Detta hände oss på vår jungfruresa med nya bilen.
När vi köpt och fått vår husbil besiktigad och registrerad gick första turen till Blekinge. Vi hamnade så småningom i Karlshamn och vår vana trogen letade vi upp en småbåtshamn. Det var en strålande decemberdag anno 2004. Många var ute och flanerade ut till den närbelägna Boön. När det började skymma droppade de dock av en efter en och när solen gått ner var vi mol allena.
Det blev mörkt och det blev kallt. Jag höll på att montera en bit heltäckningsmatta i den nyligen ombyggda garagedelen som omvandlats till hundkoja. Annikka öppnade dörren och släppte ut hundarna för att rasta dem. Hon hann inte ut själv innan Bianca, den svarta hunden, försvann ut i mörkret. Hon hann dock se att jycken satte kurs på den närbelägna bryggan.
När Annikka väl kom dit såg hon hur hunden balanserade på kanten för att i nästa stund ta ett skutt rätt ner i sjön. Plums! Huden ylade, Annikka skrek och Berit, vår andra hund, skällde i högan sky. Jag fick lov att åla mig ut ur hundkojan och ta mig ner till olyckplatsen. Beväpnad med en ficklampa lyckades jag lokalisera Bianca sittandes på sprängstenskanten under bryggan. Lock och pock hjälpte inte. Ej heller fanns det någon möjlighet att själv ta sig under bryggan för att hämta upp hunden. Åt sidorna kunde hunden inte gå utan att behöva simma och detta var något som hon inte hade för avsikt att göra, sin ras till trots.
Vi funderade på vad som fanns att göra. En båt kanske? Men det enda flytetyg som vi kunde hitta var en upp-och –nedvänd roddbåt som var alldeles för tung för oss att kunna vända och sedan baxa ner i sjön. Vi försökte då ånyo att locka Bianca till en simtur runt några utskjutande stenblock under bryggan så att hon därefter skulle kunna gå den sista biten till bryggans kant och komma upp. Nä, simma var det inte tal om, sin ras till trots.
Det återstod bara en möjlighet. Vi fick bita i det sura äpplet och ringa brandkåren.
Efter att ha förklarat vad som hänt bad telefonisten att få återkomma. Mycket riktigt, några minuter senare ringde det och en brandman frågade var vi stod, hur det såg ut vid "olycksplatsen", om hunden var folkilsken eller bitsk samt vad det var för sorts hund.
När vi svarat på den sista frågan blev det tyst en lång stund.
För att bryta tystnaden komplettarede jag uppgifterna med att hunden var väldigt kärvänlig och att det var rimfrost på bryggan vilket antagligen gjort att hunden halkat i vattnet. Hon brukade inte hoppa i vattnet, sin ras till trots.
För att bryta tystnaden komplettarede jag uppgifterna med att hunden var väldigt kärvänlig och att det var rimfrost på bryggan vilket antagligen gjort att hunden halkat i vattnet. Hon brukade inte hoppa i vattnet, sin ras till trots.
-OK, vi kommer! Ett svar som klingade som musik i våra öron. Efter en stund kom först en befälsbil och strax efter en riktig brandbil. Ut hoppade två grodmansklädda yngre gentlemän som efter att rekat "olycksplatsen" plumsade i vattnet och vadade in under bryggan.
-Hur går det? frågade brandbefälet och fick till svar:
-Hunden sitter redan i mitt knä och slickar mig i ansiktet.
Så kom det sig att Bianca åter kom upp på torra land och fick några varma och gosiga filtar svepta omkring sig allt medan Berit bjäbbade och tyckta att vi gjorde alldeles för stor affär över att en Portugisisk vattenhund hade tagit sig ett dopp.
Senast ändrad: