F
F.d. 5322
Guest
Vildmarksvägen. Sveriges sista orörda vildmark?
Det finns de som anser att men åtminstone en gång i livet måste se denna så omtalade och enligt ryktena, fantastiskt vackra väg i den Svenska fjällvärlden. Detta tog vi fasta på och bestämde oss för att göra denna resa på 50 mil plus t o r Småland vilket totalt gör 250 mil. Vi ville dessutom göra den i höstens tecken för att få en glimt av alla dessa vackra nyanser av rött, orange och gult bland fjällens växtlighet.
Två övernattningar innan äventyret börjar
På vägen upp blev det en övernattning längs Bergslagskanalen vid Asphyttans Slussar någon mil söder om Filipstad.
Dagen efter var det dags att köra sista etappen upp till Strömsund för ytterligare en övernattning vid Alanäsets Naturcamping som är beläget knappt fyra mil in längs Vildmarksvägen. Platsen ligger precis längs Flåsjöns strand. Enligt en skylt som var uppsatt på platsen, är vattnet i sjön drickbart. Detta var dock inget vi prövade. Vi är av den bestämda uppfattningen att allt flytande är drickbart – även om man bara dricker vissa vätskor en gång och när vi nu väl hade kommit till början av denna resa, med högt ställda förväntningar, ville vi inte ta några risker.
Vildmarksvägen börjar och slutar i Strömsund. Vill man botanisera lite bland alla matställena i Strömsund, kan man välja att äta på Nordic Hotell eller Sibyllaköket mitt emot som även bakar pizzor, vilket är nytt åtminstone för oss. Sibylla har för oss alltid varit en ”korvmoj” men det är nya tider nu. Det finns ett flertal andra ställen att äta sin måltid på. Thailändskt kanske skulle smaka?
Om man har tänkt säg att köra Vildmarksvägen, kan vi rekommendera ett besök på Turistbyrån i stan.
De har en mycket kunnig och trevlig personal som verkligen kan sin kommun. Varför inte göra ett besök på Beppe-museet vid Öhn strax söder om Strömsund innan ni ger er iväg? Museet drivs av Beppes dotter Camilla, vilken vi hade turen att träffa på turistbyrån. Beppe skrev bland mycket annat filmklassikern Dunderklumpen, som utspelas i trakterna av Strömsund och Stekenjokk. Under åren 1970-71 spelade man in scenerna för denna, på sin tid, unika film eftersom den blandade animerade och levande figurer.
En annan vi träffade var ”Björn”. Han var dock lite tystlåten av sig.
Vägen mot Gäddede
Några mil innan man kommer fram till Gäddede, börjar vägen bli riktigt vacker där den följer Ströms Vattudal och sjöarna Fågelsjön och Helögeln.
Ett av ”måstena” vi hade längs vägen, var att göra ett besök vid Hällingsåfallet. Efter ett tips från en vän, valde vi att köra upp till Gäddede och ner till detta formidabla vattenfall norr ifrån. Vägen söder ifrån skulle vara dålig vilket visade säg stämma bra, med den informationen vi fick från en annan besökare. Han hade kört med sin husbil den södra vägen och den var sämre än vanligt eftersom man hade avverkat längs med vägen. Enligt honom är den dock vackrare än väg 342 som vi körde, hur nu det kan vara möjligt?
Hällingsåfallet forsar 43 m ner till botten av en 60 m djup ravin, som med sin längd av 800 m, är norra Europas längsta vattenfyllda kanjon. Här visar den helt orörda naturen sin oerhörda storslagenhet, på ett sätt utöver det vanliga. Vi var helt överens om att det var mer spektakulärt än Storforsen, vilket säger ganska mycket. Längs kanjonens väggar, som är konstant översköljd av vattendimma, bildas ett klimat som är unikt. Många mossor och lavar finns här. Arter som är hotade på flera andra platser p g a att deras växtplatser förstörts av vattenkraftsutbyggnad. Bland dessa kan nämnas korall- och skrovellav samt den norska näverlaven.
Tillbaka i Gäddede passade vi på att åka in på campingen i byn, för att tömma vårt grå- och svartvatten samt fylla på med färskvatten. Utöver den facila kostnaden av 40:-, fick vi ett väldigt varmt och trevligt bemötande. Man ansåg att vi hade valt rätt tidpunkt att för att åka Vildmarksvägen. På sommaren är det riktigt mycket turister på besök. Campingen är lite ovanlig så till vida, att de har mycket gäster även vintertid som kommer dit för att fiska och åka skoter.
