F
F.d. 2549
Guest
Bli vän med ditt vapen!
Jag riktar mig här till våra medlemmar som har en nyinköpt fogsvans liggande någonstans i husbilen – som trygghet och skydd inför det okända. Naturligtvis är även presumtiva fogsvansägare välkomna att ta del av mitt trygghetstänkande. Övriga känner säkert större nöje av att skifta över till annat inlägg i forumet.
Med anledning av diverse inlägg kring vapen och det eventuella behovet av ett sådant i husbilen, tar jag mig friheten att skriva av mig en stund.
Jag minns tider då jag klarade mig ganska bra utan ”vapen” eller tillhyggen. Låt mig börja detta förmodligen alltför långa inlägg med ett avsnitt från mina nedtecknade minnen ur mitt livs lustiga karusell. Denna inledande korta berättelse avser att ge förståelse för värdet av ”övning ger färdighet” vilket kan ses som ett synonymuttryck till inläggets rubrik.
Presentation: Min bror (Ni vet han som var passagerare tillsammans med taxen Max. ”Hur kör du?” Inlägg 24.) och jag bodde tillsammans i Stockholm. Nästan varje dag tränade vi på tre stycken jiujitsugrepp och –kast. Vi var fullt medvetna om att det fordras en ständig och daglig träning för att bli riktigt bra i någon genre – oberoende av vilken. För att göra det lätt för oss, valde vi ut de tre försvarsgrepp som vi ansåg skulle komma väl till pass om det så att säga skulle bli skarpt läge.
Kanske skall jag också nämna att min bror hade, med mig som objekt, lärt mig att med en ganska enkel knyck-tryck-vridning bak i nacken, så kunde man få motståndaren ur stridbart skick – och i detta oskick fick sedan den stackaren gå under några dagar innan krampen släppte.
Detta var förorden.
Med min tidigare omskrivna Volvo Duett fick jag i början på 1960-talet ett jobb som brödutkörare för ett bageri i Stockholm. På bageriet fanns Sune, en bagare som enligt naturens gamla oskrivna lagar hade blivit den självklare ledaren. Därmed inte sagt att han på något sätt som yrkesman var bättre eller kunnigare än de andra. Nej, han hade på grund av sin stora kroppshydda och sitt hänsynslösa sätt blivit den som bestämde vad han skulle göra och i vissa fall även vad andra skulle göra eller inte göra. Till och med direktören lät honom hållas, dels med anledning av sin dåliga pondus och dels för att bageriets funktion trots allt fungerade nöjaktigt. Ett av de tråkigaste jobb som fanns på bageriet var att skrapa plåtar. Var och en skulle naturligtvis skrapa och rengöra de plåtar som han hade använt – dock med ett undantag. Sune ansåg det vara under hans värdighet att syssla med enkel rengöring. När därför hans plåtar skulle rengöras sa han till den som stod närmast att denne skulle fixa hans plåtar. Själv hade han viktigare saker att utföra. Den som kom på den dumma idén att inte omedelbart ställa upp på uppmaningen fick problem med utseendet under den kommande veckan. Blåtiror och ett allmänt uppsvällt ansikte blev resultatet av ett sådant nekande. Detta hade till följd att Sune fortsättningsvis slapp all form av plåtskrapning och andra lågstatusarbeten.
Men en dag kom den nye chauffören in i bageriet och hörde hur Sune kommenderade en av bagarna att skrapa plåt. Claes tittade förvånat på de två och hans egenhet att inte vara tyst kom i dagen även denna gång:
– Du får väl för fan skrapa din plåt själv din jädra uppkomling.
