F
F.d. 2549
Guest
Då var det dags för en ny liten berättelse ur mitt ”skafferi”.
Det här är en skildring från Lindvägen hemma hos farbror Claes. Skulle den på något sätt roa eller ge användbar information, då har den fyllt en uppgift. Skulle den däremot gå oförmärkt förbi, så är det nog inte värre än att ni med det kan leva.
Ulf Lindström, den man som numera ägnar sig åt att dels ta emot larmrapporter på SOS-alarm och dels via Radio Malmöhus frekvens ge oss radiolyssnare rapporter om hur det står till på våra vägar, bodde 1983 c:a 200 meter från vår bostad. Dagen innan, det som här kommer att berättas, hade han haft nattjänst som ambulansförare och han låg därför hemma och sov denna försommardag. Jag befann mig i Malmö i ett transportuppdrag och Britt var ledig från jobbet och skulle just ge sig iväg till en ungdomsvän i Åstorp – då det hände. Hon hörde ett ovanligt ljud – ett sprakande som kom från det rum där vi hade vår braskamin. Hon gick fram till kaminen. Sprakandet kom från taket; hon tittade upp och genom en smal springa mellan innertaket och plåtskorstenen såg hon ljussken som kom och gick. Hennes konstaterande att ljusskenet i själva verket var eldsflammor från kryputrymmet på vinden utsuddade på ett ögonblick alla tankar kring väninnan och Åstorp. De tankar som istället blixtrade genom hennes hjärna måste ha varit av minst sagt stressande natur.
Vad skulle hon göra? Försöka släcka branden, ringa brandkåren, ringa till grannen Kerstin och be henne ringa efter hjälp under tiden hon själv räddade det som bara inte fick förtäras av den tilltagande eldsvådan?
Vi hade tänkt på hur vi bäst skulle kunna förhindra en uppkommande brand och vi var ganska väl rustade. Förutom brandvarnare fanns en ganska stor nyinköpt pulversläckare. Lätt tillgänglig i sitt fodral i garderoben fanns en brandfilt. Man drog i en flik och ut kom brandfilten, som bestod av brandsäkert material och med vars hjälp man ganska lätt kan kväva mindre bränder. Dessa hjälpmedel var naturligtvis bra för sina ändamål, men nu behövdes kraftigare insatser.
I ett duschutrymme som inte utnyttjades, hade jag kopplat en 15 meter lång slang. Om den någon gång skulle behöva användas var det ju endast att vrida på vattenkranen och snabbt kunde man komma igång, med till exempel ett släckningsarbete. Så var min tanke, men Britts tankar kring slangen var av mera estetisk natur och dessa var emot fula slangar som hängde oanvända och samlade damm. I ett äktenskap där inte den ena parten har rollen av den kuvade och där inte den andra går omkring och gal som en dominant tupp, där råder de demokratiska begreppen utan köns- eller åldersdiskriminering. Där gäller det att lägga fram sina argument för eller emot tingens ordning eller oordning. I debatten kring vattenslangen vägde mina argument tyngre än den kvinnliga idén att estetiken går före överlevnaden. Därför hängde ”min” slang nu och väntade på att få agera, för mannens värderingar men med hjälp av kvinnans insats.
Kanske att mannen, i varje fall denna gång, hade haft åsikter som var de rätta och riktiga, det var säkert tankar som följde med Britt under hennes snabba förflyttning mot den f.d. avskyvärda vattenslangen. Andra tyvärr otyglade tankar regisserade henne att stå och spruta upp vatten i den minimala springan vid skorstenen. Förnuftet tog dock tag i henne och berättade att sprutandet gav helt annan verkan än den avsedda. Nu var det SOS-samtal som gällde. Uppskakad som hon var slog hon larmnumret med sådan kraft att telefonen höll på att studsa ner på golvet. Väntan på att någon skulle svara kändes alltför lång. Hon avbröt uppringningen och slog numret till grannen Kerstin. Kort berättade Britt vad som var i görningen och bad Kerstin att ringa till SOS, därpå började hon så snabbt som det bara gick att få ut ur huset alla de ting som var henne kära.
När Kerstin hade ringt räddningskåren ringde hon även till Ulf i förhoppning att han kunde göra en insats. Efter en knapp minut sågs Ulf cyklande trotsa hastighetsbestämmelserna för området. Med fladdrande skjorta och med dåligt knäppta byxor kraschlandade han med sin cykel utanför vårt hus. Han fick tag i en stege och den omtalade vattenslangen och strax sågs han uppe på taket bland eldslågor och rök. Han sparkade undan några tegelpannor och lyckades begränsa elden till ett minimum innan räddningskårer från Höör och Hörby anlände. Han tog sin lätt skrapade cykel och for hem. Innan han kröp i säng gjorde han vad han hade lovat Britt. Han ringde upp min biltelefon. När han hörde min röst: ”A-transport” sa han:
”Hej Claes! Det är Ulf. Nu har jag varit och släckt branden i ditt hus.”
Tänk, sättet på vilket Ulf framförde sitt ärende gjorde att jag aldrig hann att bli orolig. Det är så en yrkesman arbetar. Sen sa han att jag inte behövde vara orolig för att det skulle brinna mer, för det brinner ytterst sällan två gånger i samma hus.
