D
Deleted member 11118
Guest
De sista åren har man kunnat sjunga Singin in the rain, när man plaskat omkring i sina gummistövlar. Granen jag har köpt har varit regnvåt och den skall då pryda min gröna jul. Det har varit svårt få den rätta julstämningen att infinna sig, när man suttit där och sett Kalle Anka medan mörkret sänkt sig över oss. Hur jag än försökt har det varit svårt att finna den rätta känslan för vår gröna jul. Vi saknar också kylan, men sänker man värmen, kommer kylan så sakta krypande och man kan få en känsla av vinter. Eftersom snön saknas ser man inga glada barn som härjar i snön och sedan kommer in med rosande kinder. Jag och övriga familjen brukar sjunga och försöka vara glada, vi får inte låta mörkret och regn förstöra vår jul. Vi vet att tomten kommer på en vattenskoter, vad han har i säcken få man bara gissa, men det är inte skidor, det kan man vara helt säker på.
Sitter i min favoritfåtölj och drömmer mej tillbaka till min barndoms jular, då det alltid var snö och kallt, i varje fall minns jag det så. Jularna var bättre förr är helt min personliga åsikt. Det fanns en tradition och en julförberedelse i vårt hem som jag idag är glad att slippa, det räcker jag minns det. Dagen innan julafton låg man alltid sömlös, vad har mor lagt under sängen och vad skulle vi göra för julpyssel. Jag hatade inte direkt julpysslet men det var dock något som skulle genomlidas i uppfostrande syfte. Min bror och jag skulle fostras till män som kunde hantera sax, klister, bommull, flirtkulor, lera, tomma toarullar samt andra mycket svårhanterliga material.
Ett jätteproblem med pysslet, var att jag aldrig någon jul blev vän med björnklisterburken. Locket var alltid kladdigt när man skulle öppna burken, man fick klister på händerna och allt omkring fastnade på fingrarna. Hemma hade vi en liten pinne vi tog smeten med. Inom några minuter hade jag klister i håret i ansiktet och på kläderna. När det så var dags att förvandla toarullen till en jultomte fanns det inget klister kvar. Bommulls skägget kom aldrig på plats, på toarullen, det satt istället någonstans på mej. Det var inte lättare att klippa till den röda tomteluvan, med klistriga händer och en sax som satt fast på handen. Det i sin tur gjorde det nästan omöjligt att tillverka julgranskarameller. När så mor tittade på mej hade jag klister överallt bommull lite här och där, jag var också fullkletad med kräppapper, silkepapper och allt annat konstigt material. Det var jag som var julprydnaden. Under alla år har det överst på min önskelista stått "slippa julpyssel"
Hela släkten på fars sida, var alltid hos oss på julafton det blev 13 personer, där farmor betalade maten och mor gjorde den. Efter julpysslet var det så dags att klä granen, då vi hade uppemot 3,5 meter till taket blev det en ganska stor gran. Den kläddes alltid med bara jättestora röda kulor, sådan som inte finns att få tag på idag. På toppen hade vi alltid en spria, fråga mej inte varför för det vet jag inte. När så ljusen i granen var tända, hämtade far alla julklappar som skulle ligga under granen. Nyfiken som man var klämde man på pakten när föräldrarna var utom syn och hörhåll.
Det serverades alltid gås julafton, en tradition som farmor hade med sig från Halland, sa hon i varje fall. Där satt vi så tretton personer vid vårt dukade bord och åt två stycken Skåne gäss, mor sa de var från Skåne, men jag pratade aldrig med dem så jag vet inte. Utanför fönstret föll snön så sakta mot marken i den kalla vinterkvällen. Efter maten var det så dags för film och musik, Kalle Anka fanns inte på Tv vid den har tiden. Innan far plockat fram filmprojektorn och satte upp filmduken, skulle vi få lyssna på grammofon, Farmor hade några 78 varvare, finns sådana idag, de kallades också stenkakor. Vi barn ville alltid höra dessa skivor på en trattgrammofon. Man riktigt hörde hur det sprakade i sången och musiken.
De låtar vi varje jul spelade var: Min barndoms jul med Gösta Snoddas Nordgern,
Jag såg mamma kyssa tomten med Margaret Bienert. Yngve Stoor med Sjömansjul på Hawaii, Julkalas med Harry Brandelius, Julboogie Owe Thörnquist, Skinnknuttarnas julafton med Johnny Swängmans showband och Titta det snöar med Povel Ramel. När musiken tystnat, hördes snart det där karakteristiska snurret från projektorn och på filmduken visades Charlie Chaplin. Tolv par barna ögon satt som klistrade och stirrade på filmen, då plötsligt knackar det på fönsterrutan. Det tog inte många sekunder förrän sex ungar intagit platsen under bordet, där vi nyss suttit och ätit gås. Vem var det som knackade på rutan, att någon knackade på rutan var inte så konstigt, för vi bodde på första våningen. Vem var det, där satt vi sex jätterädda under ett bord på julafton. Kom här barn sa någon vuxen får ni se, vem som står där ute i snön. Sakta så kröp vi fram och så småningom vågade vi titta ut. Där står han med sin röda klädsel och vita skägg med en julklappssäck på ryggen. Tomten, men var har han ställt släden. Plötsligt knackar det på dörren och vi sex ungar gömmer oss bakom en soffa. Plötsligt står han där i vårt vardagsrum "finns det några snälla barn" sa tomten med sin basröst, som jag nog tyckte påminde om fars röst. Men det kunde det ändå inte vara, far är ju ute och handlar en tidning.
När så alla julklapparna var utdelade och det var tomt under granen, var det dags för den sega knäcken, julgodiset och nötterna. Vi barn fick läsk till godiset medan de äldre drack vin eller grogg. Kvar vid julgranen stod nu bara en ensam halmbock.
