F
F.d. 2549
Guest
Britt och jag har kört Vildmarksvägen utan att träffa på vare sig myggor eller klubbmedlemmar – detta sagt utan andra sammankopplingar. Från denna resa vill jag plocka fram två händelser som har en del gemensamt. Den första följer nu och den andra om några dagar o i o i. Kanske bör jag förklara att ”o i o i” är en förkortning av: ”Om inget oförutsett inträffar.”
Vi följde AndersW:s råd att bland annat köra upp på Hoverberget vid Storsjöns sydvästra del. Där fanns några ganska häftiga stigningar innan man kunde avnjuta omgivningen från ett torn på bergets högsta punkt. Vid nedfarten lät jag bilen motorbromsas med tvåans växel och då upplevde jag för första gången att bilen bromsade mycket kraftfullt vid 3500 varv. Vad denna strypning av motorvarvet beror på och om det är standard på alla dieselmotorer, det kanske jag kan mig få förklarat i en annan tråd. Tack på förhand.
Nåväl, lite senare körde vi över Sannsundsbron och styrde vidare norrut mot Orrviken. Klockan var 21 slagen och vi kände en längtan att finna en plats för kvällskaffe, skogspromenad och boken som låg och väntade i sängen. Vår vana trogen lät vi blickarna söka efter någon liten skogsväg/timmerväg där vi kunde köra in och kanske finna en lugn plats för natten. Strax före Hara fann vi just vad vi sökte – en liten smal väg där vi sakta gled fram. Efter 200 meter var vägen framkomlig endast för terränggående fordon, men innan dess fanns en liten ”tarm” till väg in i skogen. Efter att till fots ha inspekterat ”tarmen” togs beslutet enhälligt av mig att här kunde bilen stå över natten. När vi var på plats tog Britt på sig de uppgifter som erfordrades inför kvällskaffet. Vi ansåg båda att jag skulle ta en promenad inklusive gymnastiska övningar, vilka fordrades för att syresätta halvt låsta småmuskler i en gammal farbrors kropp. Med ganska spänstig gång och med jägarhatt på huvudet tog jag mig fram på skogsvägen mot landsvägen. En ansenlig 4-hjulsdriven bil körde sakta förbi på stora vägen. Men plötsligt kom den tillbaka – backande, varefter den körde in på ”min” skogsväg och stannade sidan om mig. Jag hann läsa ordet ”Viltstigen”, som dekorerade bilens båda sidor. I bilen satt en 65-årig man med välansat skägg och väderbitet ansikte, vars uttryck gav besked av såväl stadga som mjukhet, och ögonen utstrålade vänlighet, men med en outtalad fråga om mitt ärende på denna plats och vid denna sena timma. Mannen hade stannat bilmotorn och hans båda händer vilade stadigt på ratten – ett par händer som vittnade om hårt arbete i skog och mark.
De tankar som for genom mitt huvud var: Hade jag kört in på ”helig” mark och hur hade i så fall informationen så snabbt nått behörig ”myndighet”? Jag var den som startade vårt samtal samtidigt som jag lyfte på hatten.
– God afton! Är det skogspolisen som är ute och kör, eller …?
– Både ja och nej. När jag körde förbi vägen här och såg dig, då fick jag för mig att du var en gammal bekant. När jag väl hade insett mitt misstag då var min första tanke vad en ensam vandrare gör här mitt i skogen när det nästan är dags att krypa till sängs.
– Vi frågade oss tydligen samma sak; nämligen, vad gör den mannen här? Nu har jag fått svar och här kommer mitt svar, sa jag, samtidigt som jag i tankarna skapade en förklaring som jag trodde att han skulle komma att godta, även om han var en form av skogspolis.
– Min fru och jag har just parkerat vår husbil en bit in i skogen här och …
Här blev jag avbruten av mannens snabba fråga om jag hade kört fast och om jag behövde hjälp. Jag insåg då att hans vänliga ögon verkligen var en sann spegelbild av hans hjärta och själ.
– Nej du, så illa är det inte, fortsatte jag. Anledningen till att vi inte befinner oss på en campingplats är att det inte överensstämmer med vår filosofi kring ett vildmarksliv. Och varför vi inte föredrar de övernattningsställen som finns vid de större vägarna beror på allt snusk i form av ”tappade” eller utslängda sopor, och på de spår som snåren och buskarna bär efter att vissa behov där har blivit avklarade. Jag mår helt enkelt illa av den synen och blir förbaskad på människors nonchalans. Nej, tacka vet jag stillheten och naturens ordning en bit in i skogen.
Skogspolisen lät sitt huvud nicka som ett flöte i småkrabb sjö under tiden jag gav min förklaring, och jag insåg att jag talade till en vän av ordning. Han förklarade att han höll med mig i mina värderingar, men att han hade en liten invändning till valet av nattplats.
– Du måste inse att du nu är i ett vildmarksrike och här finns såväl varg som björn. Om du vid något annat tillfälle har dina vägar i dessa trakter då är du så välkommen hem till mig – det är endast någon kilometer härifrån.
Samtidigt som han pratade om de vilda djuren så tog han fram ett plastat litet visitkort och gav det till mig. Jag läste:
