F
F.d. 2549
Guest
Ett dygn i husbil
En vacker ”vårdag” i februari var det dags för vår vapendragare att bli utrustad med en ”sog”. Vår vän Gunnars (Go soft) entusiastiska uttalande: ”Sogen är så bra att man vet inte om man har eller inte har”, blev det utlösande startskottet för oss att ställa kosan mot Vellingetrakten i och för en operation som skulle få vapendragarens problem med de obehagliga tarmgaserna att vara ett minne blott.
Petra, en barndomsvän till min dotter, vinkade glatt när vi, strax efter starten, mötte henne joggande på vägen. Tänk vad tiden går, for det genom min lilla hjärna när jag såg den drygt 30-åriga damen. För 15 år sedan försökte hon cykla om mig på Ölandsbron, men se det gick inte. Vi cyklade om de bilister som höll sig till de 70 km/tim som lagen föreskrev. Tänk vilken galenskap, och nu kör jag knappt så fort med husbilen.
Vidare for det genom min hjärna det ovanliga besök Petra fick en dag när hon jobbade i Kommunens växel. Tack och lov så for tankarna snabbare genom hjärnvindlingarna än det gjorde för mina fingrar att få dessa tankar till en begriplig textmassa.
Plötsligt stod två flickor i 12-årsåldern lite försynt i Kommunhusets entré. Den ena bar på en plastkasse som hon svängde lite frågande på. Även Petra var lite frågande när hon undrade vad de hade på hjärtat.
– Jo, sa den ena, vi har hittat en död katt.
När Petra undrade var katten fanns någonstans, stoppade den ena flickan ner handen i kassen och drog upp katten med ett stadigt tag i svansen:
– Här är den!
Petra ville skratta men hon behöll en min som var mera lämplig i sammanhanget och bad dem stoppa tillbaka katten i kassen.
Flickorna hade hittat katten död i rännstenen. Den hade förmodligen blivit såväl på- som överkörd av någon bil. Att flickor i den åldern blir bedrövade, när de ser ett gosedjur som fått möta döden allt för tidigt och helt i onödan, och att de då vill göra slutet på resan så värdigt som möjligt för katten, det är en handling som bör uppmuntras och som de bör ha all heder av.
En äldre förstående dam försåg flickorna med en plastkasse samtidigt som hon berömde dem för deras insats. Så stod de där mitt i Hörby med en död katt och med ännu ett problem: Var skulle de göra av katten? En man, som såg ut att bära med sig den visdom som behövdes i detta sammanhang, fick deras oroliga fråga:
– Var kan vi lämna katten någonstans?
Mannen tittade lite förvånat och gav dem det brutala rådet:
– Släng den i närmaste soptunna.
Flickorna blev uppskakade och tyckte att så kan man inte behandla en stackars katt. Hur kunde mannen vara så okänslig inför döden?
Efter lite funderande kom de på den ljusa idén att polisen naturligtvis skulle ta hand om ”deras” katt och se till att den fick gå till vila någon annanstans än i en soptunna. Stolta över sin i tankarna goda idé vandrade de bort till Västergatan och till polisen. När de hade berättat sitt ärende fick de ett nästan lika nedslående svar som de tidigare hade fått av den brutale mannen. De blev upplysta om att polisen inte kunde taga emot deras katt. De hade ingenstans att göra av den och flickorna fick rådet att gå till Kommunen och fråga där hur de skulle göra.
Trots allt motstånd och deras gäckade förhoppning att polisen var till för att hjälpa folket i byn, gav de inte upp utan vandrade vidare mot Kommunhuset.
Nu stod de inför Petra med sin fortfarande obesvarade fråga. Petra ringde upp till Miljöavdelningen och berättade vad som utspelat sig i entrén. Därefter kunde hon skicka de lyckliga flickorna vidare till Samhällsbyggnadsförvaltningens miljöexpedition. Nu blev de väl mottagna och lovade att katten skulle få en värdig begravning i Kommunens regi.
Glatt vinkande till Petra lämnade de båda flickorna kommunhuset. Inom dem fanns en stor besvikelse över hur likgiltiga människor kan vara och en stor glädje över hur fina de är i Hörby Kommun.
Efter att en viss farbror i Hörby fick del av historien hade den lokala tidningen strax ett mail om händelsen och följden av detta blev en liten vacker historia i tidningen någon dag senare, där det beskrevs hur katten blev högtidligt begravd på en lugn plats utanför byn. Såväl kommunrepresentant som de båda flickorna fanns med bland begravningsgästerna. Några vackra ord sades och följdes av psalmsång.
