F
F.d. 5322
Guest
Kanske dags att lägga kameran på hyllan?
I helgen drog vi iväg till Byrums Raukar för att se hur raukarna ser ut under vattnet.
Bilen var packad med dubbla luftflaskor och allt annat som krävs för ett par dyk på lika många dagar. Överlast? Förmodligen!
På lördagen när vi åkte var det lätt dimma här hemma. En dimma som blev allt tjockare desto närmare Ölands norra ände vi kom. Vi körde mer efter GPS:en för att se hur, och när vägen svängde, än efter det vi såg utanför framrutan. Enda fördelen var att jag inte såg över kanten och ner i vattnet på Ölandsbron. Jag gillar liksom inte höjden.
Till slut var vi dock framme vid de raukar vars existens jag inte hade en aning om förrän vi såg dessa i ”På spåret i Skandinavien” och Luddes bilder därifrån.
När vi så hade navigerat fram till denna underliga plats, visade det sig att dimman var så tjock så vi såg knappt vattnet! Snacka om besvikelse. Erfarna dykare kanske skrattar åt oss men vi var inte så hågade på att hoppa i det vatten vi knappt såg. Tanken på att något faktiskt kan gå snett och vem skulle i så fall kunna hitta oss, eller ännu värre, en av oss, fanns där i vårt djupa inre. Hur vi skulle hitta tillbaka till land, var en annan tanke. Hitta land går ju alltid med kompassens och bottenkonturens hjälp men att hitta rätt ställe på land, ansåg vi kunna bli ett problem. GPS fungerar som bekant dåligt under vatten. Vet inte om den är så vattentät att man skulle kunna ta med den ner heller, för att sen kunna använda den vid ytan för att hitta tillbaka.
Det fick bli en eftermiddag och kväll i husbilen. Operatören 3:s täckning vid Byrum visade sig inte vara av bästa sort, så att kolla in vädret för morgondagen via iPhonen, var inte att tänka på.
Långt om länge fick vi i alla fall iväg ett par sms till ett par kompisar här från klubben och någon jaktkompis. Att vi valde flera personer berodde på att någon kanske kunde vara optimistisk och säga att vädret skulle bli kanon på söndagen. Intressant var att alla tre svaren sa samma sak: Inget om någon Lützendimma på väderprognosen!
Morgonen kom tidigt för undertecknad. Vet inte varför men ryggen är inte direkt överförtjust i husbilens madrass. Får nog investera i en rejäl bäddmadrass till nästa år och hoppas att det blir bättre.
Kan vi bara komma ner under vatten, så vet jag dock att det blir bra.
Kikade ut lite uppgivet genom takluckan och se! Någon tittade ner på oss! Någon vi kunde se! Gubben i månen! Även om det låg en svag sky av dimma mellan oss och denna himlakropp, så såg vi varandra i alla fall. Kanske, kanske kan det bli ett dyk ändå?
Givetvis måste den sedvanliga ölburken och resterna efter engångsgrillen finnas, oavsett vart man kommer.
Efter att ha käkat frukost, rastat den ylande stövaren och hennes tysta kompis och pliktskyldigast tagit några bilder på land, så bestämde Mia sig för att i alla fall hoppa i torrdräkten och se hur snabbt det blev djupare där ute. Det verkade väldigt långgrunt med omväxlande mörka och ljusa ränder längs stranden.
Efter att ha vadat ut 30 meter eller så, visade det sig att det snabbt blev för djupt för att gå.
Hon var ju redan till hälften klädd, så vi bestämde oss för att testa att gå på djupet, även om klockan började dra iväg lite. På med prylarna och med kameran i högsta hugg plumsade vi ut och i det 8-gradiga vattnet. Mias täppta näsa stoppade henne att gå mer än strax under ytan. Hon följde ändå med ovanför medan jag gick ner för att ta lite bilder på den oerhört vackra botten, med sina grova ”trappsteg” av tångöverväxt kalksten, varvat med nästan kritvit sand med lite gröna växter på.
Min inbyggda ”djupmätare” som jag tydligen begåvades med vid födseln, förnekade sig inte denna gången heller. Var tredje meter börjar det göra ont i öronen och det är dags för tryckutjämning. Märkligt att det alltid är så exakt. Vad ska man då med instrument till? Öronen fungerar bättre här än att lyssna med på land. Åtminstone om man får tro kära frugan, när hon säger att jag aldrig lyssnar på vad hon säger.
Efter att dyket var avklarat, prylarna avtagna – vilket ni som prövat, vet att det tar sin lilla stund, var det dags att kika på bilderna. De var i princip helt vita! Överexponerade med flera steg! Detta fatala misstag får mig att överväga att lägga kameran på hyllan för gott. Ögonen räcker inte till under vatten heller längre, utan glasögon. De kanske hade gjort det med Nikon D90 men inte med Sea&Sea-kameran där inställningarna är mörka och otydliga. Jag brukar ställa in kameran på land utanför UV-huset så att det bara är att köra. Visserligen på autoläge men den tar ganska bra bilder även i det läget. Antagligen har ratten ändrats vid kontakten med axeln som via o-ringar går in genom huset till kamerainställningen, när jag stoppade in den i UV-huset.