VILTSTIGEN i Hara – Vildmarkslägret för alla!
· Fiska ädelfisk i damm
· Grillplatser
· Laga mat över öppen eld
· Skytte och jaktupplevelser
· Jakthundsträning
· Övernattning i skogskoja
Vildmarkslägret med många naturupplevelser
Handikappvänligt
Hjärtligt välkommen
För bokning och information:
Stig Olsson – Tel./Fax 063-41023
Mobil 070-5165324
Viltstigen i Hara – 830 23 Hackås
Under tiden jag läste så hörde jag hans röst berätta om, att hemma hos honom kunde jag själv dra upp min ädelfisk och sedan röka eller grilla den ute i Guds fria natur och som alternativ, om vädret var ogynnsamt, fanns en timrad koja där det gick bra att såväl grilla som övernatta. Jag förklarade att det lät nästan för bra och på min fråga vad detta kostade, så fick jag det överraskande svaret: Ingenting. Dock fick jag betala för den fisk jag drog upp – 60:-/kg.
Stig (Skogspolisen) berättade om att han hade viltvården i området där vi befann oss och att han hade ägnat sig under större delen av sitt liv åt jägarliv och att hålla i diverse kurser kring detta ämne. Han lät därefter sin högra hand leta sig fram till startnyckeln – ett tydligt kroppsspråk för att nu är strax samtalet slut. Men innan han startade motorn lät jag frågan falla:
– Är det några hinder att vi ändrar oss beträffande vår nattplats och att vi tar oss till dina domäner? Du förstår, det är inte utan att du har gjort mig nyfiken.
Stigs ögon hade redan berättat vad han ansåg om min abrupta fråga. Efter en kort beskrivning av vägval startade han bilen och åkte i förväg för att sätta på kaffe.
När jag kom tillbaka till husbilen och berättade för Britt att kaffet och de framdukade bullarna skulle avnjutas hemma hos Stig Olsson om jag nu fick bestämma, så kom hennes fråga som på beställning:
– Vem tusan är Stig Olsson och vad har du nu hittat på igen? Jag kan aldrig lämna dig utan tillsyn förrän du finner på de mest märkliga ting. Har du bjudit in oss till en okänd människa mitt i skogen och nästan mitt i natten?
Efter att jag hade berättat om mina upplevelser på skogsvägen, så gav hon med sig och vi förberedde uppbrott – för hon var säkert nyfiken även hon.
Nu är vi alltså på väg på den slingrande skogsvägen Viltstigen; vi är på väg mot ett okänt mål bortsätt från att vid målet finns den okände Stig Olsson och ett mörker som sakta sänker sig över allt annat okänt. Där, i strålkastarnas sken blänker det till som från ett par granskande ögon, sittande på var sin sida om en dräglande vargkäft. Men, vad är det som finns sidan om vargen? Jo en 4-hjuling. Och vid sidan om 4-hjulingen står Stig och vinkar oss välkomna. En snabb men granskande blick på vargen får den att förändras till en vänlig gråhund. Stig kör före med 4-hjulingen och visar var vår ställplats är. Vargen springer vid vår sida som en extra trygghet. Så är vi strax på plats med Storsjön vid vår ena sida och Stigs domäner med en varg som vakar över oss hela natten.
Men först skulle vi dricka nattkaffe hos Stig. Det var en upplevelse utöver det vanliga när vi steg in i Stigs timmerhus. Jag tror att allt utom en skinnsoffa hade tillverkats och formgetts av Stig. Det som skulle vara omöjligt att placera hemma hos oss, det smälte in perfekt i denna underbara vilda miljö. Om Stig behövde ett soffbord, då var det inte Ikea som fick besök. Nej, fram med motorsågen och ut i naturen och såga till ett bord i ett stycke. Det blev inte bara ett bord, det blev ett konstverk och med en yta och finish som var helt fantastisk. Om jag inte missminner mig, så behandlade Stig sina trämöbler en gång om året med en blandning av bivax, terpentin och linolja. Här smälte uppstoppade fåglar, och andra vilda djur, in på ett naturligt sätt. Här kändes det inte konstigt att gevär från olika sekler fanns på väggarna och allt som hade med jakt och fiske att göra, det fanns representerat i hans hem på ett trivsamt sätt. Vi drack kaffe i hans kök vid hans egenhändigt tillverkade slagbord. Där satt vi och pratade om livet, döden, kärleken och om naturens krafter och människans ohämmade framfart bland djur och i natur. Först när en ny dag hade stämplat in, först då hade vi förstånd att dra oss tillbaka till husbilen för att smälta alla nya och fantastiska intryck.
Nästa dag visade Stig oss runt bland sina många stockstugor, sin fiskdamm, sin egna hamn med hemgjord ruffad båt och mycket, mycket annat. Han skrapade lite på ytan av sin stora kunskap om djur och natur och förmedlade det till oss genom små intressanta berättelser ur hans innehållsrika liv.
Tänk vad ett möte på en liten skogsväg kan leda till. Kanske det kan få några av våra fiskeintresserade medlemmar att träffas hos Stig för en annorlunda fiskeupplevelse. Om ni kontaktar honom för ett besök så hälsa gärna från Britt och Claes.
Och hälsar, det gör farbror Claes till er alla; och tack för att ni tog er tid att läsa allt detta.

