Trygghet i det offentliga rummet

Tråd startad i 'Tänkvärda tankar från husbilen' av Eva & Hasse 9, 13 Augusti 2019.

  1. Eva & Hasse 9

    Eva & Hasse 9 HBK Medlem

    Inlägg:
    5,246
    Kommun:
    Mark
    Medlemskap:
    2021
    HBK-Nr:
    9
    Denna text skrev jag för några år sedan och den känns absolut aktuell även nu.


    Att röra mig fritt utanför mitt hem på gator och torg, vägar, stigar i naturen, ja överallt, är något som för mig alltid har varit naturligt och självklart.

    Jag har genom åren gått mitt i natten på gatorna i centrala Borås och har aldrig blivit antastad på något sätt. Aldrig upplev det som osäkert eller obehagligt.

    Bil har jag kört ensam på landsvägar, både större och mindre, och stannat för att vila en stund. Gått en sväng runt bilen för att piggna till. Det har alltid fungerat utan att jag har behövt bli rädd eller känna mig osäker. Det har så klart stannat andra också men det har aldrig känts otrevligt på något sätt.

    Alla ensliga skogsstigar och strandpromenader jag har gått på i timtal med mina hundar, nu senast en dvärgpudel, och alltid känt mig trygg och säker. Naturen och havet är mina vänner och där trivs jag och vill känna mig trygg och må bra. Det har hänt att jag har mött folk, både män och kvinnor, och vi har hälsat på varandra och ibland växlat några ord om väder och vind som man artigt gör. Ett leende människor emellan känns värmande och gott.

    Men nu håller det på att ske en förändring. Jag har inte blivit sjuk eller så, men jag har börjat känna mig osäker när hunden och jag går ensamma på våra promenader. Jag har alltid resonerat som så, att ingen vet ju att jag går på denna ensliga stig, ingen står bakom hörnet och väntar på att slå ner mig.

    Men det finns ju tillfälligheter. Ingen av alla dessa våldtagna och/eller mördade flickor/kvinnor trodde att dom skulle möta sig baneman på den plats som dom gjorde det på.

    För några dagar sedan när jag gick i skogen i solig höstmorgon så hör jag snabba steg bakom mig. Så klart vänder jag mig om och där kommer en gestalt halvspringande efter mig. Det ser ut att vara en man på sättet figuren rör sig. Nu händer något i mitt huvud. En massa bilder och namn på kvinnor som bragts om livet kommer fram i en lång rad. Mannen närmare sig. Mina hjärtslag ökar och jag känner paniken ligga på lur. Vad ska jag göra? Springa ut i skogen eller så fort jag kan på stigen rakt fram? Nä, jag springer inte så fort. Stå kvar och inta någon form av försvarsberedskap? Han ser ut att vara lång och stor så det är uteslutet. Ska jag slänga mig ner på marken och låtsas att jag inte finns? Jag ökar omedvetet takten och andhämtningen är plågsamt hög. Paniken är nära, det är rött bakom ögonen. Jag ska försvara mig så länge jag kan, riva, klösa och sparka. Lilla vovven är inte någon hjälp, men han kan springa därifrån om det skulle behövas.

    Killen kommer ikapp, springer förbi och jag kände mig lite fånig där jag stod i all min rädsla och skräck. Är det så här jag ska ha det resten av mitt liv när jag går ut ensam? Ska jag behöva känna rädsla vid varje möte med en man? Ska jag behöva misstro alla män jag möter?Varför kan jag och alla kvinnor inte få känna trygghet när vi vistas i ”det allmänna rummet”.

    Jag ska inte behöva varje rädd för att det står en våldtäktsman/mördare bakom varje träd eller husknut. Jag vill kunna möta mina medmänniskor med ett leende och känna mig trygg. Det måste väl vara en rättighet för oss alla?
     
    -geva-, Åke o Wania 65, PeterK och 33 andra gillar detta.

Husbilsklubben.se använder egna och tredjeparts cookies för att förbättra din användarupplevelse.