De i våra ögon, märkliga förtälten på husvagnarna är för året-runt-campare. De är givetvis vinterbonade. Hur man får dit själva husvagnen lämnar vi till er läsare att lura ut. Vi vet för övrigt inte vilket som kom först: Hönan eller ägget. Förlåt! Jag menar husvagnen eller förtältet. Oavsett vilket så torde det vara tämligen marigt att få med sig, om man skulle vilja byta camping.
Har man inte lust att laga maten själv när man är i Gäddede, kan man äta på det vackert belägna Hotell Gäddede eller på byns pizzeria.
Underligheter i Ankarede
Färden fortsatte med en ”klättring” uppåt mot fjällbjörkarna. Efter några mil passerar man längs Stor-Blåsjön och vid den tidpunkten när vi passerade, var namnet på sjön självklart. Det var en av de blåaste sjöar vi sett. Den ligger fantastiskt vackert långt nedanför vägen, i en dal.
Nästa ”hållpunkt” vi hade på vår resa var Ankarede Kapell. En samisk begravningsplats med ett vackert kapell byggt på en stengrund av flata stenar, staplade på varandra. Inget murbruk eller liknande som höll ihop grunden. Så snart vi klev in på platsen, märkte vi av ett lugn och en känsla på ett helt annat plan än det visuella. Om det var den svaga skymningen och det lugna vädret som gjorde att vi kände så, eller det var andra krafter som härskade, ska vi låta vara osagt. Enligt sägnerna ska samerna ha förvarat sina döda ovanpå marken när de dog vintertid. De fick ha sin sista vila ovan jord fram till våren, när det blev möjligt för de anhöriga att begrava sina kära.
Intill kapellet finns även en sameby med kåtor och stugor. Här har man i århundraden haft en samlingsplats med sång och musik, utan att den har utvecklats till att bli en skrålande festplats, som på så många andra platser i landet. Receptet för att motverka detta, är att man alltid har blandat gammal och ung.
Aggressiva ugglor
Efter denna minst sagt märkliga upplevelse, var det dags att rulla vidare, förbi trädgränsen och vidare till Stekenjokk. Landskapet med dess enorma, karga vidder på vägen dit, är så vackert att man blir tårögd. Många av oss Svenskar åker till varma turistorter världen över, utan att ha en tanke på att vårt eget land är så fantastiskt vackert och säreget. Det är bara så synd att vi inte kan vara rädda om detta, vårt arv. På allt för många platser syns spår av oss människor, i form av ölburkar, engångsgrillar och annat som går bra att ta med sig dit men är alldeles för jobbigt att ta med sig tillbaka. Lite konstigt eftersom burkarna är tomma och borde vara lättare att bära därifrån.
Uppe på Stekenjokk-platån, valde vi att övernatta. I Stekenjokk bröt Boliden mellan åren 1976-88, 7 M ton malm som innehöll guld, silver, koppar och zink. En lite udda upplevelse var de ugglor som till varje pris ville besöka oss inne i husbilen. De gjorde den ena ”attacken” efter den andra mot framrutan. Vilken art det rör sig om vet vi inte men en kvalificerad gissning är Lapp- eller Fjälluggla. En art som är få förunnat att få se i vilt tillstånd, enligt en bekant ornitolog.
Under natten försämrades vädret något och morgonen mötte oss med gråväder. Ganska mycket vind men i alla fall inget regn och inte lägre moln än man kunde se bergen runt omkring oss även om de högsta topparna var höljda i dimma. Under frukosten kom dock även regnet. Ett regn som höll i sig ett helt dygn, vilket gav oss lite problem ur fotograferingssynpunkt, även om vi tog några bilder under ett paraply. Trots det lyckades vi få vatten på objektivet, vilket vi inte märkte förrän efteråt. Enligt ortsbefolkningen hade det regnat i fyra veckor och vattenståndet i sjöar och vattendrag var mycket högt. SMHI klassade det som en klass 1 för höga flöden i sitt varningssystem.
Den egendomliga Trappstegsforsen
På väg ner genom trädgränsen igen på andra sidan platån, passerar man Klimpfjäll och Saxnäs för att komma fram till den egendomliga och vackra Trappstegsforsen, där man sommartid även har servering och toalett.