Nu var det dags för nattkaffe

Den här besten vägde en gång 15 kg

Fiskarna slår runt den tama myskankan

Här inne kan man grilla och/eller sova över

Inne i grillstugan sitter man på vargskinn, och på väggarna - ni ser själv

Den hembyggda båten för resor på Storsjön
Vi följde AndersW:s råd att bland annat köra upp på Hoverberget vid Storsjöns sydvästra del. Där fanns några ganska häftiga stigningar innan man kunde avnjuta omgivningen från ett torn på bergets högsta punkt. Vid nedfarten lät jag bilen motorbromsas med tvåans växel och då upplevde jag för första gången att bilen bromsade mycket kraftfullt vid 3500 varv. Vad denna strypning av motorvarvet beror på och om det är standard på alla dieselmotorer, det kanske jag kan mig få förklarat i en annan tråd. Tack på förhand.
Nåväl, lite senare körde vi över Sannsundsbron och styrde vidare norrut mot Orrviken. Klockan var 21 slagen och vi kände en längtan att finna en plats för kvällskaffe, skogspromenad och boken som låg och väntade i sängen. Vår vana trogen lät vi blickarna söka efter någon liten skogsväg/timmerväg där vi kunde köra in och kanske finna en lugn plats för natten. Strax före Hara fann vi just vad vi sökte – en liten smal väg där vi sakta gled fram. Efter 200 meter var vägen framkomlig endast för terränggående fordon, men innan dess fanns en liten ”tarm” till väg in i skogen. Efter att till fots ha inspekterat ”tarmen” togs beslutet enhälligt av mig att här kunde bilen stå över natten. När vi var på plats tog Britt på sig de uppgifter som erfordrades inför kvällskaffet. Vi ansåg båda att jag skulle ta en promenad inklusive gymnastiska övningar, vilka fordrades för att syresätta halvt låsta småmuskler i en gammal farbrors kropp. Med ganska spänstig gång och med jägarhatt på huvudet tog jag mig fram på skogsvägen mot landsvägen. En ansenlig 4-hjulsdriven bil körde sakta förbi på stora vägen. Men plötsligt kom den tillbaka – backande, varefter den körde in på ”min” skogsväg och stannade sidan om mig. Jag hann läsa ordet ”Viltstigen”, som dekorerade bilens båda sidor. I bilen satt en 65-årig man med välansat skägg och väderbitet ansikte, vars uttryck gav besked av såväl stadga som mjukhet, och ögonen utstrålade vänlighet, men med en outtalad fråga om mitt ärende på denna plats och vid denna sena timma. Mannen hade stannat bilmotorn och hans båda händer vilade stadigt på ratten – ett par händer som vittnade om hårt arbete i skog och mark.
De tankar som for genom mitt huvud var: Hade jag kört in på ”helig” mark och hur hade i så fall informationen så snabbt nått behörig ”myndighet”? Jag var den som startade vårt samtal samtidigt som jag lyfte på hatten.
– God afton! Är det skogspolisen som är ute och kör, eller …?
– Både ja och nej. När jag körde förbi vägen här och såg dig, då fick jag för mig att du var en gammal bekant. När jag väl hade insett mitt misstag då var min första tanke vad en ensam vandrare gör här mitt i skogen när det nästan är dags att krypa till sängs.
– Vi frågade oss tydligen samma sak; nämligen, vad gör den mannen här? Nu har jag fått svar och här kommer mitt svar, sa jag, samtidigt som jag i tankarna skapade en förklaring som jag trodde att han skulle komma att godta, även om han var en form av skogspolis.
