i år en låg profil för sin framställning av skogens bär, så efter att ha plockat 1,5 liter små och halvtorra bär var det dags att lägga blåbär- och lingonplockningen på is till nästa säsong.
Låt oss istället besöka en av våra nattplatser under denna lilla korta resa. Vi har funnit att vi ytterst sällan blir besvikna när vi lämnar de större vägarna och tar av på någon liten grusväg – skyltad med Sveaskogs vägskyltar – för att där förhoppningsvis finna en lugn och rogivande ställplats. För dem, som har som mål att finna rader av husbilar och långbord dukade vid sin ankomst, är Sveaskogarna inte något alternativ. Därmed har jag inte sagt att det skulle kännas som en besvikelse om en HBK-bil hade kommit inrullande på ”vår” domän.
Knappt 30 km. söder om Vetlanda, på vägen mot Lenhovda, svängde vi av från vägen till höger på en Sveaskogsväg för att efter 1 km. hamna vid vägens slut vid Änghultasjön. Där fann vi förutom tystnaden en väl tilltagen vändplats för 24-metersekipage, en brygga med båt och en bit ut i sjön ett förankrat badlusthus.


Det blev ut med markis, stolar och bord medan mitt multiverktyg tog sig an procedurerna kring en tvårätters. Nu var det dags för mig, efter att ha konstaterat att fläkten bakom kylskåpet fortfarande befann sig i viloläge, att ta reda på varför och att eventuellt åtgärda felet.
Under en lucka i golvet i vår Dethleffs finns det mesta man kan tänka sig behöva när det händer som helst inte skall hända. Jag tänker då på allt från ståltråd, säkringar och skruvar till skruvdragare, tänger och ja jag vet inte allt, men det är bara till att leta – ännu har jag inte saknat något. I det aktuella läget var det skruvmejsel och mätinstrument som var punkt ett.
När väl dessa hade gjort sitt konstaterade jag att 12-volts pluskabeln till fläkten var utan ström. Kabeln var nerstucken i ett litet hål till utrymmet under kylskåpet. Nu var det ficklampa och sunt förnuft som skulle till. Ficklampa fanns under luckan bland verktygen. Via en oanvänd luftutgång för Trumaluft fick jag, med ficklampans hjälp, syn på den röda strömlösa kabeln bland ett gytter av kablar av diverse slag. Med en ståltråd, bockad till krok i ena änden fick jag tag i kabeln. Men vad nu? Kabeln var avsliten så att de många trådarna spretade åt alla håll.
De möss jag tidigare har berättat om och som nu är utrotade, de hade huserat även under kylskåpet bland alla kablar och andra godsaker. Ett par andra kablar (-) hade små avskalningar med någon centimeters mellanrum.
För att komma åt att dra ny ledning till fläkten var jag tvingad att skruva bort en hylla under diskbänken. Det blir ju så när man är fullvuxen. Problemet för stunden var att det fanns ett multiverktyg som uppehöll sig just där vaktmästaren skulle till att skruva. Men det var ju endast att vänta. Det där jobbet kunde jag utföra mellan mat och solnedgång. Då blev det en stunds paus för en stackars utarbetad vaktmästare. Jag skulle just sätta mig ner och pusta ut då ropet ekade i skogen: Farbror Claes, var är korkskruven?
För en del av mina läsare ställs säkert två frågor:
Kan det vara rätt och riktigt att kvinnan i huset skall utföra den typiskt manliga sysselsättningen, nämligen att korka upp?
Vad föranleder hustrun i ett långvarigt äktenskap att kalla sin make för ”farbror Claes”?
För dem som har glädjen och lyckan att ha blivit tilldelade ett äkta multiverktyg, de finner det helt naturligt att verktyget oftast utför en mängd sysslor, oberoende av arbetsuppgiftens eventuella könstillhörighet, och helt utan tanke på annat än att det skall utföras nu och i ett sammanhang. De vet dessutom att det oftast tar längre tid att förklara vad som skall göras än att själv se till att det blir gjort.
Varför hustrun i detta speciella fall låter orden ”farbror Claes” ljuda istället för det mera naturliga Claes – eller om särskilda omständigheter råder låter ordet ”älskling” få klinga ut – det har sin förklaring, även om det för den utomstående kan verka besynnerligt.