Namnet har uppkommit beroende av att vattnet format berget som en gigantisk trappa. Detta är ett av södra Lapplands märkligaste vattenfall och ett oerhört välkänt fotoobjekt bland alla turister som passerar, beroende på att den utöver sin egen styrka även är väldigt lätt att komma åt. Man kan stanna på rastplatsen vid sidan av forsen och ta en fika på det lilla caféet, vilket dock var stängt när vi passerade så sent på året.
En liten bit längre fram kan man även stanna och rasta vid Litsjöforsen. Rastplatsen är skyltad och är ganska lätt att stanna vid även med större fordon. Denna mindre kända fors är inte desto mindre vacker. I synnerhet inte med vackra höstfärger i förgrunden.
Norrländsk specialitet
I den lilla byn Stalon valde vi att tanka. Killen som äger macken kom ut direkt när vi svängde in på området, för att fylla tanken åt oss. För egen del har jag inte varit med om en sån service, sedan min far åkte omkring med en SAAB 92 på 60-talet. Självklart måste man bara gå in och hälsa på en så serviceinriktad kille och titta på hans sortiment. Utöver de läderremmar vi köpte till Lundhagskängorna, kunde man hitta biltillbehör, leksaker, yxor, cowboyhattar, renskinn och fiskbullar. En liten mack väl värd ett besök med andra ord.
Med full tank var det dags att rulla vidare mot Vilhelmina. När man är i Norrland, måste man pröva någon norrländsk speciallitet vilket vi också gjorde. Vi valde dock bort den starkt doftande fisken i burk mot en betydligt mer väldoftande och vackrare art.
En bit rökt röding och hembakt tunnbröd inköptes i ett litet samhälle längs vägen. När man inte själv lyckas fånga den färgglada fisken, så återstår bara att besöka någon som är bättre på det där med fiske.
Tillbaka till verkligheten
I sinom tid var vi då tillbaka i verkligheten igen när vi kom fram till E45 och Vilhelmina. Det kändes overkligt med så mycket människor och trafik igen. Vi mötte nog inte mer än ett 20-tal bilar längs hela Vildmarksvägen och såg väl inte många fler människor. September är en bra månad att åka i Norrlands inland på många sätt. Det är inte bara sagolikt vackert utan har många andra fördelar, även om en hel del av turistställena är stängda så här års.
När man passerar Vilhelmina så kan man passa på att titta på en av Sveriges största träkyrkor och gå längs gatan i Kyrkstaden. En gata med gamla hus av liggande timmer som har anor från 1792. Tyvärr brann många ner 1921 men ett 20-tal finns kvar än idag. Här kan man även hyra rum för natten.
Det finns massor att se i och runt Vilhelmina och det skulle bli alltför långt att återge detta. Återigen hänvisar vi till Turistbyrån på orten.
Efter ett kort stopp i tätorten rullar vi vidare söderut längs Ångermanälven och passerar Lapplands sydport och Polarvagnens hemstad, Dorotea. Här stannar vi till för att få lite information om var vi kan stanna med husbilen för natten. Tipset vi fick av den mycket trevliga mannen på ortens Turistbyrå, vilket vi även följde, var att köra längs en mindre väg genom Avaträsk och vidare en bit norrut mot Borgafjäll till en naturcamping vid Långseleåns strand, vilken enligt uppgift ska ha ett bra harrfiske. Vattenståndet var tyvärr alltför högt vid vårt besök för att ens tänka flugfiske med mitt mycket lätta spö och lina.
På rull hemåt igen
Sista natten i Norrland somnade vi gott vid sidan om åns brusande. Många minnen och trots det dåliga vädret, en del foton är det vi kommer att ta med oss hem till mörka Småland. Tillsammans med vetskapen om att vi kommer tillbaka till denna fullständigt underbara landsända, började vi morgonen efter att rulla våra 98 mil hem. Minnena av de fantastiska människor vi träffat följer också med oss och hjälper oss igenom vintermörkret. Minnet om de upp till midjan genomblöta jägarna i jaktlaget som svarade; ”Han ligg i ån” på min fråga om hur älgjakten går, oss jägare emellan, är en av många höjdpunkter.
Om det går som vi hoppas kommer vi tillbaka nästa höst igen. Det finns så mycket mer att se som vi inte hann med.
Är då Vildmarksvägen den sista orörda vildmarken i landet? Nä, det är den inte. Det finns både vägar, hus och utbyggd vattenkraft men det är ett bekvämt sätt att se Sverige när det visar sig från sin allra vackraste sida.
Fler bilder från resan, hittar ni här: http://www.husbilsklubben.se/forums/posts/388822
Lg & Mia
Det finns de som anser att men åtminstone en gång i livet måste se denna så omtalade och enligt ryktena, fantastiskt vackra väg i den Svenska fjällvärlden. Detta tog vi fasta på och bestämde oss för att göra denna resa på 50 mil plus t o r Småland vilket totalt gör 250 mil. Vi ville dessutom göra den i höstens tecken för att få en glimt av alla dessa vackra nyanser av rött, orange och gult bland fjällens växtlighet.
Två övernattningar innan äventyret börjar
På vägen upp blev det en övernattning längs Bergslagskanalen vid Asphyttans Slussar någon mil söder om Filipstad.
Dagen efter var det dags att köra sista etappen upp till Strömsund för ytterligare en övernattning vid Alanäsets Naturcamping som är beläget knappt fyra mil in längs Vildmarksvägen. Platsen ligger precis längs Flåsjöns strand. Enligt en skylt som var uppsatt på platsen, är vattnet i sjön drickbart. Detta var dock inget vi prövade. Vi är av den bestämda uppfattningen att allt flytande är drickbart – även om man bara dricker vissa vätskor en gång och när vi nu väl hade kommit till början av denna resa, med högt ställda förväntningar, ville vi inte ta några risker.
Vildmarksvägen börjar och slutar i Strömsund. Vill man botanisera lite bland alla matställena i Strömsund, kan man välja att äta på Nordic Hotell eller Sibyllaköket mitt emot som även bakar pizzor, vilket är nytt åtminstone för oss. Sibylla har för oss alltid varit en ”korvmoj” men det är nya tider nu. Det finns ett flertal andra ställen att äta sin måltid på. Thailändskt kanske skulle smaka?
Om man har tänkt säg att köra Vildmarksvägen, kan vi rekommendera ett besök på Turistbyrån i stan.
De har en mycket kunnig och trevlig personal som verkligen kan sin kommun. Varför inte göra ett besök på Beppe-museet vid Öhn strax söder om Strömsund innan ni ger er iväg? Museet drivs av Beppes dotter Camilla, vilken vi hade turen att träffa på turistbyrån. Beppe skrev bland mycket annat filmklassikern Dunderklumpen, som utspelas i trakterna av Strömsund och Stekenjokk. Under åren 1970-71 spelade man in scenerna för denna, på sin tid, unika film eftersom den blandade animerade och levande figurer.
En annan vi träffade var ”Björn”. Han var dock lite tystlåten av sig.
Vägen mot Gäddede
Några mil innan man kommer fram till Gäddede, börjar vägen bli riktigt vacker där den följer Ströms Vattudal och sjöarna Fågelsjön och Helögeln.
Ett av ”måstena” vi hade längs vägen, var att göra ett besök vid Hällingsåfallet. Efter ett tips från en vän, valde vi att köra upp till Gäddede och ner till detta formidabla vattenfall norr ifrån. Vägen söder ifrån skulle vara dålig vilket visade säg stämma bra, med den informationen vi fick från en annan besökare. Han hade kört med sin husbil den södra vägen och den var sämre än vanligt eftersom man hade avverkat längs med vägen. Enligt honom är den dock vackrare än väg 342 som vi körde, hur nu det kan vara möjligt?
Hällingsåfallet forsar 43 m ner till botten av en 60 m djup ravin, som med sin längd av 800 m, är norra Europas längsta vattenfyllda kanjon. Här visar den helt orörda naturen sin oerhörda storslagenhet, på ett sätt utöver det vanliga. Vi var helt överens om att det var mer spektakulärt än Storforsen, vilket säger ganska mycket. Längs kanjonens väggar, som är konstant översköljd av vattendimma, bildas ett klimat som är unikt. Många mossor och lavar finns här. Arter som är hotade på flera andra platser p g a att deras växtplatser förstörts av vattenkraftsutbyggnad. Bland dessa kan nämnas korall- och skrovellav samt den norska näverlaven.
Tillbaka i Gäddede passade vi på att åka in på campingen i byn, för att tömma vårt grå- och svartvatten samt fylla på med färskvatten. Utöver den facila kostnaden av 40:-, fick vi ett väldigt varmt och trevligt bemötande. Man ansåg att vi hade valt rätt tidpunkt att för att åka Vildmarksvägen. På sommaren är det riktigt mycket turister på besök. Campingen är lite ovanlig så till vida, att de har mycket gäster även vintertid som kommer dit för att fiska och åka skoter.
