F
F.d. 2549
Guest
Man kan nyttja en husbil till det mesta och när vi gav marschorder till vår för ett par dagar sedan, då var det starten för en safariresa – en blåbärssafari. I trakterna av Småland/Blekinge hade vi tänkt att göra våra fynd, men när klockan närmade sig den tidpunkt då god mat och därtill hörande dryck brukar intas av multiverktyget Britt och hennes chaufför, då var vi i snapphanebygden, och efter att vi hade tagit in på en smal skogsväg hamnade vi vid Sporrakullagården – en gård från just snapphanetiden. På en väl tilltagen parkeringsplats, intill gården, huserade vi ensamma på kvällen och natten, om man bortser från en uggla som antingen ville skrämma oss eller kanske ville ha sällskap av en jämlik – det kan ju inte vara så upphetsande att sitta i sin ensamhet och uggla hela natten. En skön och trygg ställplats med andra ord.
Nästa dag körde vi in på en annan liten skogsväg, som var omgiven av blåbärsris. En bit in på vägen väntade en liten ställplats, som blev vårt huvudkvarter i över ett dygn. Ut med markis, bord och stolar – förmiddagskaffe och därefter gällde blåbärsplockning i solsken och fin natur. Vid lunchtid överraskade verktyget mig med nybakade pannkakor, och vad var mera naturligt än att strö lite nyfångade blåbär ovanpå dessa delikatesser. När jag hade fått den första pannkaksbiten i munnen, ville jag framföra mitt tack till såväl verktyget som till den goda fe som hade sammanfört mig med detta under av multifunktion. Utan att tänka mig för så bröt jag mot en av mina föräldrars principer – i varje fall när det gällde deras barn: ”Du skall inte prata med mat i munnen.” Eller som det sägs i vissa kretsar inom 08-området: ”Du skall inte tugga med mat i munnen.”
När jag hade påbörjat inledningsfrasen på mitt spontana hyllningstal, då rullade ett av blåbären som just skulle krossas av mina huggtänder ner i svalget och där fanns endast en tunnel att rulla vidare i – luftstrupen. Blåbäret passade perfekt in i tunneln och satte sig fast, med en hostattack som naturlig följd för hyllningstalaren. När bäret satt kvar trots harklingar och andra opassande frustningar, drog jag efter andan med påföljd att bäret kom längre ner i strupen och täppte till alla möjligheter för mig att få luft. Jag tänkte be verktyget att slå mig i ryggen samtidigt som jag böjde mig ner och höjde på armarna, men inte ett ord kunde jag få ut över mina läppar. Kroppsspråket var den enda gångbara kommunikationsmöjligheten. Jag pekade mot min rygg, samtidigt som jag tittade bedjande och med en viss dödsångest mot multiverktyget. Hon hade redan lagt matbesticken ifrån sig och var på väg upp från bordet. Nu skulle jag strax få mig en rejäl dagsedel mellan skulderbladen. Jag hann tänka tanken om hon skulle slå endast för att vårt trivsamma förhållande skulle fortsätta, eller om det även skulle innefatta ett hemligt straff för mina eventuella försummelser genom åren. Hon höjde handen och jag tyckte mig kunna fånga i hennes minspel ett resultat av att hennes tankar helt sammanföll med mina.
Slaget från hennes öppna hand föll med stor kraft och det vilsekomna blåbäret kom som skjuten ur en kanon, eller kanske mera passande, som skiten ur en kanin ut ur munnen och for tillbaka in i skogen varifrån det var kommet.
Vad man lär av denna lilla historia är upp till var och en. Jag lärde mig i varje fall att man inte alltid lever som man lär.
Hälsningar från farbror Claes.
PS/"Att inte tugga med mat i munnen", är ett uttryck som självfallet inte nyttjas av boende i det kungliga Ekerö. /DS
Nästa dag körde vi in på en annan liten skogsväg, som var omgiven av blåbärsris. En bit in på vägen väntade en liten ställplats, som blev vårt huvudkvarter i över ett dygn. Ut med markis, bord och stolar – förmiddagskaffe och därefter gällde blåbärsplockning i solsken och fin natur. Vid lunchtid överraskade verktyget mig med nybakade pannkakor, och vad var mera naturligt än att strö lite nyfångade blåbär ovanpå dessa delikatesser. När jag hade fått den första pannkaksbiten i munnen, ville jag framföra mitt tack till såväl verktyget som till den goda fe som hade sammanfört mig med detta under av multifunktion. Utan att tänka mig för så bröt jag mot en av mina föräldrars principer – i varje fall när det gällde deras barn: ”Du skall inte prata med mat i munnen.” Eller som det sägs i vissa kretsar inom 08-området: ”Du skall inte tugga med mat i munnen.”
När jag hade påbörjat inledningsfrasen på mitt spontana hyllningstal, då rullade ett av blåbären som just skulle krossas av mina huggtänder ner i svalget och där fanns endast en tunnel att rulla vidare i – luftstrupen. Blåbäret passade perfekt in i tunneln och satte sig fast, med en hostattack som naturlig följd för hyllningstalaren. När bäret satt kvar trots harklingar och andra opassande frustningar, drog jag efter andan med påföljd att bäret kom längre ner i strupen och täppte till alla möjligheter för mig att få luft. Jag tänkte be verktyget att slå mig i ryggen samtidigt som jag böjde mig ner och höjde på armarna, men inte ett ord kunde jag få ut över mina läppar. Kroppsspråket var den enda gångbara kommunikationsmöjligheten. Jag pekade mot min rygg, samtidigt som jag tittade bedjande och med en viss dödsångest mot multiverktyget. Hon hade redan lagt matbesticken ifrån sig och var på väg upp från bordet. Nu skulle jag strax få mig en rejäl dagsedel mellan skulderbladen. Jag hann tänka tanken om hon skulle slå endast för att vårt trivsamma förhållande skulle fortsätta, eller om det även skulle innefatta ett hemligt straff för mina eventuella försummelser genom åren. Hon höjde handen och jag tyckte mig kunna fånga i hennes minspel ett resultat av att hennes tankar helt sammanföll med mina.
Slaget från hennes öppna hand föll med stor kraft och det vilsekomna blåbäret kom som skjuten ur en kanon, eller kanske mera passande, som skiten ur en kanin ut ur munnen och for tillbaka in i skogen varifrån det var kommet.
Vad man lär av denna lilla historia är upp till var och en. Jag lärde mig i varje fall att man inte alltid lever som man lär.
Hälsningar från farbror Claes.
PS/"Att inte tugga med mat i munnen", är ett uttryck som självfallet inte nyttjas av boende i det kungliga Ekerö. /DS