För att det inte skall råda någon som helst ovisshet om allvaret i partnerns uppmaning: Nu jäklar är det allvar. Hör upp nu och avsluta all annan tankeverksamhet eller eventuella sysselsättningar; nu talar jag, så hör det inte till ovanligheterna att de båda i ett parförhållande har sina knep för att åstadkomma denna totala uppmärksamhet, och då med en kortversion av kommandot.
I det aktuella förhållandet har det skapats en högst allvarsam stämning när hustrun använder makens artistnamn, nämligen ”farbror Claes”. Då skärper han till sig och står nästan i givakt – då är det skarpt läge.
Och visst är det skarpt läge när korkskruven inte finns på plats. Den fina hopfällbara korkskruven med dubbla skruvenheter, som inte gav korken en chans att trilskas, den var borta och nu var det vaktmästaren uppgift att snabbt lösa problemet. Jag dök på huvudet ner under den förut beskrivna luckan i golvet, efter att jag avfärdar mina första tankar att slå av halsen eller trycka ner korken i flaskan. Det gällde att avhända flaskan sin kork under värdiga former, och därför syntes jag strax med skruvdragare, kraftig träskruv med hög stigningsfrekvens och en polygrip. Efter en knapp minut syntes jag stå vid min hustrus högra sida och med värdigt rörelsemönster fylla hennes höga glas till drygt hälften.
Efter måltiden var det dags för vaktmästaren att uppfylla sina arbetsuppgifter som elektriker och snickare, och snart var fläkten igång och kylskåpets termostatratt kunde skruvas ner från 7 till 3.
Vad månde hända vid nästa utflykt undrar farbror Claes och tackar för er uppmärksamhet.
Varför kristallglas?
Jo som de välorienterade, i Jappes ceremonityngda akt vid inmundigandet av den röda hälsodrycken, väl känner till, så skulle hans intagande av nämnda dryck i annat än i nämnda glas, kunna liknas vid mjölkintag direkt från ett juver – alltså helt oacceptabelt.
För tänk tanken kära vänner: Om man till äventyrs skulle få träffa på Jappe i blåbärsskogens mörka djup, och om erbjudandet att få se honom på ett glas rött skulle få bifall; tänk om han då skulle se sig nödsakad att hämta eget glas ur egen bil – även det skulle vara helt oacceptabelt. Alltså, kristallglasen är minst lika viktiga som alla de övriga köksutensilierna. Kontroll av kristallglas ingår faktiskt i de obligatoriska åtgärderna före körning.
Kylen ja. Nog tyckte jag att den hade tagit alltför lång tid på sig för att komma ned till 6-7 grader. Den, från förra året monterade, tystgående fläkten bakom kylskåpet, den hade inte ”fläktat på” trots det ganska varma vädret. ”Nåja, det där får du titta på senare”, det kom jag överens med mig själv vid en inre dialog – innan vi for iväg norrut mot de blåbärsskogar som i år, på grund av vädret, rentav skulle kunna vara renons på sina bär.
Det verkade kanske som denna lilla skrift skulle handla om blåbärsplockning, men naturen hade i år en låg profil för sin framställning av skogens bär, så efter att ha plockat 1,5 liter små och halvtorra bär var det dags att lägga blåbär- och lingonplockningen på is till nästa säsong.
Låt oss istället besöka en av våra nattplatser under denna lilla korta resa. Vi har funnit att vi ytterst sällan blir besvikna när vi lämnar de större vägarna och tar av på någon liten grusväg – skyltad med Sveaskogs vägskyltar – för att där förhoppningsvis finna en lugn och rogivande ställplats. För dem, som har som mål att finna rader av husbilar och långbord dukade vid sin ankomst, är Sveaskogarna inte något alternativ. Därmed har jag inte sagt att det skulle kännas som en besvikelse om en HBK-bil hade kommit inrullande på ”vår” domän.
Knappt 30 km. söder om Vetlanda, på vägen mot Lenhovda, svängde vi av från vägen till höger på en Sveaskogsväg för att efter 1 km. hamna vid vägens slut vid Änghultasjön. Där fann vi förutom tystnaden en väl tilltagen vändplats för 24-metersekipage, en brygga med båt och en bit ut i sjön ett förankrat badlusthus.


Det blev ut med markis, stolar och bord medan mitt multiverktyg tog sig an procedurerna kring en tvårätters. Nu var det dags för mig, efter att ha konstaterat att fläkten bakom kylskåpet fortfarande befann sig i viloläge, att ta reda på varför och att eventuellt åtgärda felet.