De i våra ögon, märkliga förtälten på husvagnarna är för året-runt-campare. De är givetvis vinterbonade. Hur man får dit själva husvagnen lämnar vi till er läsare att lura ut. Vi vet för övrigt inte vilket som kom först: Hönan eller ägget. Förlåt! Jag menar husvagnen eller förtältet. Oavsett vilket så torde det vara tämligen marigt att få med sig, om man skulle vilja byta camping.
Har man inte lust att laga maten själv när man är i Gäddede, kan man äta på det vackert belägna Hotell Gäddede eller på byns pizzeria.
Underligheter i Ankarede
Färden fortsatte med en ”klättring” uppåt mot fjällbjörkarna. Efter några mil passerar man längs Stor-Blåsjön och vid den tidpunkten när vi passerade, var namnet på sjön självklart. Det var en av de blåaste sjöar vi sett. Den ligger fantastiskt vackert långt nedanför vägen, i en dal.
Nästa ”hållpunkt” vi hade på vår resa var Ankarede Kapell. En samisk begravningsplats med ett vackert kapell byggt på en stengrund av flata stenar, staplade på varandra. Inget murbruk eller liknande som höll ihop grunden. Så snart vi klev in på platsen, märkte vi av ett lugn och en känsla på ett helt annat plan än det visuella. Om det var den svaga skymningen och det lugna vädret som gjorde att vi kände så, eller det var andra krafter som härskade, ska vi låta vara osagt. Enligt sägnerna ska samerna ha förvarat sina döda ovanpå marken när de dog vintertid. De fick ha sin sista vila ovan jord fram till våren, när det blev möjligt för de anhöriga att begrava sina kära.
Intill kapellet finns även en sameby med kåtor och stugor. Här har man i århundraden haft en samlingsplats med sång och musik, utan att den har utvecklats till att bli en skrålande festplats, som på så många andra platser i landet. Receptet för att motverka detta, är att man alltid har blandat gammal och ung.
Aggressiva ugglor
Efter denna minst sagt märkliga upplevelse, var det dags att rulla vidare, förbi trädgränsen och vidare till Stekenjokk. Landskapet med dess enorma, karga vidder på vägen dit, är så vackert att man blir tårögd. Många av oss Svenskar åker till varma turistorter världen över, utan att ha en tanke på att vårt eget land är så fantastiskt vackert och säreget. Det är bara så synd att vi inte kan vara rädda om detta, vårt arv. På allt för många platser syns spår av oss människor, i form av ölburkar, engångsgrillar och annat som går bra att ta med sig dit men är alldeles för jobbigt att ta med sig tillbaka. Lite konstigt eftersom burkarna är tomma och borde vara lättare att bära därifrån.
Uppe på Stekenjokk-platån, valde vi att övernatta. I Stekenjokk bröt Boliden mellan åren 1976-88, 7 M ton malm som innehöll guld, silver, koppar och zink. En lite udda upplevelse var de ugglor som till varje pris ville besöka oss inne i husbilen. De gjorde den ena ”attacken” efter den andra mot framrutan. Vilken art det rör sig om vet vi inte men en kvalificerad gissning är Lapp- eller Fjälluggla. En art som är få förunnat att få se i vilt tillstånd, enligt en bekant ornitolog.
Under natten försämrades vädret något och morgonen mötte oss med gråväder. Ganska mycket vind men i alla fall inget regn och inte lägre moln än man kunde se bergen runt omkring oss även om de högsta topparna var höljda i dimma. Under frukosten kom dock även regnet. Ett regn som höll i sig ett helt dygn, vilket gav oss lite problem ur fotograferingssynpunkt, även om vi tog några bilder under ett paraply. Trots det lyckades vi få vatten på objektivet, vilket vi inte märkte förrän efteråt. Enligt ortsbefolkningen hade det regnat i fyra veckor och vattenståndet i sjöar och vattendrag var mycket högt. SMHI klassade det som en klass 1 för höga flöden i sitt varningssystem.
Den egendomliga Trappstegsforsen
På väg ner genom trädgränsen igen på andra sidan platån, passerar man Klimpfjäll och Saxnäs för att komma fram till den egendomliga och vackra Trappstegsforsen, där man sommartid även har servering och toalett.
Namnet har uppkommit beroende av att vattnet format berget som en gigantisk trappa. Detta är ett av södra Lapplands märkligaste vattenfall och ett oerhört välkänt fotoobjekt bland alla turister som passerar, beroende på att den utöver sin egen styrka även är väldigt lätt att komma åt. Man kan stanna på rastplatsen vid sidan av forsen och ta en fika på det lilla caféet, vilket dock var stängt när vi passerade så sent på året.