Kanske det inte var det mest psykologiska uttryckssättet om man mjukt vill tillrättavisa någon. Sune svarade inte, men hans blick sa tillräckligt. Claes skakade på huvudet och lämnade bageriavdelningen för att lasta sin bil. Efter en stund kom Sune ut på gårdsplanen för att berätta för Claes vilken ordning som gällde i bageriet och för att rejält läxa upp honom. Claes hade hört talas om hur hänsynslöst Sune kunde bete sig och var därför beredd att ta för sig utan alltför stor omtanke om Sunes fysiska hälsa. Dock var det en förutsättning för honom, med tanke på Sunes grövre fysik, att hans angrepp kom överraskande och med all den kraft han var mäktig. Kunde han dessutom utnyttja något av det som Ingmar och han hade övat på i jiujitsuliknande teknik och låta de brutala simulerade slagen och greppen bli verklighet, då fanns det möjlighet för honom att klara sig helskinnad ur det hela.
När därför Sune gick fram till Claes och sträckte fram vänstra handen för att ta honom i kragen och förmodligen slå till med högran, var det som en vänlig inbjudan till ett jiujitsukast. Plötsligt bjöds Sune på en luftfärd och han hamnade med en duns på den cementerade gården. Stor förvåning både hos Sune och i de många ansikten som från bageriet blickade ut på gården – allt arbete hade av förklarliga skäl avstannat i bageriet. Claes drog sig för att efter kastet avsluta med ett av brödernas så kallade uppföljande grepp eller slag. I sitt oförstånd trodde han att kampen nu var över. Sune såg sitt nederlag mera som ett olycksfall i arbetet och han reste sig upp för att strax ta en gruvlig hämnd. För honom var jiujitsu en okänd företeelse och han förstod inte hur han kunde hamna i en sådan förödmjukande situation. Han gjorde därför ännu ett misstag när han rusade mot Claes, som inte var sen att utnyttja den stora rörelseenergi som Sune därmed bjöd på. Ännu en gång bjöds Sune på en luftfärd och denna gång hamnade han på marken med betydligt större kraft. Nu var Claes medveten om att något drastiskt måste göras, så ögonblicket efter att Sune hamnat på rygg slog Claes med all sin kraft handens kant in i Sunes öppna skrev. Ett fruktansvärt vrål ekade mellan husen. Men Claes lät sig inte nöjas utan tog tag i ett av Sunes fingrar och vred honom så att han låg vrålande på magen och med nacken utlämnad för Claes godtycke. Nu använde Claes sin fria hand till att ge Sune den effektiva tryckningen i nacken som Ingmar hade lärt honom redan i unga år. Resultatet av detta korta avbrott i Claes lastning av bilen blev att Sune under ett par dagar gick omkring med snedvridet huvud och att han därefter rensade sina plåtar om än med stor motvilja.
Detta är skrivet, inte av ”Hurra vad jag var bra”-anledning, utan för att åskådliggöra vikten av träning och därmed är vi inne på kärnan i detta inlägg – Bli vän med ditt vapen.
Självklart är det så, att skaffar man sig ett verktyg så ligger det i sakens natur att man lär sig att hantera det på rätt sätt. Att träna i skytte, fäktning eller yxkastning anses vara godtagbara sysselsättningar, men om man ses träna slag och övriga handgrepp inom försvarsgrenen ”fogsvans för vår överlevnad”, då överskrider man med råge det tillåtna och man blir av den okunniga massan ansedd som något vrickad – för att nu använda ett milt uttryck.
Alla har vi hört talas om – och en del av våra läsare har säkert själva upplevt – den märkliga känslan som infinner sig när man upplever något nytt och skräckinjagande. Känslan beskrivs ofta som om man såg det upplevda som på film, eller att: Detta kan inte vara sant. Följden av ens handlande i en sådan situation blir sällan rationellt. Vissa personer visar upp en märklig nonchalans och sävlighet inför situationen, medan andra står rakt upp och ner och skriker ut sin vanmakt. Det mest effektiva handlingssättet i en krissituation är självklart att handla efter ett uppgjort mönster där allt är ryggmärgsstyrt.
