F
F.d. 5322
Guest
Vår ylande stövarevalp vi skrev om under vår resa t o r Kiruna, har växt till sig till en vrålande unghund. Att denna vackra lilla varelse, som inte är så liten längre, kan ha så oerhört mycket ljud i sig, är åtminstone för mig en gåta. Visserligen är hon framavlad för att låta men vid väl valda tillfällen ute i skogen med räv- eller hardoft i näsan.
Hon har för övrigt blivit begåvad med en fullständigt Gudabenådad nos! Hon känner träcket efter en talgoxe på 30 meters håll och letar upp den.
I helgen lärde hon sig att det finns diken i skogen. De kan vara vattenfyllda och leriga och det är inte alltid de syns. Hon for ut på ett gammalt hygge med sly i brösthöjd i max hastighet, när hon brutalt blev varse om detta fenomen. Max hastighet i hennes värld, skulle göra en vinthund tillräckligt avundsjuk, för att denne skulle överväga att konvertera från det racer-ess den är, till knähund.
Från början förstod vi inte vissa människors höjda ögonbryn och kommentarer som: ”Finsk Stövare? Å Herre Gud! Stackars ni!”
Efter dessa snart sju månader som gått, börjar vi förstå vad de menade. En skolklass med hormonstinna pubertetstonåringar är rena barnleken att hantera, jämfört med denna numera tämligen långbenta individ.
Bland annat kan nämnas att hon har utvecklats till ett utbrytningsfenomen á la Houdini. Dörrar är inga problem vare sig de öppnas utåt eller inåt. Kanske inte så märkligt men att hon klarar att öppna skjutreglar är smått imponerande! Det är en smart hund. En smart och konstant hungrig varelse som gör allt för att komma åt maten i pannrummet.
Härom natten när jag kom hem, hade hon öppnat grinden till köket, den med skjutregeln, öppnat två dörrar, en utåt- och en inåtgående och käkat en obestämbar mängd torrfoder. Som ni vet så blir torrfoder stort när det sväller. Mycket stort.
Vad göra? Akuten givetvis! Inte djurakuten utan människoakuten på Växjö Lasarett. Frugan jobbar och de måste ha en magläkare eller nåt och vad har man kolleger till om inte för att ge goda råd i krissituationer? Nu åkte jag ju inte dit förstås, utan använde mig av Bells genialiska uppfinning istället.
Ni vet hur det är på den här inrättningen? Även om jag har förmånen att ha en egen pipeline rakt in i hjärtat av den Svenska Akutvården, så hjälper det föga när inte rätt läkare är på plats och har tid. Inte tid? Hunden kan ju sprängas vilken sekund som helst! Vi är ju i det läget att det börjar bli dags att kontakta bombgruppen i Stockholm, om jag inte gör nåt åt det.
Som tur var har frugan vår veterinärs direktnummer. Han är Norrman och som alla andra människor från vårt västra grannland, är han trevlig och hjälpsam. Nästan i överkant. Klockan 23:20 får han vårt samtal och vår fråga; Vad göra?
Receptet var två dl matolja och salt! Med en nos lika blank som den svarta, välpolerade kulan på ett biljardbord och en tunga som halkade omkring i och utanför en mun lika hal som undertecknads minne, kom det inte allt för gammal mat i retur. Tack och lov! Behöver jag säga att någon frukost blev det inte för lilla fröken?
Flera hundar har passerat genom Persson/ Gunnarsson-familjen genom åren. Men maken till ögontjänare har inte någon av oss sett tidigare. Så fort hon vet att vi gått ut gör hon allt hon inte får.
Hon vet så väl när hon gjort husse och matte milt uttryckt irriterade. Då tittar hon under lugg med sina Reinfeldts-ögon som om hon vill säga; Förlåt att jag gjorde er arga och besvikna! Detta faktum att hon vet när hon gjort fel tillsammans med att hon är mer luden än vår statsminister, är dock två stora och tämligen avgörande skillnader mellan de båda.
