På den gamla goda tiden slog lusten till - ut ur präktiga Sverige mot friskare och varmare nejder - varför inte, så jag knödde in en lagom köttig blondin i folkan (1500, ljusblå liksom jag) och for söderut. Efter inget krångel alls bortsett från ständiga däcksbyten (regummerade däck) och fladdermöss på balkongerna på hotellen så hamnade vi på ett hotell vid någon lago - Maggiore, tror jag och där var det inte lugnt.
150 tenorer i Italien kan ju skrämma slag på vem som helst. Arior av alla de slag från frukost till sen kväll. Tenorkongress på vårt hotell. Det sjöngs och sjöngs, i trappor, i restauranger, överallt hela tiden! Långsamt lärde vi oss att uppskatta den sortens musik och spåren sitter kvar i mig ännu.
Alltså! Minnena vägrade förblekna. Åren gick och jag tänkte knö in en annan dam i bilen (minns inte vilken sort men den gick mycket fortare än folkan) (öppet för missförstånd) och dra till Verona för att kolla på lite opera, kollade biljettpriser, skyhöga givetvis men med tanke på att Pavarotti fanns med i besättningen så var beslutet inte svårt.
Pavarotti dog innan vi kom iväg! Typiskt! Vem slår Pavarotti?
Jappe
Psst. När vi kom hem igen frän Italienresan så hade folkan begåvats med 4 (!) nya fina däck: Pirelli, Michelin, GoodYear och Fulda. Efter den betan sålde jag folkan och köpte en Volvo. Tillbaka i präktiga Sverige. (Sic transit gloria mundi). Sens moralen (om det finns någon) får ni räkna ut själva!
:
Psst 2. Pavarotti på Spotify hittar man ganska lätt (gedigen amerikansk influens) men det är inte omöjligt och har man rimliga krav så duger "highlights" ibland.
Psst3. En fördel med sådan här musik är att alla orkestrar och dirigenter är av högsta klass förutom popdirigenten Karajan förstås! Han har en märklig förmåga att förstöra allt han ger sig på!
Psst 3. Nackdelen med att fastna i sådan här musik är att tidsuppfattningen försvinner! Snart halvfem på morgonen och jag har just börjat med en "Karajanfri" 9:a (Beethoven) och den går inte att somna till! För 50 år sedan eller så kunde man strunta i nattsömnen ibland utan större problem. Få se hur det går den här gången. Spännande. Ingen väckarklocka, inget jobb. Ingen stress. Man kan inte sova med Beethovens 9:a men man kan kanske vila i den.
Psst 4. Jag kom fel. Karajan dirigerade och det gick ju ganska bra före den känsliga 3:e satsen som han brutalt och skoningslöst mördade. Jag har "sålt" musik en gång i tiden och jag har haft totala stunder av njutning i Beethovens "Adagio Molto e cantabile" som är vansinnigt vacker och som på ett makalöst sätt "bäddar" för den magnifika finalen med "An die Freude" u.s.w.
Psst 5. De enastående vackra glidningarna, passagerna och övergångarna i den tredje satsen saknades helt i Karajans tolkning. Jag vet inte om "Böhm och gubbarna" fortfarande lever men gör de inte det så tror jag att de skulle vrida sig i sina gravar om de fått höra Karajans tolkning.
Psst 6. Karajan vaknade till i finalen men den är ju inte svårhanterad, inte ens för en popdirigent, kanske lite överdrivet långsamt tempo dock. Effektsökeri i detta verk var nog inte något Beethoven förväntade sig. I sammanhanget kommer hans "Für Elise" en "bagatell" av stora mått, osökt upp där tempot är otroligt viktigt, något som förvånande många pianister missar.