Jag ämnar nu beskriva mitt tänkta handlande vid en konfrontation med en objuden nattgäst (fortsättningsvis benämnd ”rånaren”). Det är min fulla övertygelse att ett handgemäng inne i husbilen är något som med största sannolikhet aldrig kommer att förekomma, eftersom rånaren vid upptäckt kommer att ta till flykten så snabbt han/hon bara kan. Dock kan en s.k. Harrisburgare bli verklighet även i en husbil. Trots min övertygelse att det otänkbara ej kommer att inträffa, så ger jag er här min beskrivning på hur man handhar en fogsvans i försvarssyfte, allt ämnat att ingjuta trygghet hos bäraren av fogsvansen, vilket därmed smittar av sig på övriga passagerare i husbilen, varmed rädsla och allmän otrygghet blir ett minne blott. Det fordras dock för att den absoluta känslan av trygghet skall bibehållas, att fogsvansinnehavaren underkastar sig minst två träningspass i veckan, där han tränar slagkombinationer och även de så viktiga verbala inslagen. Träningsprogrammet kommer inte ens att avskräcka den jäktade och agendauppbundne, eftersom ett träningspass på två minuter är fullt tillräckligt för att trygghetsmålet skall uppnås.
Fördelen med en fogsvans, i jämförelse med en skarpslipad yxa eller basebollträ, är att den inte väcker uppmärksamhet utan får motståndaren att känna en falsk trygghet. För att uppnå denna goda start, är det av vikt att fogsvansen greppas på sedvanligt sätt och hålls parallellt med och intill ena benet. (Vi utgår nu från att du är i stående ställning.) Med denna utgångsställning är det ytterst litet av vapnet som syns, vilket ställer rånaren i ett sämre utgångsläge. Ögonblicket innan det första överraskande slaget utföres, gör du en avledande rörelse med den lediga armen och du utbrister något som för dig känns ledigt och naturligt. Själv använder jag mig utav: Älskling är du uppe? Har du sett mina glasögon? Den lediga armen förs sökande framför mig såsom en med knapp ledsyn skulle ha agerat. Eller så utbrister jag något på ryska: ”Korridjimanna dreddjinne dreddj”, allt beroende på hur situationen utvecklar sig. När du har rånaren på rätt avstånd slungar du fogsvansens yttersta främre spets framåtuppåt med en kombinerad handledsvridning och underarmsböjning. Spetsen kommer, om du har tränat rätt och riktigt, att träffa rånarens skenben, knä, hand eller underarm med en kraft som får honom/henne att kippa efter andan av den djävulska, häftiga smärta som genomkorsar nervsystemet. Nu är det dags för dig att definitivt krossa rånarens alla tankar på att försvara sig. Ett av mina specialslag i detta läge är att med ett dråpslag uppifrån och nedåt krossa rånarens ena nyckelben och därmed få honom/henne helt uträknad. Det du måste tänka på, om slaget utföres i husbilen, är att du böjer på benen samtidigt med slaget, i annat fall kan fogsvansens spets genomborra taket och ditt vapen sitter ohjälpligt fast
och du själv står blottad för angrepp.
Du måste även vara förberedd på att rånarens kroppsläge kan vara så att du måste utföra nyckelbensslaget i en annorlunda vinkel. Men det där har du naturligtvis tränat in och du ser det inte som något överraskningsmoment. I övrigt har säkert din fantasi hjälpt dig under träningen att tänka ut alternativa mål för ditt verktyg. Ett mustigt slag är det så kallade giljotinslaget som skall utföras med en kombination av slag och dragrörelse – ett slag som jag ej rekommenderar av skilda anledningar.
När dessa tankar kring hur du skall försvara dig och dina kära har genomsyrat dig och du har i tanken blivit ett med ditt vapen, då får din inbyggda trygghet, inför kommande hotbilder, din omgivning att känna samma lugn och i ert husbilsliv blir det mera tid till positiva och bekymmersfria tankegångar.
Om någon på våra husbilsträffar hör egendomliga stön och utrop inne i någon husbil så bli inte upprörd – det kan vara någon som kör sitt träningspass.