Efter dessa och många andra tankar var det så dags att backa in på operationsbordet i Vellinge. Kirurgen var på plats med allt som fordrades för en lyckad operation. Efter en timma var allt på plats. Under det att operationen pågick fick jag mig till livs såväl nyttiga som roliga episoder från ett långt kirurgliv. Bland annat fick jag veta sanningen om olika toalettpappers upplösningstid. Kirurgen påstod att vanligt mjukt toalettpapper löstes upp snabbare än det dyra papper som är det vanligaste förekommande i våra kassetter.
Väl hemkommen tog jag ett par decimeter papper från vardera sorten och la i var sin bunke med vatten. Jag rörde om lite då och då för att få det att liknas vid en husbilsfärd. Redan efter ett par timmar visade det sig att kirurgen hade rätt. Fortsättningsvis kommer våra resekostnader att minska, kanske inte drastiskt men i varje fall ett tillskott till andra mera nyttiga prylar som …
Efter operationen och förmiddagskaffe på den skånska slätten besökte vi ett par ungdomsvänner i Malmö. Paret hade just skaffat sig sin första dator, och det för ju med sig en hel del bekymmer när datakunskapen är noll och åldern hög. Men vill man följa med i dagens mediebrus och ”Läs mera om detta på www. ???.se”, så är en dator nästan ett måste. Det blev en hel del dataresonemang, pianospel, prat kring gamla minnen samtidigt som vi laddade batterierna med mat och dryck – och så ringde mobilen.
Uppringaren var vår dotter som fanns på lasarettet i Lund med sin 3-årige son, som just fått diagnosen: Öroninflammation och dubbelsidig lunginflammation. Han måste få behandling klockan 23 och 8 nästa morgon, men någon plats på lasarettet fanns ej. De skulle vara tvungna att köra hem (10 mil) mellan behandlingarna. Nu var det så lyckligt att HBK hade en ledig husbil i närområdet som såg till att mor och son fick såväl utspisning som sovplats i anslutning till lasarettet.
Tänk på de stackare som inte är anslutna till HBK:s förplägnads- och sovgemaksservice.
Inga vidare kommentarer härifrån kring vårdsituationen i vårt land.
Grabben mår bra nu, bilen står beredd för nya utryckningar och efter besök på toaletten märks endast en behaglig tvåldoft efter handtvagningen.
Snart är det vår kära vänner – så spår farbror Claes.
En vacker ”vårdag” i februari var det dags för vår vapendragare att bli utrustad med en ”sog”. Vår vän Gunnars (Go soft) entusiastiska uttalande: ”Sogen är så bra att man vet inte om man har eller inte har”, blev det utlösande startskottet för oss att ställa kosan mot Vellingetrakten i och för en operation som skulle få vapendragarens problem med de obehagliga tarmgaserna att vara ett minne blott.
Petra, en barndomsvän till min dotter, vinkade glatt när vi, strax efter starten, mötte henne joggande på vägen. Tänk vad tiden går, for det genom min lilla hjärna när jag såg den drygt 30-åriga damen. För 15 år sedan försökte hon cykla om mig på Ölandsbron, men se det gick inte. Vi cyklade om de bilister som höll sig till de 70 km/tim som lagen föreskrev. Tänk vilken galenskap, och nu kör jag knappt så fort med husbilen.
Vidare for det genom min hjärna det ovanliga besök Petra fick en dag när hon jobbade i Kommunens växel. Tack och lov så for tankarna snabbare genom hjärnvindlingarna än det gjorde för mina fingrar att få dessa tankar till en begriplig textmassa.
Plötsligt stod två flickor i 12-årsåldern lite försynt i Kommunhusets entré. Den ena bar på en plastkasse som hon svängde lite frågande på. Även Petra var lite frågande när hon undrade vad de hade på hjärtat.
– Jo, sa den ena, vi har hittat en död katt.
När Petra undrade var katten fanns någonstans, stoppade den ena flickan ner handen i kassen och drog upp katten med ett stadigt tag i svansen:
– Här är den!
Petra ville skratta men hon behöll en min som var mera lämplig i sammanhanget och bad dem stoppa tillbaka katten i kassen.
Flickorna hade hittat katten död i rännstenen. Den hade förmodligen blivit såväl på- som överkörd av någon bil. Att flickor i den åldern blir bedrövade, när de ser ett gosedjur som fått möta döden allt för tidigt och helt i onödan, och att de då vill göra slutet på resan så värdigt som möjligt för katten, det är en handling som bör uppmuntras och som de bör ha all heder av.