Psst 7. Med tanke på mina amatörmässiga "utgjutningar" i detta angelägna ämne så skulle det vara intressant att få kritik från någon som kan ämnet "på riktigt". Oops, nu missade Karajan igen i en känslig, avgörande passage och jag tror inte det var sångerskans fel. Jag har hört den delen många gånger och den är mycket viktig för totalintrycket. Slutet på världens vackraste musikverk lyckas Karajan förvanska totalt. Orkestern hade behövt bättre ledning. Det låter som om dirigenten somnat i en lugn övergångspassage. Han kanske är narcissist liksom Trump. Karajans uppträdande sövde t.o.m. orkestern i slutet av symfonin, låter det som. En tålig orkester som gav upp i finalen.
Psst 8. För att bringa kroppsvätskorna i ordning igen efter Karajans attack så letade jag runt i Spotify och hittade till slut en orkester i Dresden som fixade 3:e satsens "Adagio Molto e cantabile" riktigt fint om än något kantigt. Orkestern förstod verket, uppenbarligen. Nu kan jag sova lugnt. Oops, dags att gå upp. Tänkte inte på det...
Sedan kom Wiener Philharmoniker med Hans Schmidt -Isserstadt som tog hem priset i natt. Han borde kanske ta ett snack med en yvig träblåsare som tog sig lite för mycket ton emellanåt. Det kan ha berott på ljudteknikerna, kanske. Deras roll i sådana här sammanhang är avgörande.
Chamber Orchestra of Europe började jättefint men accelererade bort vissa partier på ett märkligt sätt som tog kål på verket. Nikolaus Harnoncourt kanske behöver skolas lite till så inte orkestern skenar emellanåt.
Schweiz har en jättefin orkester "Suisse Romande" (tror jag) men jag lyckades inte hitta den på Spotify.
Nä får det vara nog! God morgon!
Nähä, jag hittade Orchestra de la Suisse Romande och råkade trycka på Un Bel di Vedremo (Butterfly) med Renata Tebaldi med tydliga Callasambitioner som ibland urartade något, kanske.
Efter den upplevelsen så måste det naturligtvis bli Callas i samma låt. Renata kom inte långt efter Callas. Orkestrarna gör sina jobb i bakgrunden utan anmärkning, försvinner liksom bakom divorna. Dags för frukost med Callas och ägg och bacon, of course!
Julinatt blev inte av!
150 tenorer i Italien kan ju skrämma slag på vem som helst. Arior av alla de slag från frukost till sen kväll. Tenorkongress på vårt hotell. Det sjöngs och sjöngs, i trappor, i restauranger, överallt hela tiden! Långsamt lärde vi oss att uppskatta den sortens musik och spåren sitter kvar i mig ännu.
Alltså! Minnena vägrade förblekna. Åren gick och jag tänkte knö in en annan dam i bilen (minns inte vilken sort men den gick mycket fortare än folkan) (öppet för missförstånd) och dra till Verona för att kolla på lite opera, kollade biljettpriser, skyhöga givetvis men med tanke på att Pavarotti fanns med i besättningen så var beslutet inte svårt.
Pavarotti dog innan vi kom iväg! Typiskt! Vem slår Pavarotti?
Jappe
Psst. När vi kom hem igen frän Italienresan så hade folkan begåvats med 4 (!) nya fina däck: Pirelli, Michelin, GoodYear och Fulda. Efter den betan sålde jag folkan och köpte en Volvo. Tillbaka i präktiga Sverige. (Sic transit gloria mundi). Sens moralen (om det finns någon) får ni räkna ut själva!
:Psst 2. Pavarotti på Spotify hittar man ganska lätt (gedigen amerikansk influens) men det är inte omöjligt och har man rimliga krav så duger "highlights" ibland.
Psst3. En fördel med sådan här musik är att alla orkestrar och dirigenter är av högsta klass förutom popdirigenten Karajan förstås! Han har en märklig förmåga att förstöra allt han ger sig på!
