F
F.d. 5322
Guest
Älgjakten 2011 är över för oss!
Det är ett husbilsforum, jag vet! Men jag vet också att det finns en och annan jägare här.
För vår del tog vi ett sista ryck i söndags som var sista dagen älgarna var lovliga. Efter att ha gått igenom hela marken utan att ha någon älg inne, valde vi att ta den delen, till slut som ingen vill gå igenom. Ni vet en sån där mark där man knappt kan ta sig fram krypande, utan att snubbla över stenar, ramla ner i hål och skrevor, stå på öronen ner för branta bergstup…
En sån bit mark är det. Man vet inte vad som är fram och bak. Man får vara glad om man vet vilket som är upp och ner. En riktig gå-vilse-skog med ett markplan som vår Herre måste ha haft roligt åt när han skapade.
Efter att ha frusit en stund i ett av tornen åtog jag tillsammans med minstingen i laget, det tvivelaktiga nöjet att dra igenom denna del av skogen. GPS:en som brukar ligga i bröstfickan på jaktjackan, låg hemma på laddning inför morgondagens jakt med stövaren.
Men vaddå? Man har väl iPhone!
Jag hittar väl igenom skogen men jag vill gärna komma ut där jag tänker mig, vilket kan vara betydligt svårare.
Jag börjar klättra, klänga och kasa mig upp mot toppen av denna otillgängliga ås och kan flåsande konstatera att jag skulle cyklat alla de där milen i somras, som jag föresatt mig men som aldrig blev av. Flämtande som en annan bergsklättrare med tillgång till oändligt mycket mindre syre än jag, stod jag trots allt till slut på toppen där vi en gång i tiden hade ett torn. Många älgar har ramlat här uppe under de åren för si sådär 30 år sedan. Passet kallades Klockstapeln på grund av sin lite annorlunda konstruktion och sin höga placering. Man såg kilometervis på den tiden. Nu ser man bara tallplantering.
Upp med iPhonen för att försöka ta ut någon form av riktning. Men se icke det ska vara lätt här i den moderna elektronikvärlden. En vit bakgrund med en blå blinkande ”plutt”, säger inte så mycket om var man är, eller om var man ska. Ingen karta alls!
Blir till att använda lokalsinnet i alla fall då, vilket i mitt fall faktiskt är ganska väl utvecklat, så länge jag inte är inomhus eller i städer. Där fallerar det fullständigt! Men som sagt, i skogen går det bra.
Så börjar den grymt jobbiga frammarschen mot norr. Hade väl kommit halvvägs gissningsvis, när jag trampade ner i ett grisbo! De hade givetvis hört mig i god tid och flytt fältet innan jag klampade in i deras hem. Nu fattas det bara att man möter Herr Galt i det här täta också! Att stirra in i ett par ilskna grisögon i den här terrängen är inget jag vill göra, även om bössan råkar vara med. För det första är det ”fel” bössa jag har med. Alldeles för lång för den här terrängen och alldeles för klen kaliber i min smak. Behöver man stoppa nasse i sin eventuella attack, så krävs lite andra doningar.
Detta för deras del något överraskande besök, fick de inneboende grisarna att hoppa i sjön och simma över till andra sidan. En kompis stod och såg detta och var imponerad att de var så snabba på att ta sig fram simmande.
Fortsatte framåt. Hörde ett brak till höger om mig men det var väl minstingen som brakade igenom några grenar, även om jag tyckte det lät tungt. Men han ska ju vara där någonstans så det är klart att det är han.
Jag kom till slut ut från planteringen utan alltför stora skador på mig själv eller bössan.
Inte för att jag kom ut där jag hade menat men det är som sagt precis som det ska vara här inne.
Det visade sig att det stod älg i planteringen. En tjur hade varit ute hos en kompis och visat upp sin kungakrona för att genast vända tillbaka in igen, mot oss som gick därinne. En tjur som enligt kompisen förmodligen var lovlig, vilket för vår del innebär sju taggar eller mer. Vart han tog vägen, står skrivet i stjärnorna. Ni som har jagat älg nickar säkert igenkännande. Det är så de gör, de som har några år på nacken. De vänder gärna in igen och försvinner.
Älgjakten 2011 summerades med korvgrillning istället för slakt. Tillsammans kunde vi återigen konstatera att vi med råge uppfyller kraven för att kandidera till ett medlemskap i Djurens Vänner. Kanske som enda jaktlag i det här landet.
Kanske vinterns jakt med stövaren, kan få ett resultat av en rävboa till frugan. Vi får väl se. Stövarjakt är dessutom roligare om ni frågar mig.
