Biljakt

[F.d. 5322]

Skitväder! Känner inte för att göra nåt nyttigt! Tänkte berätta en historia – en sann sådan – som jag var med om för några år sen.
Vi körde ut reklam på helgerna. En nätt liten runda på knappa 40 mil, mestadels småvägar. Det mesta var ”ödemark” och glest mellan husen.
Under en period var det väldigt mycket inbrott i affärer, kiosker och mackar runt omkring i Snapphanebyggden. Tjuvarna använde sig av stulna bilar. Bilar de stulit på bilfirmor genom att bryta sig in och stjäla nycklarna. Ett ganska förslaget sätt med andra ord. Ligan var den mest efterspanade i södra Sverige vid den här tidpunkten.
Precis innan jag skulle ge mig av en kväll, fick jag ett telefonsamtal från en bekant som gjorde vad han kunde för att stoppa tjuveri i allmänhet. En grå SAAB 9-3 Aero, av nyare årsmodell var stulen i Skåne. ”Håll koll om du ser den!”
Ja, ja – tänkte jag. Den chansen är minimal!
Efter att ha farit omkring på grusvägarna med min gamla, uppslitna Golf II-a, många, långa mil, kommer jag över ett krön vid en trevägskorsning och möter två bilar. En Skoda pick-up och DEN GRÅ SAABEN! Det var centimetrar från att smälla men det var knappast deras fel. Ni vet hur det är – man kan vägarna i sömnen, sitter i sina egna tankar och för egen del, känner jag mig väldigt bekväm på småvägar. Då går det lite fort ibland.
Hur som helst. Jag lyckades undvika smällen, ställer mig på bromsen, kollar i spegeln vart de körde. De svängde vänster och försvann.
Ringer ”Farbror Blå” samtidigt som jag far tillbaka över krönet, baklänges. De svarar och jag ställer en fråga om de söker en bil med regnr: XXX XXX? (Det numret glömmer jag inte så länge jag lever).
Oj vad de blev till sig! Jag försöker hinna ikapp de båda bilarna samtidigt som polisen drar igång ett jättelarm. Åker på så fort jag kan med tanke på min undermåliga bil på den mycket krokiga vägen och kommer ut på en för mig välkänd asfaltväg av det mindre slaget.
Vilket håll körde de åt? Tycker mig se att det ligger lite mer vägdamm från grusvägen i luften söderut, så jag chansar. Fortsätter så fort Golfen går och är på väg att ge upp när jag får syn på dem igen! De står utanför sina bilar och pratar vid ett mindre sågverk.
Ställer mig på bromsen och vänder. Givetvis får de syn på mig och tycker väl att jag bär mig skumt åt. De hoppar in i bilarna och far iväg, norrut.
Jag hinner ikapp och farten ökar efter hand. Nu börjar de förstå att det är dem jag är ute efter!
De vräker in sina bilar på en annan liten asfaltväg och vid det läget ligger jag max en meter bakom SAABen. Frågar polisen – som får instruktioner hela tiden om vart vi kör via mobilen – om jag ska stoppa den, genom att helt sonika köra på den och vända ner den i diket.
De ansåg det mindre lämpligt så jakten fortsätter. Nu börjar hastigheten passera 140. Golfmotorn klagar. Hjulupphängningen kränger. Adrenalinet är på topp!
Så här med lite distans till händelsen, kan man tycka att detta var rent vansinne – inte med tanke på tjuvarna, inte med tanke på mig själv – utan med tanke på tredje person. Tro mig! Den tanken slog mig aldrig i det läget! Jag ser rött när jag ser eller hör talas om personer som inte kan skilja på ditt och mitt.