Psst 3. Nackdelen med att fastna i sådan här musik är att tidsuppfattningen försvinner! Snart halvfem på morgonen och jag har just börjat med en "Karajanfri" 9:a (Beethoven) och den går inte att somna till! För 50 år sedan eller så kunde man strunta i nattsömnen ibland utan större problem. Få se hur det går den här gången. Spännande. Ingen väckarklocka, inget jobb. Ingen stress. Man kan inte sova med Beethovens 9:a men man kan kanske vila i den.
Psst 4. Jag kom fel. Karajan dirigerade och det gick ju ganska bra före den känsliga 3:e satsen som han brutalt och skoningslöst mördade. Jag har "sålt" musik en gång i tiden och jag har haft totala stunder av njutning i Beethovens "Adagio Molto e cantabile" som är vansinnigt vacker och som på ett makalöst sätt "bäddar" för den magnifika finalen med "An die Freude" u.s.w.
Psst 5. De enastående vackra glidningarna, passagerna och övergångarna i den tredje satsen saknades helt i Karajans tolkning. Jag vet inte om "Böhm och gubbarna" fortfarande lever men gör de inte det så tror jag att de skulle vrida sig i sina gravar om de fått höra Karajans tolkning.
Psst 6. Karajan vaknade till i finalen men den är ju inte svårhanterad, inte ens för en popdirigent, kanske lite överdrivet långsamt tempo dock. Effektsökeri i detta verk var nog inte något Beethoven förväntade sig. I sammanhanget kommer hans "Für Elise" en "bagatell" av stora mått, osökt upp där tempot är otroligt viktigt, något som förvånande många pianister missar.
Psst 7. Med tanke på mina amatörmässiga "utgjutningar" i detta angelägna ämne så skulle det vara intressant att få kritik från någon som kan ämnet "på riktigt". Oops, nu missade Karajan igen i en känslig, avgörande passage och jag tror inte det var sångerskans fel. Jag har hört den delen många gånger och den är mycket viktig för totalintrycket. Slutet på världens vackraste musikverk lyckas Karajan förvanska totalt. Orkestern hade behövt bättre ledning. Det låter som om dirigenten somnat i en lugn övergångspassage. Han kanske är narcissist liksom Trump. Karajans uppträdande sövde t.o.m. orkestern i slutet av symfonin, låter det som. En tålig orkester som gav upp i finalen.
Psst 8. För att bringa kroppsvätskorna i ordning igen efter Karajans attack så letade jag runt i Spotify och hittade till slut en orkester i Dresden som fixade 3:e satsens "Adagio Molto e cantabile" riktigt fint om än något kantigt. Orkestern förstod verket, uppenbarligen. Nu kan jag sova lugnt. Oops, dags att gå upp. Tänkte inte på det...
Sedan kom Wiener Philharmoniker med Hans Schmidt -Isserstadt som tog hem priset i natt. Han borde kanske ta ett snack med en yvig träblåsare som tog sig lite för mycket ton emellanåt. Det kan ha berott på ljudteknikerna, kanske. Deras roll i sådana här sammanhang är avgörande.
Chamber Orchestra of Europe började jättefint men accelererade bort vissa partier på ett märkligt sätt som tog kål på verket. Nikolaus Harnoncourt kanske behöver skolas lite till så inte orkestern skenar emellanåt.
Schweiz har en jättefin orkester "Suisse Romande" (tror jag) men jag lyckades inte hitta den på Spotify.
Nä får det vara nog! God morgon!
Nähä, jag hittade Orchestra de la Suisse Romande och råkade trycka på Un Bel di Vedremo (Butterfly) med Renata Tebaldi med tydliga Callasambitioner som ibland urartade något, kanske.
Efter den upplevelsen så måste det naturligtvis bli Callas i samma låt. Renata kom inte långt efter Callas. Orkestrarna gör sina jobb i bakgrunden utan anmärkning, försvinner liksom bakom divorna. Dags för frukost med Callas och ägg och bacon, of course!
Julinatt blev inte av!
Senast ändrad:
