F
F.d. 2549
Guest
Jag lovade i en annan tråd att jag skulle plita ner en liten berättelse om ett kylskåp. Den följer här.
Vi befinner oss nu i mitten på 1970-talet. Det var långt innan farbror Claes hade blivit farbror. Jag hade av Electrolux fått i uppdrag att leverera och installera ett kylskåp i en lägenhet i Malmö. Jag körde med en mindre skåpbil till adressen och bar upp kylskåpet till adressaten. Kylen var av den traditionella inbyggnadsmodellen och mycket lätt att installera.
En man öppnade dörren och visade mig in i köket. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick se hans gamla, men fungerande kylskåp. Skåpet var från tidigt 1940-tal och stod så ensamt i ett hörn på sina fyra höga ben. Mannen berättade att han hade tagit över lägenheten efter en äldre dam, som i över 30 år hade levt med det gamla kylskåpet. När mannen flyttade in och begärde ett nytt kylskåp, då visade sig värden något oförstående och tyckte att skåpet hade fungerat till den gamla damen och det fanns ingen anledning att byta ut det. Mannen hade då föreslagit att värden och han kunde byta kylskåp. Efter en stund hade värden insett att det var nog bäst med ett byte.
Det tog inte lång stund förrän mannen hade sitt nya skåp på plats och strax därefter var jag på väg till Electrolux’ container med det gamla. Men ödet ville annorlunda.
Jag körde förbi Tekniska museet, där de hade en utställning av svenska hem från 1940-talet. Mina läsare anar genast vad som komma skall, men jag hade inte dessa mina läsares tankar med mig när jag stannade till för att göra en snabbvisit och komma i nostalgiska tankegångar.
Det var verkligen med tillbakablickande tankar jag gick genom de olika rummen från min barndoms miljö. Så kom jag till köket med dess plåtvask och alla gamla pålitliga inredningsdetaljer. Men något kylskåp fanns inte – dock förekom ett litet utrymme där ett gammalt skåp på fyra ben hade passat alldeles förträffligt. En av de ansvariga för mässan kom in i köket och vi började prata om gamla tider. Jag berömde honom för den lyckade och intressanta utställningen, men tomrummet (där kylskåpet kunde stå) hade jag synpunkter på. Jag undrade om de inte var riktigt klara med inredningen eftersom det verkade lite tomt i ett av hörnen. ”Ja du”, sa han. ”Det där tomrummet är avsett att hysa ett kylskåp, men vi har letat med ljus och lykta efter ett tidsenligt kylskåp, men det har varit stört omöjligt att få tag i något. Du vet dom har ju gått till skrot för längesen.”
Jag höll med honom och tyckte att det hade säkert uppskattats om ett sådant gammalt kylskåp hade stått där det var tänkt. Men sa jag, och tog mig om hakan precis som om jag ville ge ett intryck av att likna Auguste Rodins ”Tänkaren”.
”Jag står här och funderar”, sa jag. ”Jag undrar om jag inte har ett sådant gammalt kylskåp nere i bilen.” Mannen såg på mig med undran i blicken. ”Det är nog inte riktigt som det borde med den där grabben.” Precis så talade hans ögon. Jag föreslog att få sätta kylskåpet i deras utställning, men att jag behövde lite hjälp att bära upp det. Mannen trodde mig inte, men till slut frågade han vad jag ville ha betalt för denna tjänst. Jag förklarade att i den uppkomna situationen så var mitt kylskåp ovärderligt för utställningen och därför säger det sig självt att det inte går att ta betalt. Jag bjuder på denna raritet sa jag kanske lite nonchalant.
Mannen följde tveksamt med mig ner till bilen och han gjorde stora ögon när han fick se den fyrbente gamle trotjänaren, och han tänkte säkert, att med den där grabben var det nog som det borde ändå. Vi bar upp kylskåpet och det passade perfekt in i den gamla fina miljön.
Mannen blev överlycklig men samtidigt naturligtvis mycket konfunderad över det som hänt. Han fick givetvis aldrig veta sanningen om kylskåpet.
Men nu har ni fått reda på det.