En trevlig och trygg husbilssommar önskar farbror Claes.
Jag riktar mig här till våra medlemmar som har en nyinköpt fogsvans liggande någonstans i husbilen – som trygghet och skydd inför det okända. Naturligtvis är även presumtiva fogsvansägare välkomna att ta del av mitt trygghetstänkande. Övriga känner säkert större nöje av att skifta över till annat inlägg i forumet.
Med anledning av diverse inlägg kring vapen och det eventuella behovet av ett sådant i husbilen, tar jag mig friheten att skriva av mig en stund.
Jag minns tider då jag klarade mig ganska bra utan ”vapen” eller tillhyggen. Låt mig börja detta förmodligen alltför långa inlägg med ett avsnitt från mina nedtecknade minnen ur mitt livs lustiga karusell. Denna inledande korta berättelse avser att ge förståelse för värdet av ”övning ger färdighet” vilket kan ses som ett synonymuttryck till inläggets rubrik.
Presentation: Min bror (Ni vet han som var passagerare tillsammans med taxen Max. ”Hur kör du?” Inlägg 24.) och jag bodde tillsammans i Stockholm. Nästan varje dag tränade vi på tre stycken jiujitsugrepp och –kast. Vi var fullt medvetna om att det fordras en ständig och daglig träning för att bli riktigt bra i någon genre – oberoende av vilken. För att göra det lätt för oss, valde vi ut de tre försvarsgrepp som vi ansåg skulle komma väl till pass om det så att säga skulle bli skarpt läge.
Kanske skall jag också nämna att min bror hade, med mig som objekt, lärt mig att med en ganska enkel knyck-tryck-vridning bak i nacken, så kunde man få motståndaren ur stridbart skick – och i detta oskick fick sedan den stackaren gå under några dagar innan krampen släppte.
Detta var förorden.
Med min tidigare omskrivna Volvo Duett fick jag i början på 1960-talet ett jobb som brödutkörare för ett bageri i Stockholm. På bageriet fanns Sune, en bagare som enligt naturens gamla oskrivna lagar hade blivit den självklare ledaren. Därmed inte sagt att han på något sätt som yrkesman var bättre eller kunnigare än de andra. Nej, han hade på grund av sin stora kroppshydda och sitt hänsynslösa sätt blivit den som bestämde vad han skulle göra och i vissa fall även vad andra skulle göra eller inte göra. Till och med direktören lät honom hållas, dels med anledning av sin dåliga pondus och dels för att bageriets funktion trots allt fungerade nöjaktigt. Ett av de tråkigaste jobb som fanns på bageriet var att skrapa plåtar. Var och en skulle naturligtvis skrapa och rengöra de plåtar som han hade använt – dock med ett undantag. Sune ansåg det vara under hans värdighet att syssla med enkel rengöring. När därför hans plåtar skulle rengöras sa han till den som stod närmast att denne skulle fixa hans plåtar. Själv hade han viktigare saker att utföra. Den som kom på den dumma idén att inte omedelbart ställa upp på uppmaningen fick problem med utseendet under den kommande veckan. Blåtiror och ett allmänt uppsvällt ansikte blev resultatet av ett sådant nekande. Detta hade till följd att Sune fortsättningsvis slapp all form av plåtskrapning och andra lågstatusarbeten.
Men en dag kom den nye chauffören in i bageriet och hörde hur Sune kommenderade en av bagarna att skrapa plåt. Claes tittade förvånat på de två och hans egenhet att inte vara tyst kom i dagen även denna gång:
– Du får väl för fan skrapa din plåt själv din jädra uppkomling.