Det är ett husbilsforum, jag vet! Men jag vet också att det finns en och annan jägare här.
För vår del tog vi ett sista ryck i söndags som var sista dagen älgarna var lovliga. Efter att ha gått igenom hela marken utan att ha någon älg inne, valde vi att ta den delen, till slut som ingen vill gå igenom. Ni vet en sån där mark där man knappt kan ta sig fram krypande, utan att snubbla över stenar, ramla ner i hål och skrevor, stå på öronen ner för branta bergstup…
En sån bit mark är det. Man vet inte vad som är fram och bak. Man får vara glad om man vet vilket som är upp och ner. En riktig gå-vilse-skog med ett markplan som vår Herre måste ha haft roligt åt när han skapade.
Efter att ha frusit en stund i ett av tornen åtog jag tillsammans med minstingen i laget, det tvivelaktiga nöjet att dra igenom denna del av skogen. GPS:en som brukar ligga i bröstfickan på jaktjackan, låg hemma på laddning inför morgondagens jakt med stövaren.
Men vaddå? Man har väl iPhone!
Jag hittar väl igenom skogen men jag vill gärna komma ut där jag tänker mig, vilket kan vara betydligt svårare.
Jag börjar klättra, klänga och kasa mig upp mot toppen av denna otillgängliga ås och kan flåsande konstatera att jag skulle cyklat alla de där milen i somras, som jag föresatt mig men som aldrig blev av. Flämtande som en annan bergsklättrare med tillgång till oändligt mycket mindre syre än jag, stod jag trots allt till slut på toppen där vi en gång i tiden hade ett torn. Många älgar har ramlat här uppe under de åren för si sådär 30 år sedan. Passet kallades Klockstapeln på grund av sin lite annorlunda konstruktion och sin höga placering. Man såg kilometervis på den tiden. Nu ser man bara tallplantering.
Upp med iPhonen för att försöka ta ut någon form av riktning. Men se icke det ska vara lätt här i den moderna elektronikvärlden. En vit bakgrund med en blå blinkande ”plutt”, säger inte så mycket om var man är, eller om var man ska. Ingen karta alls!
Blir till att använda lokalsinnet i alla fall då, vilket i mitt fall faktiskt är ganska väl utvecklat, så länge jag inte är inomhus eller i städer. Där fallerar det fullständigt! Men som sagt, i skogen går det bra.
Så börjar den grymt jobbiga frammarschen mot norr. Hade väl kommit halvvägs gissningsvis, när jag trampade ner i ett grisbo! De hade givetvis hört mig i god tid och flytt fältet innan jag klampade in i deras hem. Nu fattas det bara att man möter Herr Galt i det här täta också! Att stirra in i ett par ilskna grisögon i den här terrängen är inget jag vill göra, även om bössan råkar vara med. För det första är det ”fel” bössa jag har med. Alldeles för lång för den här terrängen och alldeles för klen kaliber i min smak. Behöver man stoppa nasse i sin eventuella attack, så krävs lite andra doningar.
Detta för deras del något överraskande besök, fick de inneboende grisarna att hoppa i sjön och simma över till andra sidan. En kompis stod och såg detta och var imponerad att de var så snabba på att ta sig fram simmande.
Fortsatte framåt. Hörde ett brak till höger om mig men det var väl minstingen som brakade igenom några grenar, även om jag tyckte det lät tungt. Men han ska ju vara där någonstans så det är klart att det är han.
Jag kom till slut ut från planteringen utan alltför stora skador på mig själv eller bössan.
Inte för att jag kom ut där jag hade menat men det är som sagt precis som det ska vara här inne.
Det visade sig att det stod älg i planteringen. En tjur hade varit ute hos en kompis och visat upp sin kungakrona för att genast vända tillbaka in igen, mot oss som gick därinne. En tjur som enligt kompisen förmodligen var lovlig, vilket för vår del innebär sju taggar eller mer. Vart han tog vägen, står skrivet i stjärnorna. Ni som har jagat älg nickar säkert igenkännande. Det är så de gör, de som har några år på nacken. De vänder gärna in igen och försvinner.
Älgjakten 2011 summerades med korvgrillning istället för slakt. Tillsammans kunde vi återigen konstatera att vi med råge uppfyller kraven för att kandidera till ett medlemskap i Djurens Vänner. Kanske som enda jaktlag i det här landet.
Kanske vinterns jakt med stövaren, kan få ett resultat av en rävboa till frugan. Vi får väl se. Stövarjakt är dessutom roligare om ni frågar mig.