Hälsningar från farbror Claes.
Vi befinner oss nu i mitten på 1970-talet. Det var långt innan farbror Claes hade blivit farbror. Jag hade av Electrolux fått i uppdrag att leverera och installera ett kylskåp i en lägenhet i Malmö. Jag körde med en mindre skåpbil till adressen och bar upp kylskåpet till adressaten. Kylen var av den traditionella inbyggnadsmodellen och mycket lätt att installera.
En man öppnade dörren och visade mig in i köket. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick se hans gamla, men fungerande kylskåp. Skåpet var från tidigt 1940-tal och stod så ensamt i ett hörn på sina fyra höga ben. Mannen berättade att han hade tagit över lägenheten efter en äldre dam, som i över 30 år hade levt med det gamla kylskåpet. När mannen flyttade in och begärde ett nytt kylskåp, då visade sig värden något oförstående och tyckte att skåpet hade fungerat till den gamla damen och det fanns ingen anledning att byta ut det. Mannen hade då föreslagit att värden och han kunde byta kylskåp. Efter en stund hade värden insett att det var nog bäst med ett byte.
Det tog inte lång stund förrän mannen hade sitt nya skåp på plats och strax därefter var jag på väg till Electrolux’ container med det gamla. Men ödet ville annorlunda.
Jag körde förbi Tekniska museet, där de hade en utställning av svenska hem från 1940-talet. Mina läsare anar genast vad som komma skall, men jag hade inte dessa mina läsares tankar med mig när jag stannade till för att göra en snabbvisit och komma i nostalgiska tankegångar.
Det var verkligen med tillbakablickande tankar jag gick genom de olika rummen från min barndoms miljö. Så kom jag till köket med dess plåtvask och alla gamla pålitliga inredningsdetaljer. Men något kylskåp fanns inte – dock förekom ett litet utrymme där ett gammalt skåp på fyra ben hade passat alldeles förträffligt. En av de ansvariga för mässan kom in i köket och vi började prata om gamla tider. Jag berömde honom för den lyckade och intressanta utställningen, men tomrummet (där kylskåpet kunde stå) hade jag synpunkter på. Jag undrade om de inte var riktigt klara med inredningen eftersom det verkade lite tomt i ett av hörnen. ”Ja du”, sa han. ”Det där tomrummet är avsett att hysa ett kylskåp, men vi har letat med ljus och lykta efter ett tidsenligt kylskåp, men det har varit stört omöjligt att få tag i något. Du vet dom har ju gått till skrot för längesen.”
Jag höll med honom och tyckte att det hade säkert uppskattats om ett sådant gammalt kylskåp hade stått där det var tänkt. Men sa jag, och tog mig om hakan precis som om jag ville ge ett intryck av att likna Auguste Rodins ”Tänkaren”.
”Jag står här och funderar”, sa jag. ”Jag undrar om jag inte har ett sådant gammalt kylskåp nere i bilen.” Mannen såg på mig med undran i blicken. ”Det är nog inte riktigt som det borde med den där grabben.” Precis så talade hans ögon. Jag föreslog att få sätta kylskåpet i deras utställning, men att jag behövde lite hjälp att bära upp det. Mannen trodde mig inte, men till slut frågade han vad jag ville ha betalt för denna tjänst. Jag förklarade att i den uppkomna situationen så var mitt kylskåp ovärderligt för utställningen och därför säger det sig självt att det inte går att ta betalt. Jag bjuder på denna raritet sa jag kanske lite nonchalant.
Mannen följde tveksamt med mig ner till bilen och han gjorde stora ögon när han fick se den fyrbente gamle trotjänaren, och han tänkte säkert, att med den där grabben var det nog som det borde ändå. Vi bar upp kylskåpet och det passade perfekt in i den gamla fina miljön.
Mannen blev överlycklig men samtidigt naturligtvis mycket konfunderad över det som hänt. Han fick givetvis aldrig veta sanningen om kylskåpet.
Men nu har ni fått reda på det.
Hälsningar från farbror Claes.
Senast redigerad av en moderator:
// Ingela