I total avsaknad av bilder, får jag försöka måla upp scenen med ord för er istället.
Längst in mot raukarna, är det väldigt grunt och botten är av samma sten som ovanför ytan. 20-30 meter ut, blir det ett stort ”trappsteg” av sten med en höjd av 1½ till två meter ner till en sagolikt vacker sand på drygt tre meters djup. I kanten av detta trappsteg har det brutits loss stora stenblock som ramlat ner i sanden. Allt är, som nämnts ovan, täckt av blåstång med mycket gott om plattfisk väl dolda bland tången. Försökte ta en i ”svansen” men firren drog längsta strået som vanligt. Nere på sandbotten fanns det ganska gott om andra små fiskar. Arten okänd för mig. Sikten var den bästa vi sett i vår korta dykkarriär. Säkert 8-10 meter vilket är ungefär 8-10 gånger längre än vad vi är vana vid. Länge var Prästens Badkar (det heter faktiskt så) utanför Simrishamn, det finaste dyket vi gjort. Men detta tog priset! En del är ute efter de stora djupen. För vår del räcker det gott med fem till tio meter. Dagsljuset är ganska starkt fortfarande och färgtemperaturen någorlunda rätt, även om den röda färgen börjar försvinna redan vid 30 cm.
Var den så sägenomspunna Blå Jungfrun tagit vägen vet vi inte. Vi såg henne inte någonstans. Månne hon var under ytan hon också och tittade på allt det vackra som finns där nere?
Att vi kommer tillbaka är en självklarhet! Då förhoppningsvis med rätt inställd kamera.
Om sikten alltid är så bra eller om det beror på årstiden eller ren tur, vet vi inte. Detta kan kanske någon av er som bor på denna tämligen karga ö, upplysa oss om?
Jag är lika förvånad varje gång, över att något kan växa här över huvudtaget.
En av er klubbkompisar stannade till och sa ”hej”. Vi vill gärna passa på att tacka för den trevliga pratstunden, Alinkan! Det första de sa när de vevade ner rutan var: ”Lg & Mia, förmodar jag?”. Har vi hunnit bli så ökända i HBK redan? Vi har ju inte ens satt på dekalerna än.
Väl hemma återstod den tråkiga delen: Packa ur bilen, spola av alla prylar och hänga upp dom på tork.
I helgen drog vi iväg till Byrums Raukar för att se hur raukarna ser ut under vattnet.
Bilen var packad med dubbla luftflaskor och allt annat som krävs för ett par dyk på lika många dagar. Överlast? Förmodligen!
På lördagen när vi åkte var det lätt dimma här hemma. En dimma som blev allt tjockare desto närmare Ölands norra ände vi kom. Vi körde mer efter GPS:en för att se hur, och när vägen svängde, än efter det vi såg utanför framrutan. Enda fördelen var att jag inte såg över kanten och ner i vattnet på Ölandsbron. Jag gillar liksom inte höjden.
Till slut var vi dock framme vid de raukar vars existens jag inte hade en aning om förrän vi såg dessa i ”På spåret i Skandinavien” och Luddes bilder därifrån.
När vi så hade navigerat fram till denna underliga plats, visade det sig att dimman var så tjock så vi såg knappt vattnet! Snacka om besvikelse. Erfarna dykare kanske skrattar åt oss men vi var inte så hågade på att hoppa i det vatten vi knappt såg. Tanken på att något faktiskt kan gå snett och vem skulle i så fall kunna hitta oss, eller ännu värre, en av oss, fanns där i vårt djupa inre. Hur vi skulle hitta tillbaka till land, var en annan tanke. Hitta land går ju alltid med kompassens och bottenkonturens hjälp men att hitta rätt ställe på land, ansåg vi kunna bli ett problem. GPS fungerar som bekant dåligt under vatten. Vet inte om den är så vattentät att man skulle kunna ta med den ner heller, för att sen kunna använda den vid ytan för att hitta tillbaka.
Det fick bli en eftermiddag och kväll i husbilen. Operatören 3:s täckning vid Byrum visade sig inte vara av bästa sort, så att kolla in vädret för morgondagen via iPhonen, var inte att tänka på.
Långt om länge fick vi i alla fall iväg ett par sms till ett par kompisar här från klubben och någon jaktkompis. Att vi valde flera personer berodde på att någon kanske kunde vara optimistisk och säga att vädret skulle bli kanon på söndagen. Intressant var att alla tre svaren sa samma sak: Inget om någon Lützendimma på väderprognosen!
Morgonen kom tidigt för undertecknad. Vet inte varför men ryggen är inte direkt överförtjust i husbilens madrass. Får nog investera i en rejäl bäddmadrass till nästa år och hoppas att det blir bättre.