En äldre förstående dam försåg flickorna med en plastkasse samtidigt som hon berömde dem för deras insats. Så stod de där mitt i Hörby med en död katt och med ännu ett problem: Var skulle de göra av katten? En man, som såg ut att bära med sig den visdom som behövdes i detta sammanhang, fick deras oroliga fråga:
– Var kan vi lämna katten någonstans?
Mannen tittade lite förvånat och gav dem det brutala rådet:
– Släng den i närmaste soptunna.
Flickorna blev uppskakade och tyckte att så kan man inte behandla en stackars katt. Hur kunde mannen vara så okänslig inför döden?
Efter lite funderande kom de på den ljusa idén att polisen naturligtvis skulle ta hand om ”deras” katt och se till att den fick gå till vila någon annanstans än i en soptunna. Stolta över sin i tankarna goda idé vandrade de bort till Västergatan och till polisen. När de hade berättat sitt ärende fick de ett nästan lika nedslående svar som de tidigare hade fått av den brutale mannen. De blev upplysta om att polisen inte kunde taga emot deras katt. De hade ingenstans att göra av den och flickorna fick rådet att gå till Kommunen och fråga där hur de skulle göra.
Trots allt motstånd och deras gäckade förhoppning att polisen var till för att hjälpa folket i byn, gav de inte upp utan vandrade vidare mot Kommunhuset.
Nu stod de inför Petra med sin fortfarande obesvarade fråga. Petra ringde upp till Miljöavdelningen och berättade vad som utspelat sig i entrén. Därefter kunde hon skicka de lyckliga flickorna vidare till Samhällsbyggnadsförvaltningens miljöexpedition. Nu blev de väl mottagna och lovade att katten skulle få en värdig begravning i Kommunens regi.
Glatt vinkande till Petra lämnade de båda flickorna kommunhuset. Inom dem fanns en stor besvikelse över hur likgiltiga människor kan vara och en stor glädje över hur fina de är i Hörby Kommun.
Efter att en viss farbror i Hörby fick del av historien hade den lokala tidningen strax ett mail om händelsen och följden av detta blev en liten vacker historia i tidningen någon dag senare, där det beskrevs hur katten blev högtidligt begravd på en lugn plats utanför byn. Såväl kommunrepresentant som de båda flickorna fanns med bland begravningsgästerna. Några vackra ord sades och följdes av psalmsång.
Efter dessa och många andra tankar var det så dags att backa in på operationsbordet i Vellinge. Kirurgen var på plats med allt som fordrades för en lyckad operation. Efter en timma var allt på plats. Under det att operationen pågick fick jag mig till livs såväl nyttiga som roliga episoder från ett långt kirurgliv. Bland annat fick jag veta sanningen om olika toalettpappers upplösningstid. Kirurgen påstod att vanligt mjukt toalettpapper löstes upp snabbare än det dyra papper som är det vanligaste förekommande i våra kassetter.
Väl hemkommen tog jag ett par decimeter papper från vardera sorten och la i var sin bunke med vatten. Jag rörde om lite då och då för att få det att liknas vid en husbilsfärd. Redan efter ett par timmar visade det sig att kirurgen hade rätt. Fortsättningsvis kommer våra resekostnader att minska, kanske inte drastiskt men i varje fall ett tillskott till andra mera nyttiga prylar som …
Efter operationen och förmiddagskaffe på den skånska slätten besökte vi ett par ungdomsvänner i Malmö. Paret hade just skaffat sig sin första dator, och det för ju med sig en hel del bekymmer när datakunskapen är noll och åldern hög. Men vill man följa med i dagens mediebrus och ”Läs mera om detta på www. ???.se”, så är en dator nästan ett måste. Det blev en hel del dataresonemang, pianospel, prat kring gamla minnen samtidigt som vi laddade batterierna med mat och dryck – och så ringde mobilen.
Uppringaren var vår dotter som fanns på lasarettet i Lund med sin 3-årige son, som just fått diagnosen: Öroninflammation och dubbelsidig lunginflammation. Han måste få behandling klockan 23 och 8 nästa morgon, men någon plats på lasarettet fanns ej. De skulle vara tvungna att köra hem (10 mil) mellan behandlingarna. Nu var det så lyckligt att HBK hade en ledig husbil i närområdet som såg till att mor och son fick såväl utspisning som sovplats i anslutning till lasarettet.
Tänk på de stackare som inte är anslutna till HBK:s förplägnads- och sovgemaksservice.
Inga vidare kommentarer härifrån kring vårdsituationen i vårt land.
Grabben mår bra nu, bilen står beredd för nya utryckningar och efter besök på toaletten märks endast en behaglig tvåldoft efter handtvagningen.
Snart är det vår kära vänner – så spår farbror Claes.