Kanske det inte var det mest psykologiska uttryckssättet om man mjukt vill tillrättavisa någon. Sune svarade inte, men hans blick sa tillräckligt. Claes skakade på huvudet och lämnade bageriavdelningen för att lasta sin bil. Efter en stund kom Sune ut på gårdsplanen för att berätta för Claes vilken ordning som gällde i bageriet och för att rejält läxa upp honom. Claes hade hört talas om hur hänsynslöst Sune kunde bete sig och var därför beredd att ta för sig utan alltför stor omtanke om Sunes fysiska hälsa. Dock var det en förutsättning för honom, med tanke på Sunes grövre fysik, att hans angrepp kom överraskande och med all den kraft han var mäktig. Kunde han dessutom utnyttja något av det som Ingmar och han hade övat på i jiujitsuliknande teknik och låta de brutala simulerade slagen och greppen bli verklighet, då fanns det möjlighet för honom att klara sig helskinnad ur det hela.
När därför Sune gick fram till Claes och sträckte fram vänstra handen för att ta honom i kragen och förmodligen slå till med högran, var det som en vänlig inbjudan till ett jiujitsukast. Plötsligt bjöds Sune på en luftfärd och han hamnade med en duns på den cementerade gården. Stor förvåning både hos Sune och i de många ansikten som från bageriet blickade ut på gården – allt arbete hade av förklarliga skäl avstannat i bageriet. Claes drog sig för att efter kastet avsluta med ett av brödernas så kallade uppföljande grepp eller slag. I sitt oförstånd trodde han att kampen nu var över. Sune såg sitt nederlag mera som ett olycksfall i arbetet och han reste sig upp för att strax ta en gruvlig hämnd. För honom var jiujitsu en okänd företeelse och han förstod inte hur han kunde hamna i en sådan förödmjukande situation. Han gjorde därför ännu ett misstag när han rusade mot Claes, som inte var sen att utnyttja den stora rörelseenergi som Sune därmed bjöd på. Ännu en gång bjöds Sune på en luftfärd och denna gång hamnade han på marken med betydligt större kraft. Nu var Claes medveten om att något drastiskt måste göras, så ögonblicket efter att Sune hamnat på rygg slog Claes med all sin kraft handens kant in i Sunes öppna skrev. Ett fruktansvärt vrål ekade mellan husen. Men Claes lät sig inte nöjas utan tog tag i ett av Sunes fingrar och vred honom så att han låg vrålande på magen och med nacken utlämnad för Claes godtycke. Nu använde Claes sin fria hand till att ge Sune den effektiva tryckningen i nacken som Ingmar hade lärt honom redan i unga år. Resultatet av detta korta avbrott i Claes lastning av bilen blev att Sune under ett par dagar gick omkring med snedvridet huvud och att han därefter rensade sina plåtar om än med stor motvilja.
Detta är skrivet, inte av ”Hurra vad jag var bra”-anledning, utan för att åskådliggöra vikten av träning och därmed är vi inne på kärnan i detta inlägg – Bli vän med ditt vapen.
Självklart är det så, att skaffar man sig ett verktyg så ligger det i sakens natur att man lär sig att hantera det på rätt sätt. Att träna i skytte, fäktning eller yxkastning anses vara godtagbara sysselsättningar, men om man ses träna slag och övriga handgrepp inom försvarsgrenen ”fogsvans för vår överlevnad”, då överskrider man med råge det tillåtna och man blir av den okunniga massan ansedd som något vrickad – för att nu använda ett milt uttryck.
Alla har vi hört talas om – och en del av våra läsare har säkert själva upplevt – den märkliga känslan som infinner sig när man upplever något nytt och skräckinjagande. Känslan beskrivs ofta som om man såg det upplevda som på film, eller att: Detta kan inte vara sant. Följden av ens handlande i en sådan situation blir sällan rationellt. Vissa personer visar upp en märklig nonchalans och sävlighet inför situationen, medan andra står rakt upp och ner och skriker ut sin vanmakt. Det mest effektiva handlingssättet i en krissituation är självklart att handla efter ett uppgjort mönster där allt är ryggmärgsstyrt.