Inte ens när hon sover är det tyst. Efter en stund drar det igång ett snarkande med en volym som garanterat skulle ge 0,5 på Richterskalan.
Sån är hon – vår Finska Stövare, Tizzla. Visst är det underbart att vara hundägare?
Hon har för övrigt blivit begåvad med en fullständigt Gudabenådad nos! Hon känner träcket efter en talgoxe på 30 meters håll och letar upp den.
I helgen lärde hon sig att det finns diken i skogen. De kan vara vattenfyllda och leriga och det är inte alltid de syns. Hon for ut på ett gammalt hygge med sly i brösthöjd i max hastighet, när hon brutalt blev varse om detta fenomen. Max hastighet i hennes värld, skulle göra en vinthund tillräckligt avundsjuk, för att denne skulle överväga att konvertera från det racer-ess den är, till knähund.
Från början förstod vi inte vissa människors höjda ögonbryn och kommentarer som: ”Finsk Stövare? Å Herre Gud! Stackars ni!”
Efter dessa snart sju månader som gått, börjar vi förstå vad de menade. En skolklass med hormonstinna pubertetstonåringar är rena barnleken att hantera, jämfört med denna numera tämligen långbenta individ.
Bland annat kan nämnas att hon har utvecklats till ett utbrytningsfenomen á la Houdini. Dörrar är inga problem vare sig de öppnas utåt eller inåt. Kanske inte så märkligt men att hon klarar att öppna skjutreglar är smått imponerande! Det är en smart hund. En smart och konstant hungrig varelse som gör allt för att komma åt maten i pannrummet.
Härom natten när jag kom hem, hade hon öppnat grinden till köket, den med skjutregeln, öppnat två dörrar, en utåt- och en inåtgående och käkat en obestämbar mängd torrfoder. Som ni vet så blir torrfoder stort när det sväller. Mycket stort.
Vad göra? Akuten givetvis! Inte djurakuten utan människoakuten på Växjö Lasarett. Frugan jobbar och de måste ha en magläkare eller nåt och vad har man kolleger till om inte för att ge goda råd i krissituationer? Nu åkte jag ju inte dit förstås, utan använde mig av Bells genialiska uppfinning istället.
Ni vet hur det är på den här inrättningen? Även om jag har förmånen att ha en egen pipeline rakt in i hjärtat av den Svenska Akutvården, så hjälper det föga när inte rätt läkare är på plats och har tid. Inte tid? Hunden kan ju sprängas vilken sekund som helst! Vi är ju i det läget att det börjar bli dags att kontakta bombgruppen i Stockholm, om jag inte gör nåt åt det.
Som tur var har frugan vår veterinärs direktnummer. Han är Norrman och som alla andra människor från vårt västra grannland, är han trevlig och hjälpsam. Nästan i överkant. Klockan 23:20 får han vårt samtal och vår fråga; Vad göra?
Receptet var två dl matolja och salt! Med en nos lika blank som den svarta, välpolerade kulan på ett biljardbord och en tunga som halkade omkring i och utanför en mun lika hal som undertecknads minne, kom det inte allt för gammal mat i retur. Tack och lov! Behöver jag säga att någon frukost blev det inte för lilla fröken?
Flera hundar har passerat genom Persson/ Gunnarsson-familjen genom åren. Men maken till ögontjänare har inte någon av oss sett tidigare. Så fort hon vet att vi gått ut gör hon allt hon inte får.
Hon vet så väl när hon gjort husse och matte milt uttryckt irriterade. Då tittar hon under lugg med sina Reinfeldts-ögon som om hon vill säga; Förlåt att jag gjorde er arga och besvikna! Detta faktum att hon vet när hon gjort fel tillsammans med att hon är mer luden än vår statsminister, är dock två stora och tämligen avgörande skillnader mellan de båda.
Inte ens när hon sover är det tyst. Efter en stund drar det igång ett snarkande med en volym som garanterat skulle ge 0,5 på Richterskalan.
Sån är hon – vår Finska Stövare, Tizzla. Visst är det underbart att vara hundägare?
Vad mer kan man önska?