En liten bit längre fram kan man även stanna och rasta vid Litsjöforsen. Rastplatsen är skyltad och är ganska lätt att stanna vid även med större fordon. Denna mindre kända fors är inte desto mindre vacker. I synnerhet inte med vackra höstfärger i förgrunden.
Norrländsk specialitet
I den lilla byn Stalon valde vi att tanka. Killen som äger macken kom ut direkt när vi svängde in på området, för att fylla tanken åt oss. För egen del har jag inte varit med om en sån service, sedan min far åkte omkring med en SAAB 92 på 60-talet. Självklart måste man bara gå in och hälsa på en så serviceinriktad kille och titta på hans sortiment. Utöver de läderremmar vi köpte till Lundhagskängorna, kunde man hitta biltillbehör, leksaker, yxor, cowboyhattar, renskinn och fiskbullar. En liten mack väl värd ett besök med andra ord.
Med full tank var det dags att rulla vidare mot Vilhelmina. När man är i Norrland, måste man pröva någon norrländsk speciallitet vilket vi också gjorde. Vi valde dock bort den starkt doftande fisken i burk mot en betydligt mer väldoftande och vackrare art.
En bit rökt röding och hembakt tunnbröd inköptes i ett litet samhälle längs vägen. När man inte själv lyckas fånga den färgglada fisken, så återstår bara att besöka någon som är bättre på det där med fiske.
Tillbaka till verkligheten
I sinom tid var vi då tillbaka i verkligheten igen när vi kom fram till E45 och Vilhelmina. Det kändes overkligt med så mycket människor och trafik igen. Vi mötte nog inte mer än ett 20-tal bilar längs hela Vildmarksvägen och såg väl inte många fler människor. September är en bra månad att åka i Norrlands inland på många sätt. Det är inte bara sagolikt vackert utan har många andra fördelar, även om en hel del av turistställena är stängda så här års.
När man passerar Vilhelmina så kan man passa på att titta på en av Sveriges största träkyrkor och gå längs gatan i Kyrkstaden. En gata med gamla hus av liggande timmer som har anor från 1792. Tyvärr brann många ner 1921 men ett 20-tal finns kvar än idag. Här kan man även hyra rum för natten.
Det finns massor att se i och runt Vilhelmina och det skulle bli alltför långt att återge detta. Återigen hänvisar vi till Turistbyrån på orten.
Efter ett kort stopp i tätorten rullar vi vidare söderut längs Ångermanälven och passerar Lapplands sydport och Polarvagnens hemstad, Dorotea. Här stannar vi till för att få lite information om var vi kan stanna med husbilen för natten. Tipset vi fick av den mycket trevliga mannen på ortens Turistbyrå, vilket vi även följde, var att köra längs en mindre väg genom Avaträsk och vidare en bit norrut mot Borgafjäll till en naturcamping vid Långseleåns strand, vilken enligt uppgift ska ha ett bra harrfiske. Vattenståndet var tyvärr alltför högt vid vårt besök för att ens tänka flugfiske med mitt mycket lätta spö och lina.
På rull hemåt igen
Sista natten i Norrland somnade vi gott vid sidan om åns brusande. Många minnen och trots det dåliga vädret, en del foton är det vi kommer att ta med oss hem till mörka Småland. Tillsammans med vetskapen om att vi kommer tillbaka till denna fullständigt underbara landsända, började vi morgonen efter att rulla våra 98 mil hem. Minnena av de fantastiska människor vi träffat följer också med oss och hjälper oss igenom vintermörkret. Minnet om de upp till midjan genomblöta jägarna i jaktlaget som svarade; ”Han ligg i ån” på min fråga om hur älgjakten går, oss jägare emellan, är en av många höjdpunkter.
Om det går som vi hoppas kommer vi tillbaka nästa höst igen. Det finns så mycket mer att se som vi inte hann med.
Är då Vildmarksvägen den sista orörda vildmarken i landet? Nä, det är den inte. Det finns både vägar, hus och utbyggd vattenkraft men det är ett bekvämt sätt att se Sverige när det visar sig från sin allra vackraste sida.
Fler bilder från resan, hittar ni här: http://www.husbilsklubben.se/forums/posts/388822
Lg & Mia
Senast redigerad av en moderator:
