Sv: Varför tog Hannibal med sig elefanter till Europa?
Då Du, Jappe ställt frågan skall jag ge mig på ett försök att knyta ihop historien lite kort!
Under 200-talet f.Kr var Kartago (nära Tunis i nuvarande Tunisien) en stormakt vid Medelhavet och utgjorde ett hot mot romarna. Romarna besvärades av att Kartago behärskade de italiska öarna Sicilien, Sardinien och Korsika. Kampen om makten i Medelhavsområdet utkämpades mellan romarna och Kartagos invånare i de tre puniska krigen.
Punisk är romarnas uttryck för ordet fenicisk. Romarna kallade befolkningen i Kartago för puner, därav namnet de puniska krigen.
Rika köpmänssläkter styrde Kartago och kontrollerade det mesta av länderna kring västra Medelhavet.
Krig utbröt mellan Rom och Kartago när Kartago år 264 f.Kr hotade Sicilien. Romarna var inte vana vid sjön. De tog hjälp av grekerna och byggde upp en fartygsflotta.
Kriget som blev kallat för det första puniska kriget varade i 23 år. Kartago blev tvunget att ge upp och överlämna sin del av Sicilien till Rom. De fick dessutom betala ett stort skadestånd.
Kartago sökte ersättning i Spanien för sina landförluster. Där fick Hannibal befälet.
Hannibal (248-183 f.Kr) var Kartagos främste fältherre. Han var en skicklig och djärv ryttare, hade stark fysik och uthärdade svåra strapatser. Han läste, talade och skrev grekiska flytande och beskrevs som hård till sin natur. Hannibals plan var att befria Italien från Romarna. Med en armé på 60 000 man och 37 stridselefanter drog han mot Rom år 218 f.Kr. De genomförde en en närmast otrolig marsch över Alperna.
Men Hannibal fick inget stöd av italienarna under sin invasion av den italienska halvön. Istället fortsatte nästan alla att stödja Rom. Hannibal stod därför i stort sett utan bundsförvanter i Italien. För att kunna segra måste den romerska armén besegras i grunden.
Romarna ville också få slut på kriget som slukade stora ekonomiska resurser. Under perioden utrustades därför flera stora arméer och sändes ut för att möta Hannibal och hans trupper.
I nästan femton år härjade Hannibal i Italien och slog den ena romerska hären efter den andra. Flera av slagen har blivit berömda, särskilt drabbningen vid Cannae i södra Italien.
Den romerska krigsmakten var inför den drabbningen numerärt överlägsen och verkade kunna vinna en enkel seger mot Hannibals starkt reducerade invasionsarmé.
Slaget vid Cannae i Syditalien år 216 f.Kr har spelat en stor roll i krigshistorien som exempel på hur man slår en till antal överlägsen fiende.
Den romerska hären var antikens dittills största armé med 70 000 legionärer och 6 000 ryttare. Mot denna övermakt ställde Hannibal upp med 40 000 fotsoldater och 10 000 ryttare. Han hade ställt dem i en triangel med ena spetsen mot romarna. Längst fram fanns de svagaste enheterna, spanska och galliska soldater. Rytteriet stod på flyglarna.
Det var två romerska konsulerna som förde befäl varannan dag och de var oense. Den ene, Varro ville gå till anfall, medan den andre,Paulus ville undvika strid. Varro invecklade sig i ett anfall, som Paulus nästa dag måste fullfölja. Romarna gick framåt med hela sin tunga massa av fotfolk och tryckte in spetsen på Hannibals center. Men under tiden anföll Hannibals rytteri romarnas flyglar och drev dem på flykt. Därefter föll ryttarna in i ryggen på den romerska centern och bromsade dess anfall. Allt gick som Hannibal förutsett. Nu var det kärntruppernas tur, fotfolket från Afrika. De hade stått i väntan i två lika starka hälfter. Som två väldiga fångstarmar gick de till anfall, en från höger och en från vänster och kramade ihjäl de romerska legionerna. Konsul Paulus fanns bland de stupade. Hannibal förlorade 6 000 man men romarna kanske tio gånger fler i stupade och fångar.
Men den stora segern vid Cannae och andra liknande segrar på de italienska slagfälten räckte inte för att ge Hannibal herraväldet över Italien. Städerna förblev orörda. Hannibal hade inga maskiner för att belägra dem. Han var bra på att segra, men inte så bra på att utnyttja segrarna.
Detta, det andra puniska kriget avgjordes när en romersk här landsteg vid Kartago. Hannibal kallades hem. Vid Zama, år 202 f.Kr besegrades han slutligen av Scipio, som fick hedersnamnet Afrikanen. Vid freden året därpå måste Kartago lämna ifrån sig alla sina landområden till romarna samt betala ett enormt skadestånd.
Trots denna hårda fred med dyra krigsskadestånd till romarna kunde Kartago fortsätta existera.
Romarna fruktade emellertid för revansch och krävde att Hannibal skulle utlämnas. Hannibal hjälpte kartagerna ur knipan genom att gå i landsflykt. Men romarna fortsatte jaga Hannibal och till slut orkade han inte fly längre. Han svalde det gift som han alltid burit med sig i en gömma i sin guldring. Året var 183 f.Kr.
Många romare såg med avund att Kartago hade blivit rikt igen. En rikedom som den gamle senatorn Cato inte kunde tåla. Därför slutade han alltid sina tal, vad de än handlade om, med samma ord: ”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.” Och han fick som han ville.
Kartago belägrades i några år under det tredje puniska kriget. När staden föll 146 f.Kr brann den i 17 dygn. Av de 700 000 invånarna överlevde bara 50 000. De såldes som slavar.
Romarna jämnade Kartago med marken. Ruinerna jämnades ut och en plog kördes fram och tillbaka över marken. Salt ströddes i fårorna, för även jorden skulle förstöras. Den romerske generalen såg på förödelsen med sorg i hjärtat. Kanske anade han Roms kommande öde!? Men det låg över 600 år i framtiden. Fram till dess var romarna ensamma herrar över Medelhavsområdet.
//Kjell