Jag ämnar nu beskriva mitt tänkta handlande vid en konfrontation med en objuden nattgäst (fortsättningsvis benämnd ”rånaren”). Det är min fulla övertygelse att ett handgemäng inne i husbilen är något som med största sannolikhet aldrig kommer att förekomma, eftersom rånaren vid upptäckt kommer att ta till flykten så snabbt han/hon bara kan. Dock kan en s.k. Harrisburgare bli verklighet även i en husbil. Trots min övertygelse att det otänkbara ej kommer att inträffa, så ger jag er här min beskrivning på hur man handhar en fogsvans i försvarssyfte, allt ämnat att ingjuta trygghet hos bäraren av fogsvansen, vilket därmed smittar av sig på övriga passagerare i husbilen, varmed rädsla och allmän otrygghet blir ett minne blott. Det fordras dock för att den absoluta känslan av trygghet skall bibehållas, att fogsvansinnehavaren underkastar sig minst två träningspass i veckan, där han tränar slagkombinationer och även de så viktiga verbala inslagen. Träningsprogrammet kommer inte ens att avskräcka den jäktade och agendauppbundne, eftersom ett träningspass på två minuter är fullt tillräckligt för att trygghetsmålet skall uppnås.
Fördelen med en fogsvans, i jämförelse med en skarpslipad yxa eller basebollträ, är att den inte väcker uppmärksamhet utan får motståndaren att känna en falsk trygghet. För att uppnå denna goda start, är det av vikt att fogsvansen greppas på sedvanligt sätt och hålls parallellt med och intill ena benet. (Vi utgår nu från att du är i stående ställning.) Med denna utgångsställning är det ytterst litet av vapnet som syns, vilket ställer rånaren i ett sämre utgångsläge. Ögonblicket innan det första överraskande slaget utföres, gör du en avledande rörelse med den lediga armen och du utbrister något som för dig känns ledigt och naturligt. Själv använder jag mig utav: Älskling är du uppe? Har du sett mina glasögon? Den lediga armen förs sökande framför mig såsom en med knapp ledsyn skulle ha agerat. Eller så utbrister jag något på ryska: ”Korridjimanna dreddjinne dreddj”, allt beroende på hur situationen utvecklar sig. När du har rånaren på rätt avstånd slungar du fogsvansens yttersta främre spets framåtuppåt med en kombinerad handledsvridning och underarmsböjning. Spetsen kommer, om du har tränat rätt och riktigt, att träffa rånarens skenben, knä, hand eller underarm med en kraft som får honom/henne att kippa efter andan av den djävulska, häftiga smärta som genomkorsar nervsystemet. Nu är det dags för dig att definitivt krossa rånarens alla tankar på att försvara sig. Ett av mina specialslag i detta läge är att med ett dråpslag uppifrån och nedåt krossa rånarens ena nyckelben och därmed få honom/henne helt uträknad. Det du måste tänka på, om slaget utföres i husbilen, är att du böjer på benen samtidigt med slaget, i annat fall kan fogsvansens spets genomborra taket och ditt vapen sitter ohjälpligt fast
och du själv står blottad för angrepp.
Du måste även vara förberedd på att rånarens kroppsläge kan vara så att du måste utföra nyckelbensslaget i en annorlunda vinkel. Men det där har du naturligtvis tränat in och du ser det inte som något överraskningsmoment. I övrigt har säkert din fantasi hjälpt dig under träningen att tänka ut alternativa mål för ditt verktyg. Ett mustigt slag är det så kallade giljotinslaget som skall utföras med en kombination av slag och dragrörelse – ett slag som jag ej rekommenderar av skilda anledningar.
När dessa tankar kring hur du skall försvara dig och dina kära har genomsyrat dig och du har i tanken blivit ett med ditt vapen, då får din inbyggda trygghet, inför kommande hotbilder, din omgivning att känna samma lugn och i ert husbilsliv blir det mera tid till positiva och bekymmersfria tankegångar.
Om någon på våra husbilsträffar hör egendomliga stön och utrop inne i någon husbil så bli inte upprörd – det kan vara någon som kör sitt träningspass.
En trevlig och trygg husbilssommar önskar farbror Claes.