– Min fru och jag har just parkerat vår husbil en bit in i skogen här och …
Här blev jag avbruten av mannens snabba fråga om jag hade kört fast och om jag behövde hjälp. Jag insåg då att hans vänliga ögon verkligen var en sann spegelbild av hans hjärta och själ.
– Nej du, så illa är det inte, fortsatte jag. Anledningen till att vi inte befinner oss på en campingplats är att det inte överensstämmer med vår filosofi kring ett vildmarksliv. Och varför vi inte föredrar de övernattningsställen som finns vid de större vägarna beror på allt snusk i form av ”tappade” eller utslängda sopor, och på de spår som snåren och buskarna bär efter att vissa behov där har blivit avklarade. Jag mår helt enkelt illa av den synen och blir förbaskad på människors nonchalans. Nej, tacka vet jag stillheten och naturens ordning en bit in i skogen.
Skogspolisen lät sitt huvud nicka som ett flöte i småkrabb sjö under tiden jag gav min förklaring, och jag insåg att jag talade till en vän av ordning. Han förklarade att han höll med mig i mina värderingar, men att han hade en liten invändning till valet av nattplats.
– Du måste inse att du nu är i ett vildmarksrike och här finns såväl varg som björn. Om du vid något annat tillfälle har dina vägar i dessa trakter då är du så välkommen hem till mig – det är endast någon kilometer härifrån.
Samtidigt som han pratade om de vilda djuren så tog han fram ett plastat litet visitkort och gav det till mig. Jag läste:
VILTSTIGEN i Hara – Vildmarkslägret för alla!
· Fiska ädelfisk i damm
· Grillplatser
· Laga mat över öppen eld
· Skytte och jaktupplevelser
· Jakthundsträning
· Övernattning i skogskoja
Vildmarkslägret med många naturupplevelser
Handikappvänligt
Hjärtligt välkommen
För bokning och information:
Stig Olsson – Tel./Fax 063-41023
Mobil 070-5165324
Viltstigen i Hara – 830 23 Hackås
Under tiden jag läste så hörde jag hans röst berätta om, att hemma hos honom kunde jag själv dra upp min ädelfisk och sedan röka eller grilla den ute i Guds fria natur och som alternativ, om vädret var ogynnsamt, fanns en timrad koja där det gick bra att såväl grilla som övernatta. Jag förklarade att det lät nästan för bra och på min fråga vad detta kostade, så fick jag det överraskande svaret: Ingenting. Dock fick jag betala för den fisk jag drog upp – 60:-/kg.
Stig (Skogspolisen) berättade om att han hade viltvården i området där vi befann oss och att han hade ägnat sig under större delen av sitt liv åt jägarliv och att hålla i diverse kurser kring detta ämne. Han lät därefter sin högra hand leta sig fram till startnyckeln – ett tydligt kroppsspråk för att nu är strax samtalet slut. Men innan han startade motorn lät jag frågan falla:
– Är det några hinder att vi ändrar oss beträffande vår nattplats och att vi tar oss till dina domäner? Du förstår, det är inte utan att du har gjort mig nyfiken.
Stigs ögon hade redan berättat vad han ansåg om min abrupta fråga. Efter en kort beskrivning av vägval startade han bilen och åkte i förväg för att sätta på kaffe.
När jag kom tillbaka till husbilen och berättade för Britt att kaffet och de framdukade bullarna skulle avnjutas hemma hos Stig Olsson om jag nu fick bestämma, så kom hennes fråga som på beställning:
– Vem tusan är Stig Olsson och vad har du nu hittat på igen? Jag kan aldrig lämna dig utan tillsyn förrän du finner på de mest märkliga ting. Har du bjudit in oss till en okänd människa mitt i skogen och nästan mitt i natten?
Efter att jag hade berättat om mina upplevelser på skogsvägen, så gav hon med sig och vi förberedde uppbrott – för hon var säkert nyfiken även hon.
Nu är vi alltså på väg på den slingrande skogsvägen Viltstigen; vi är på väg mot ett okänt mål bortsätt från att vid målet finns den okände Stig Olsson och ett mörker som sakta sänker sig över allt annat okänt. Där, i strålkastarnas sken blänker det till som från ett par granskande ögon, sittande på var sin sida om en dräglande vargkäft. Men, vad är det som finns sidan om vargen? Jo en 4-hjuling. Och vid sidan om 4-hjulingen står Stig och vinkar oss välkomna. En snabb men granskande blick på vargen får den att förändras till en vänlig gråhund. Stig kör före med 4-hjulingen och visar var vår ställplats är. Vargen springer vid vår sida som en extra trygghet. Så är vi strax på plats med Storsjön vid vår ena sida och Stigs domäner med en varg som vakar över oss hela natten.
Men först skulle vi dricka nattkaffe hos Stig. Det var en upplevelse utöver det vanliga när vi steg in i Stigs timmerhus. Jag tror att allt utom en skinnsoffa hade tillverkats och formgetts av Stig. Det som skulle vara omöjligt att placera hemma hos oss, det smälte in perfekt i denna underbara vilda miljö. Om Stig behövde ett soffbord, då var det inte Ikea som fick besök. Nej, fram med motorsågen och ut i naturen och såga till ett bord i ett stycke. Det blev inte bara ett bord, det blev ett konstverk och med en yta och finish som var helt fantastisk. Om jag inte missminner mig, så behandlade Stig sina trämöbler en gång om året med en blandning av bivax, terpentin och linolja. Här smälte uppstoppade fåglar, och andra vilda djur, in på ett naturligt sätt. Här kändes det inte konstigt att gevär från olika sekler fanns på väggarna och allt som hade med jakt och fiske att göra, det fanns representerat i hans hem på ett trivsamt sätt. Vi drack kaffe i hans kök vid hans egenhändigt tillverkade slagbord. Där satt vi och pratade om livet, döden, kärleken och om naturens krafter och människans ohämmade framfart bland djur och i natur. Först när en ny dag hade stämplat in, först då hade vi förstånd att dra oss tillbaka till husbilen för att smälta alla nya och fantastiska intryck.
Nästa dag visade Stig oss runt bland sina många stockstugor, sin fiskdamm, sin egna hamn med hemgjord ruffad båt och mycket, mycket annat. Han skrapade lite på ytan av sin stora kunskap om djur och natur och förmedlade det till oss genom små intressanta berättelser ur hans innehållsrika liv.
Tänk vad ett möte på en liten skogsväg kan leda till. Kanske det kan få några av våra fiskeintresserade medlemmar att träffas hos Stig för en annorlunda fiskeupplevelse. Om ni kontaktar honom för ett besök så hälsa gärna från Britt och Claes.
Och hälsar, det gör farbror Claes till er alla; och tack för att ni tog er tid att läsa allt detta.

Nu var det dags för nattkaffe

Den här besten vägde en gång 15 kg

Fiskarna slår runt den tama myskankan

Här inne kan man grilla och/eller sova över

Inne i grillstugan sitter man på vargskinn, och på väggarna - ni ser själv

Den hembyggda båten för resor på Storsjön