Kan vi bara komma ner under vatten, så vet jag dock att det blir bra.
Kikade ut lite uppgivet genom takluckan och se! Någon tittade ner på oss! Någon vi kunde se! Gubben i månen! Även om det låg en svag sky av dimma mellan oss och denna himlakropp, så såg vi varandra i alla fall. Kanske, kanske kan det bli ett dyk ändå?
Givetvis måste den sedvanliga ölburken och resterna efter engångsgrillen finnas, oavsett vart man kommer.
Efter att ha käkat frukost, rastat den ylande stövaren och hennes tysta kompis och pliktskyldigast tagit några bilder på land, så bestämde Mia sig för att i alla fall hoppa i torrdräkten och se hur snabbt det blev djupare där ute. Det verkade väldigt långgrunt med omväxlande mörka och ljusa ränder längs stranden.
Efter att ha vadat ut 30 meter eller så, visade det sig att det snabbt blev för djupt för att gå.
Hon var ju redan till hälften klädd, så vi bestämde oss för att testa att gå på djupet, även om klockan började dra iväg lite. På med prylarna och med kameran i högsta hugg plumsade vi ut och i det 8-gradiga vattnet. Mias täppta näsa stoppade henne att gå mer än strax under ytan. Hon följde ändå med ovanför medan jag gick ner för att ta lite bilder på den oerhört vackra botten, med sina grova ”trappsteg” av tångöverväxt kalksten, varvat med nästan kritvit sand med lite gröna växter på.
Min inbyggda ”djupmätare” som jag tydligen begåvades med vid födseln, förnekade sig inte denna gången heller. Var tredje meter börjar det göra ont i öronen och det är dags för tryckutjämning. Märkligt att det alltid är så exakt. Vad ska man då med instrument till? Öronen fungerar bättre här än att lyssna med på land. Åtminstone om man får tro kära frugan, när hon säger att jag aldrig lyssnar på vad hon säger.
Efter att dyket var avklarat, prylarna avtagna – vilket ni som prövat, vet att det tar sin lilla stund, var det dags att kika på bilderna. De var i princip helt vita! Överexponerade med flera steg! Detta fatala misstag får mig att överväga att lägga kameran på hyllan för gott. Ögonen räcker inte till under vatten heller längre, utan glasögon. De kanske hade gjort det med Nikon D90 men inte med Sea&Sea-kameran där inställningarna är mörka och otydliga. Jag brukar ställa in kameran på land utanför UV-huset så att det bara är att köra. Visserligen på autoläge men den tar ganska bra bilder även i det läget. Antagligen har ratten ändrats vid kontakten med axeln som via o-ringar går in genom huset till kamerainställningen, när jag stoppade in den i UV-huset.
I total avsaknad av bilder, får jag försöka måla upp scenen med ord för er istället.
Längst in mot raukarna, är det väldigt grunt och botten är av samma sten som ovanför ytan. 20-30 meter ut, blir det ett stort ”trappsteg” av sten med en höjd av 1½ till två meter ner till en sagolikt vacker sand på drygt tre meters djup. I kanten av detta trappsteg har det brutits loss stora stenblock som ramlat ner i sanden. Allt är, som nämnts ovan, täckt av blåstång med mycket gott om plattfisk väl dolda bland tången. Försökte ta en i ”svansen” men firren drog längsta strået som vanligt. Nere på sandbotten fanns det ganska gott om andra små fiskar. Arten okänd för mig. Sikten var den bästa vi sett i vår korta dykkarriär. Säkert 8-10 meter vilket är ungefär 8-10 gånger längre än vad vi är vana vid. Länge var Prästens Badkar (det heter faktiskt så) utanför Simrishamn, det finaste dyket vi gjort. Men detta tog priset! En del är ute efter de stora djupen. För vår del räcker det gott med fem till tio meter. Dagsljuset är ganska starkt fortfarande och färgtemperaturen någorlunda rätt, även om den röda färgen börjar försvinna redan vid 30 cm.
Var den så sägenomspunna Blå Jungfrun tagit vägen vet vi inte. Vi såg henne inte någonstans. Månne hon var under ytan hon också och tittade på allt det vackra som finns där nere?
Att vi kommer tillbaka är en självklarhet! Då förhoppningsvis med rätt inställd kamera.
Om sikten alltid är så bra eller om det beror på årstiden eller ren tur, vet vi inte. Detta kan kanske någon av er som bor på denna tämligen karga ö, upplysa oss om?
Jag är lika förvånad varje gång, över att något kan växa här över huvudtaget.
En av er klubbkompisar stannade till och sa ”hej”. Vi vill gärna passa på att tacka för den trevliga pratstunden, Alinkan! Det första de sa när de vevade ner rutan var: ”Lg & Mia, förmodar jag?”. Har vi hunnit bli så ökända i HBK redan? Vi har ju inte ens satt på dekalerna än.
Väl hemma återstod den tråkiga delen: Packa ur bilen, spola av alla prylar och hänga upp dom på tork.