Vi kommer ut på en stor väg och vi svänger västerut. Jakten fortsätter till en fyrvägskorsning där de tar var sin väg – en söderut och en norrut. Eftersom jag är chanslös mot den minst dubbelt så motorstarka SAABen, väljer jag att följa efter Skodan. Deras högre toppfart på den stora vägen, innebar att jag kommit runt 100 meter på efterkälken. Skodan hinner försvinna ur synhåll. Efter en lada ser jag dock att den har stannat och börjat vända. Jag ”flyger” förbi. Han vänder. Jag vänder och tillbaka runt samma lada. Tvärs över vägen på andra sidan, står SAABen igen och spärrar vägen för mig. Skodan var försvunnen. Ställer mig på mittenpedalen och stannar en knapp meter från hans högra dörr. Där står vi, han och jag, och tittar på varandra. Eller jag kanske ska säga att jag tittar på honom och han ser inte mer än fyra stora Hella Xenon extraljus!
Återigen vänder han och far iväg – och jag har givetvis inte en chans att hänga med. Han far över den stora asfaltvägen som till mycket stor del trafikeras av lastbilar, i säkert 70-80 knyck och tjänar ytterligare ett hundratal meter eftersom jag inte vågar chansa på att det inte kommer någon i den helt skymda korsningen.
Han försvinner i fjärran in på ännu en mindre asfaltväg. Golfen jobbar på så bra den kan och vid en liten väg ser jag att en bil släcker lyset. Jag vänder och kör upp och stannar utanför vägen. Då kommer SAABen ut och svänger upp mot mig. ”Nu kör han på mig” tänker jag. Han stannar nos mot nos och återigen stirrar han in i mina starka lysen samtidigt som jag ser honom hur tydligt som helst!
”Nu får ni banne mig stå på lite” säger jag till polisen. ”Nu har jag jagat dom i en halv timme!”
”Vi är snart framme” blir svaret. De var på väg från både Skåne och Kronoberg.
Med vetskapen om att ligan hade hotat ett antal affärsinnehavare och andra människor med - som det brukar heta i massmedia – ”ett pistolliknande föremål”, blir jag ärligt talat lite feg. Vi är trots allt mycket långt från hus och människor, en sen, mörk kväll. Tyvärr har dessutom adrenalinet sjunkit till en mer normal nivå, under den långa jakten.
Han backar undan, vänder och försvinner i fjärran. Nu har jag inte en chans att hänga med längre. Hur jag kunde följa med så länge som jag kunde, med den bilen, är en gåta, eftersom de var kända för att köra ifrån polisen ganska omgående! Kanske de gamla ”rally-takterna” kom fram igen? Kanske var de inte i form? Hade de bara hållit sig till grusvägar så…!
Jakten är slut och jag förbannar min feghet i det avgörande läget!
Varför stoppade jag inte honom genom att köra på honom? Varför backade jag inte in dragkroken i hans kylare och löste ut hans airbag? Varför klev jag helt enkelt inte ut och konfronterade honom? Varför ska man fega ur när det gäller?
Frågor som har grämt mig sedan dess.
En stund senare kommer ett av de största polispådrag jag sett, live!
De vill att jag visar var jag först kom ifatt de båda bilarna. De tar på sig sina blå skottsäkra västar – jag tar på mig min blå SDR-jacka och tar täten framför en karavan av polisbilar. Tre – fyra stycken om jag minns rätt. De andra snurrar i området.
Fick senare höra att polisen hade mött ledaren i hans privata bil, men han körde ifrån dom omgående. I övrigt hittas inget – förutom SAABen som hittas en vecka senare utanför Ystad någonstans. Utbränd! Den blev väl för het, i dubbel bemärkelse.
Jag pekade ut föraren till SAABen i en fotokonfrontation som den de sökte. Inget åtal väcktes.
Var de skulle när jag mötte dem, lär man väl aldrig få veta. Att det var nåt djävulskap råder det dock ingen tvekan om.
Oj! Det blev en lång historia! Men som jag sa i början – jag känner inte för att göra nåt nyttigt idag.