År 2018, 60 år senare, spelar jag på Spotify Jingle Bell Rock" med Hilary Duff, lyssna gärna på den. Annars sätter jag mej i min sköna stol och tittar på stressen allt medan en god coqnac passerar ner i min hals och ur högtalarna strömmar Stilla Natt ut med Sissel Kyrkjebö. En låt som både skapar julmys och ett inre lugn, medan snön i Skåne lyser med sin frånvaro.
Sitter i min favoritfåtölj och drömmer mej tillbaka till min barndoms jular, då det alltid var snö och kallt, i varje fall minns jag det så. Jularna var bättre förr är helt min personliga åsikt. Det fanns en tradition och en julförberedelse i vårt hem som jag idag är glad att slippa, det räcker jag minns det. Dagen innan julafton låg man alltid sömlös, vad har mor lagt under sängen och vad skulle vi göra för julpyssel. Jag hatade inte direkt julpysslet men det var dock något som skulle genomlidas i uppfostrande syfte. Min bror och jag skulle fostras till män som kunde hantera sax, klister, bommull, flirtkulor, lera, tomma toarullar samt andra mycket svårhanterliga material.
Ett jätteproblem med pysslet, var att jag aldrig någon jul blev vän med björnklisterburken. Locket var alltid kladdigt när man skulle öppna burken, man fick klister på händerna och allt omkring fastnade på fingrarna. Hemma hade vi en liten pinne vi tog smeten med. Inom några minuter hade jag klister i håret i ansiktet och på kläderna. När det så var dags att förvandla toarullen till en jultomte fanns det inget klister kvar. Bommulls skägget kom aldrig på plats, på toarullen, det satt istället någonstans på mej. Det var inte lättare att klippa till den röda tomteluvan, med klistriga händer och en sax som satt fast på handen. Det i sin tur gjorde det nästan omöjligt att tillverka julgranskarameller. När så mor tittade på mej hade jag klister överallt bommull lite här och där, jag var också fullkletad med kräppapper, silkepapper och allt annat konstigt material. Det var jag som var julprydnaden. Under alla år har det överst på min önskelista stått "slippa julpyssel"
Hela släkten på fars sida, var alltid hos oss på julafton det blev 13 personer, där farmor betalade maten och mor gjorde den. Efter julpysslet var det så dags att klä granen, då vi hade uppemot 3,5 meter till taket blev det en ganska stor gran. Den kläddes alltid med bara jättestora röda kulor, sådan som inte finns att få tag på idag. På toppen hade vi alltid en spria, fråga mej inte varför för det vet jag inte. När så ljusen i granen var tända, hämtade far alla julklappar som skulle ligga under granen. Nyfiken som man var klämde man på pakten när föräldrarna var utom syn och hörhåll.
Det serverades alltid gås julafton, en tradition som farmor hade med sig från Halland, sa hon i varje fall. Där satt vi så tretton personer vid vårt dukade bord och åt två stycken Skåne gäss, mor sa de var från Skåne, men jag pratade aldrig med dem så jag vet inte. Utanför fönstret föll snön så sakta mot marken i den kalla vinterkvällen. Efter maten var det så dags för film och musik, Kalle Anka fanns inte på Tv vid den har tiden. Innan far plockat fram filmprojektorn och satte upp filmduken, skulle vi få lyssna på grammofon, Farmor hade några 78 varvare, finns sådana idag, de kallades också stenkakor. Vi barn ville alltid höra dessa skivor på en trattgrammofon. Man riktigt hörde hur det sprakade i sången och musiken.
De låtar vi varje jul spelade var: Min barndoms jul med Gösta Snoddas Nordgern,
Jag såg mamma kyssa tomten med Margaret Bienert. Yngve Stoor med Sjömansjul på Hawaii, Julkalas med Harry Brandelius, Julboogie Owe Thörnquist, Skinnknuttarnas julafton med Johnny Swängmans showband och Titta det snöar med Povel Ramel. När musiken tystnat, hördes snart det där karakteristiska snurret från projektorn och på filmduken visades Charlie Chaplin. Tolv par barna ögon satt som klistrade och stirrade på filmen, då plötsligt knackar det på fönsterrutan. Det tog inte många sekunder förrän sex ungar intagit platsen under bordet, där vi nyss suttit och ätit gås. Vem var det som knackade på rutan, att någon knackade på rutan var inte så konstigt, för vi bodde på första våningen. Vem var det, där satt vi sex jätterädda under ett bord på julafton. Kom här barn sa någon vuxen får ni se, vem som står där ute i snön. Sakta så kröp vi fram och så småningom vågade vi titta ut. Där står han med sin röda klädsel och vita skägg med en julklappssäck på ryggen. Tomten, men var har han ställt släden. Plötsligt knackar det på dörren och vi sex ungar gömmer oss bakom en soffa. Plötsligt står han där i vårt vardagsrum "finns det några snälla barn" sa tomten med sin basröst, som jag nog tyckte påminde om fars röst. Men det kunde det ändå inte vara, far är ju ute och handlar en tidning.
När så alla julklapparna var utdelade och det var tomt under granen, var det dags för den sega knäcken, julgodiset och nötterna. Vi barn fick läsk till godiset medan de äldre drack vin eller grogg. Kvar vid julgranen stod nu bara en ensam halmbock.
År 2018, 60 år senare, spelar jag på Spotify Jingle Bell Rock" med Hilary Duff, lyssna gärna på den. Annars sätter jag mej i min sköna stol och tittar på stressen allt medan en god coqnac passerar ner i min hals och ur högtalarna strömmar Stilla Natt ut med Sissel Kyrkjebö. En låt som både skapar julmys och ett inre lugn, medan snön i Skåne lyser med sin frånvaro.