Under en lucka i golvet i vår Dethleffs finns det mesta man kan tänka sig behöva när det händer som helst inte skall hända. Jag tänker då på allt från ståltråd, säkringar och skruvar till skruvdragare, tänger och ja jag vet inte allt, men det är bara till att leta – ännu har jag inte saknat något. I det aktuella läget var det skruvmejsel och mätinstrument som var punkt ett.
När väl dessa hade gjort sitt konstaterade jag att 12-volts pluskabeln till fläkten var utan ström. Kabeln var nerstucken i ett litet hål till utrymmet under kylskåpet. Nu var det ficklampa och sunt förnuft som skulle till. Ficklampa fanns under luckan bland verktygen. Via en oanvänd luftutgång för Trumaluft fick jag, med ficklampans hjälp, syn på den röda strömlösa kabeln bland ett gytter av kablar av diverse slag. Med en ståltråd, bockad till krok i ena änden fick jag tag i kabeln. Men vad nu? Kabeln var avsliten så att de många trådarna spretade åt alla håll.
De möss jag tidigare har berättat om och som nu är utrotade, de hade huserat även under kylskåpet bland alla kablar och andra godsaker. Ett par andra kablar (-) hade små avskalningar med någon centimeters mellanrum.
För att komma åt att dra ny ledning till fläkten var jag tvingad att skruva bort en hylla under diskbänken. Det blir ju så när man är fullvuxen. Problemet för stunden var att det fanns ett multiverktyg som uppehöll sig just där vaktmästaren skulle till att skruva. Men det var ju endast att vänta. Det där jobbet kunde jag utföra mellan mat och solnedgång. Då blev det en stunds paus för en stackars utarbetad vaktmästare. Jag skulle just sätta mig ner och pusta ut då ropet ekade i skogen: Farbror Claes, var är korkskruven?
För en del av mina läsare ställs säkert två frågor:
Kan det vara rätt och riktigt att kvinnan i huset skall utföra den typiskt manliga sysselsättningen, nämligen att korka upp?
Vad föranleder hustrun i ett långvarigt äktenskap att kalla sin make för ”farbror Claes”?
För dem som har glädjen och lyckan att ha blivit tilldelade ett äkta multiverktyg, de finner det helt naturligt att verktyget oftast utför en mängd sysslor, oberoende av arbetsuppgiftens eventuella könstillhörighet, och helt utan tanke på annat än att det skall utföras nu och i ett sammanhang. De vet dessutom att det oftast tar längre tid att förklara vad som skall göras än att själv se till att det blir gjort.
Varför hustrun i detta speciella fall låter orden ”farbror Claes” ljuda istället för det mera naturliga Claes – eller om särskilda omständigheter råder låter ordet ”älskling” få klinga ut – det har sin förklaring, även om det för den utomstående kan verka besynnerligt.
För att det inte skall råda någon som helst ovisshet om allvaret i partnerns uppmaning: Nu jäklar är det allvar. Hör upp nu och avsluta all annan tankeverksamhet eller eventuella sysselsättningar; nu talar jag, så hör det inte till ovanligheterna att de båda i ett parförhållande har sina knep för att åstadkomma denna totala uppmärksamhet, och då med en kortversion av kommandot.
I det aktuella förhållandet har det skapats en högst allvarsam stämning när hustrun använder makens artistnamn, nämligen ”farbror Claes”. Då skärper han till sig och står nästan i givakt – då är det skarpt läge.
Och visst är det skarpt läge när korkskruven inte finns på plats. Den fina hopfällbara korkskruven med dubbla skruvenheter, som inte gav korken en chans att trilskas, den var borta och nu var det vaktmästaren uppgift att snabbt lösa problemet. Jag dök på huvudet ner under den förut beskrivna luckan i golvet, efter att jag avfärdar mina första tankar att slå av halsen eller trycka ner korken i flaskan. Det gällde att avhända flaskan sin kork under värdiga former, och därför syntes jag strax med skruvdragare, kraftig träskruv med hög stigningsfrekvens och en polygrip. Efter en knapp minut syntes jag stå vid min hustrus högra sida och med värdigt rörelsemönster fylla hennes höga glas till drygt hälften.
Efter måltiden var det dags för vaktmästaren att uppfylla sina arbetsuppgifter som elektriker och snickare, och snart var fläkten igång och kylskåpets termostatratt kunde skruvas ner från 7 till 3.
Vad månde hända vid nästa utflykt undrar farbror Claes och tackar för er uppmärksamhet.