 

[sven-A]

Sv: Biljakt

Jag tycker du gjorde helt rätt att inte ingripa på egen hand, F-n vet vad som hänt om du kvaddat deras kylare. Kanske har de gett sig på dig för att råna dig på din bil.
Men jag förstår din frustration när du i efterhand gick igenom händelsen.

sven-A

 

[F.d. 5322]

Sv: Biljakt

Även om jag vet att långt ifrån alla som läst inlägget om ”Biljakten”, anser att mitt agerande var rätt, tycker jag att jag är skyldig er en fortsättning. Om ni till äventyrs trodde att historien tog slut samtidigt som själva jakten, så måste jag tyvärr göra er besvikna.

Det gick en tid efter att SAAB:en hittades utbränd. Helt plötsligt och helt utan eget initiativ hade jag blivit högintressant hos polisen. Inte jag som person, utan det jag eventuellt kunde bidra med i form av olika observationer. Bl.a. fick jag veta vilken bil killen hade privat. En svart Volvo av det vassare slaget.
Några veckor efter var jag som vanligt och snurrade på samma vägar igen, med samma gamla Golf. Den Golf som faktiskt aldrig mer gick riktigt som den skulle efter den hårda körningen jag utsatte den för. Varför vet jag inte.
Jag rullade på som vanligt i mina egna tankar när jag plötsligt fick möte i en skymd högersväng på den smala grusvägen, bara några hundra meter från det ställe som jag mött den stulna SAAB:en tidigare. Reaktionen satt i ryggraden – ett snabbt stamp på bromsen och en lika snabb undanmanöver. Bilen kom ju på min sida till största delen! Det var inte vilken bil som helst. Det var den svarta Volvon med tonade rutor! Jag stannade liksom han när han såg vilken det var han mötte: En vit golf med en svart huv och en massa extraljus. Där satt vi, han och jag, några meter från varandra igen med den skillnaden att vi tittade på varandra i respektive backspegel. Efter någon minut kändes det som, rullade han sakta iväg. Denna gång hade jag ingen anledning att följa efter utan jag fortsatte – lika sakta som han, åt mitt håll. Självklart fick även polisen ett telefonsamtal.

Tiden gick. Jag såg Volvon då och då och räknade ut var de höll till, vilket även polisen visste men hade inga bevis. Stölderna fortsatte med oförminskat antal. Det måste vara oerhört frustrerande att arbeta som polis. Man vet vilka det är men man måste bevisa det. Och även om man lyckas bevisa någons skuld, så ser lagvrängare och andra, till att de inte får nåt straff att tala om. Om de överhuvudtaget får något straff alls.
Jag fick ett nytt arbete som tidningsbud och av en händelse ligger det distriktet delvis i samma område.
En morgon vid 04:25, fick jag en svart SAAB med tyska skyltar efter mig ungefär vid sågverket där jag stött på tjuvarna första gången. Ni får kalla det Tjuvradar, Sjätte sinne, Magkänsla eller vad ni vill men något sa mig att nåt var väldigt fel! En ung kille med en tyskreggad SAAB vid den tiden på dygnet, på den vägen? Det stämmer bara inte! Han verkade dessutom väldigt stressad och skulle köra förbi till varje pris. Även här fick lagens väktare ett tips.
Den bilen, som givetvis var stulen, hittades nerplockad och kastad i Mörrumsån efter någon månad. Motor och växellåda hittades någon mil söderut i samma å. De kunde kopplas samman med hjälp av motor/ chassinr. Plåtarna hittades efter ytterligare en tid efter ett inbrott med efterföljande jakt, på en Subaru som man tvingades överge. Den gången hann innehavaren dit medan inbrottet pågick men vågade inte följa efter mer än en liten bit. Han kände sig allt för hotad.

Det blev vinter och julen kom. Regnigt och blött så här dagen innan julafton. Ingen vit jul i år heller.
Med det jobbet man har, så känner man till alla hus och alla abonnenter. Man vet vilka kåkar som är bebodda året om, vilka som är sommarstugor, vilka som ägs av utländska turister osv.
Den här morgonen mötte jag helt nya bilspår som ledde in på en väg, där jag vet att det är danskar som bor sommartid. Huset ligger på en väldigt liten väg några hundra meter från grusvägen där jag såg bilspåren. Det var bara ett par spår som gick in och inga ut. Bilen som gjort spåren, hade ganska breda däck. Min runda låg så till, att jag kunde följa spåren någon km, bl a förbi den plats där jag först stötte på gänget. Vidare gick de uppåt mot ett samhälle där deras ”högkvarter” var beläget. Återigen började något säga mig att det inte stämmer.
Det är dagen innan julafton? Klart att det är danskarna som ska fira jul här. Men varför kör de in från det hållet när det är bättre att köra in från andra? Jag kunde inte komma på någon logik i ett sånt agerande. Jag kunde inte släppa dessa tankar utan även nu fick man ett samtal från mig på polisstationen lite senare på morgonen. Man resonerade dock likadant som jag gjorde till en början. Danskarna ska säkert fira jul i sin sommarstuga.
Efter julhelgen var det min tur att få ett samtal från ”Farbror Blå”.
”-Du vet de där spåren du ringde om? Danskarna kom på annandag jul till sin stuga och när de öppnade sitt uthus, var det fullt av stöldgods. Det var stöldgods från en stöld i Skåne, dagen innan julafton! Vad synd att du inte körde upp och kollade!”
Jovisst! Än en gång hade jag kunnat bli helt ensam med dessa individer mitt i skogen, nästan mitt i natten! Hur hade de reagerat om jag kommit uppkörande på en återvändsväg, när de höll på att stuva undan sitt tjuvgods? Visserligen visste de inte vem jag var och en tidningsbil är väldigt legitim. Man kan köra nästan var som helst utan att någon reagerar men…

Även nyåret kom och passerade. Vintern kom till slut även det här året. På den tiden var jag ensam som utgick från den lilla macken dit tidningarna levererades.
Satt en vinternatt och väntade. Klockan var runt 1:00 och det var sådär tyst som det bara kan vara med 10-15 cm nysnö. Ingen i byn var ute. Inte en bil. Ingenting.
Såg i backspegeln att en bil närmade sig och blinkade in. ”Skönt att tidningarna kommer så tidigt idag med all nysnö”, tänkte jag och tänkte precis kliva ur bilen, när jag såg att det inte var den bilen jag väntade på. Det var den svarta Volvon! Den åkte in på andra sidan pumparna och än en gång var vi väldigt nära varandra, med den skillnaden att han inte hade en aning om vem jag var samtidigt som jag alltför väl kände igen honom. Han gick omkring och pratade med sin kumpan medan tanken fylldes av bensin. Han tittade in på macken. Den mack där de hade stulit ett släp som senare byggdes om för att kunna lasta kassaskåp på ett smidigt sätt.
När de var klara åkte de vidare i vinternatten.

För att försöka korta ner den här mycket långa historien något så fortsatte stölderna och inbrotten ytterligare ett bra tag. De fortsatte att stjäla bilar, köra sitt ”smash-and-grab”, hota folk och köra ifrån polisen. De använde sig ibland av Spanska ryttare för att komma undan.
Kan nämna en speciell grej de höll på med. De hade en övervakningskamera i en fågelholk som filmade alla som kom in på tomten där de höll till. Jag finns säker med på någon av dessa filmer eftersom jag var inne där och snurrade vid några tillfällen. Polisen gör det definitivt. De klippen ligger på YouTube!
Ett litet tag satt ledaren bakom galler för en mindre stöld. Någon månad bara.
I övrigt hände tråkigheter inom ligan. Personliga sådana. Stölderna upphörde. Åtminstone här omkring.
Som så ofta när man väljer den här typen av bana i livet, gick det till slut snett för ligaledaren. Han omkom i en bilolycka neråt Tomelilla någonstans förra sommaren eller om det möjligen var sommaren innan. Jag vet inte några omständigheter om hur det gick till mer än de rykten jag hört och de vill jag inte återge här just av den anledningen. De är rykten. Jag har försökt hitta något om hur det gick till i lokaltidningarna där nere, utan att lyckas.
Det är tragiskt när ett ungt liv släcks på det här brutala sättet. Eller på vilket sätt det vara må, för den delen. Oavsett vilka val man gör, är det ytterst få som förtjänar ett sånt här slut på livet.

Självklart är det skönt att inbrotten har minskat efter den här händelsen men ärligt talat så händer det att jag saknar den spänning det faktiskt gav. Man visste inte om man skulle stöta på dessa individer och i så fall, under vilka omständigheter. Det gav trots allt lite krydda åt mitt i övrigt ganska händelselösa arbete.
Visserligen ser man mycket ändå; knarklangning vid minst två tillfällen, mystiska bilar och lite annat. Jag missade en båtstöld i våras med max en kvart. Jag såg två polska skåpbilar en natt tidigt i våras som inte stämde med det vanliga. Följde efter den ena och tog bilnumret. Jag vände och körde tillbaka och in på campingen de kom ut ifrån för att se vad de gjorde där vid den tiden på året. Där hade de gömt den andra skåpbilen. Den natten försvann en fyrhjuling.

Men inget kan trots allt mäta sig med den spänning som en gång var.

 

[Håkan o Britt]

Sv: Biljakt

helt otroligt det skulle finnas mer folk med civil kurage som du, som kan tipsa farbror blå ,,men man kan råka väldigt illa ut också,jag var i lysekil vid ett tillfälle, var det en massa ungdomar som körde runt, och börnade med bilarna,kl 0200, då var det en man som gick ut, och tog foto på dom,då försvan dom direkt,, vi andra vågade ej gå ut ändå var vi ca12-15bilar på kajen mvh håkan