Ett samtal under resan

D

Deleted member 11118

Guest
På väg till Cognac, där jag brukar befinna mej i himmelriket eller i varje fall ganska nära, älskar denna dryck så det brukar bli en sväng dit, för att på plats åka runt bland cognacs odlarna och både prova och köpa denna gudomliga dryck.

Första övernattningen var på Château du Grandspette som ligger någon mil öster om Calais. Där träffade jag en svensk äldre herre som började berätta om de Franska toaletterna. Nationalsporten är strejker i tid och otid, ibland vet fransmännen själv inte varför de strejkar. Det som för många år sedan var ett hål i golvet där man tömde sina behov, har numera ersatts av vanliga toaletter i porslin, där man lugnt och stilla kan sitta ned, berättade han.

Dock finns det många tokigheter kvar på campingtoaletterna. På vissa ställen får man ha hakskydd då man sitter så lågt, att man nästan slår knäna i hakan. Om man behöver torka sig kräver det viss gymnastisk kunskap och troligen en ålder på max 30, tänk jag som är 1,90 lång och är närmare 78 år, sa han. Han fortsatte sedan med en filosofisk fundering

Varför går nästan alla toadörrar inåt på campingarna? Båsen är ibland så små att man får backa in, sedan får man hoppas man prickar toastolen när man sätter sig. Speciellt ut från båsen kan vara en konst, man brukar få backa så man står med toastolen mellan benen, nästan så dörren slår i toastolen när man öppnar den. Kanske inte läge att ta en selfie just då. Vem uppfann dessa toaletter? Hur tänkte man när man installerade dörrarna?

Sen började den äldre manen klaga på att det brukar mycket sällan vara en avdelning för damer och herrar, utan både när det gäller toa och dusch finns bara en avdelning. Då flickade jag in med min kommentar. Man tar det bås som tomt, smidigt och enkelt om man inte kan franska, för då kan man inte gå fel för hur man än går så går man rätt. Plötsligt såg han lite frånvarade ut, men hämtade två glas och lite whiskey. Efter att ha fuktat munnen kom han in på de franska frukostarna.

Igår gick jag till affären, sa han, för att hämta ett painriche, för frukost måste man ju ha. Då står den lilla fransyskan där i affären och fäktar med sina händer, kanske försöker hon lyfta för att undkomma alla klagomål som framfördes på olika språk. Fäktandet berodde säkert på att hon inte förstod vad de klagande sa. Ur hennes mun kom bara en massa ord som jag och ingen annan som var där förstod. Snart går det upp för mej, sa han, och alla andra att bagaren inte kommit med painrichen ännu. De vita människorna som stod där och klagar på sin skolengelska visar sig mycket riktigt vara engelsmän. De hade väl helst hämtat egg och bacon samt lite te och rostat bröd. Men nu stod de här något vitare än mig och lyssnade på en fäktande fransyska som ingen förstod, och vi som endast ville ha vårt dagliga bröd.

Att hålla tiden är inte fransmännen så bra på, för 10 minuter kan bli till minst en timme om man väntar på bagaren. Och mycket riktigt när jag nästan när jag tänkte gå därifrån, sa den äldre mannen som nu hade presenterat sig Sune heter jag sa han, då kommer bagaren med brödet och då hade det gåt 50 minuter. Du vet väl att i Frankrike har det tre sorters painriche, men ibland skulle man tro det var ett basebollträ. Nä du sa han nu skall jag in och ta mej en liten lur, tack för en trevlig pratstund, sa Sune. Tänkte i mitt stilla sinne, jag sa nästan ingenting.
 
Toppen