Anledningen till branden var en felkonstruktion på skorstenen. Två skorstenshalvor var sammanskruvade via en kraftig fläns. Denna fläns befann sig 8 cm från innertaket och lämnade ifrån sig så mycket värme att innertaket blev torrt som fnöske och antändes av värmen. Vi fick ny spis och ny skorsten utan fläns; Ulf fick ett stort fång blommor och så gick livet vidare hemma hos oss.
Vår kära vattenslang av gummi blev med åren märkt av sin ålder. Torrsprickorna blev fler och fler, kanske för att det var många år sedan den varit använd, vilket också utgjorde ett litet bevis på att Ulf hade rätt, när han siade om att vi skulle slippa flera bränder. Till slut blev slangen bortkopplad och buren till soptunnan med ägarens förvissning att slangen tillhörde de själlösa och att den därmed ej såg något otacksamt i detta handlande.
Nu skriver vi valborgsmässoafton 1999. Klockan var 23 slagen. Britt hade lagt sig och låg och funderade över sin födelsedag, som skulle komma att infalla om endast några minuter – 1 maj. Efter lite småpyssel hamnade även jag i sängen. Klockan var då 23.25. Jag lade mig på vänster sida som omväxling och hade därmed sovrumsfönstret i synfältet. En vanlig natt var allt mörkt som natten runt huset, varför det inte var någon upplevelse att ligga och titta ut genom fönstret. Men denna natt rådde ett kraftigt månsken. Därför behöll jag mina ögon öppna och njöt av den mjuka belysning som gubben-i-månen gav. Ibland svepte det förbi ett grått moln av rök i den blåsiga natten. Röken blev kraftigare och kraftigare och kunde knappast komma från skorstenen vilket jag först antog. Det blev att gå ut i bara kalsongerna för att få konstaterat var röken kom ifrån. En bit från skorstenen slog lågorna upp från taket.
Nu gällde det att agera som en Ulf Lindström, bortsett från cykelturen. Trots att jag var mitt uppe i händelsernas centrum så kändes allt, märkligt nog, endast som en dröm; detta kan inte vara sant. Men kroppen fick till slut sina signaler om att verklighet rådde. Jag rusade in i huset. Britt frågade: ”Brinner det?” Svaret från mig blev ett kortfattat ja, samtidigt som jag snabbt som en brandman iklädde mig mera för ändamålet lämpliga persedlar. Nästan i takt med mina tankar hade jag fått fram stegen och kopplat trädgårdsslangen, en sådan där grön plastsak, som har en märklig tendens att snurra ihop sig och framkalla kraftiga veck, som hindrar vattnet att flöda. Britt ringde till Kerstin precis som vid förra branden och fick såväl henne som hennes man Ingvar ur sängen. Även 112 fick sin beskärda del av Britts oroliga röst.
Nu var jag på väg upp på taket med slangen, som hade trasslat till sig och inte räckte ända upp. Ibland räcker det med svordomar och kraftiga skakningar för att slangknutar skall lösa upp sig – så var det nu. Härligt, nu kommer slangen att räcka ända upp till taknocken. Så var mina tankar när jag halvsprang uppför stegen. Lågorna hade fått bättre fart nu, mycket på grund av den kraftiga vinden. Jag fick bort några takpannor; vinden gav elden ännu mer näring. Men nu är det jag som tar kommandot tänkte jag och tryckte på vattenslangens avtryckare. Dropp, dropp, dropp. Slangen hade tydligen vridit sig och hindrade vattnet från att komma fram. Min tordönsröst dundrade över hustaken: Britt, Britt. Efter tredje ropet kom hon och löste upp slangknuten. Vattnet kom; eldsflammorna började avtaga; Ingvar kom springande, och när den sista glöden falnat kom räddningskåren och polisen. Uppifrån taket kom min kommentar: ”Det är minsann inte alla kvinnor, som på sin födelsedag får besök mitt i natten av ett tiotal uniformerade herrar.” Ett yttrande som av min kära hustru ansågs som onödigt och högst opassande.
Brandmän, Ingvar och jag konstaterade brandorsaken när vi stod uppe på taket. Trots skorstenens gnistskydd hade en gnista kommit ut och i den kraftiga blåsten hade den fått skjuts in under en nockpanna. Där under fanns lämningar av löv som var som fnöske. När elden väl hade tagit sig, så brann det snart i ena takstolen och yttertakets bräder.
Så for brandmännen hem, Ingvar och Kerstin kom med in på en nattfika och passade samtidigt på att gratulera Britt på födelsedagen. De tittade lite konstigt på mig och frågade varför jag såg så tillfreds ut. ”Jo”, sa jag. ”Nu känner jag mig riktigt säker, för det är näst intill osannolikt att det brinner tre gånger i samma hus.”
Hälsningar från farbror Claes
Det här är en skildring från Lindvägen hemma hos farbror Claes. Skulle den på något sätt roa eller ge användbar information, då har den fyllt en uppgift. Skulle den däremot gå oförmärkt förbi, så är det nog inte värre än att ni med det kan leva.
Ulf Lindström, den man som numera ägnar sig åt att dels ta emot larmrapporter på SOS-alarm och dels via Radio Malmöhus frekvens ge oss radiolyssnare rapporter om hur det står till på våra vägar, bodde 1983 c:a 200 meter från vår bostad. Dagen innan, det som här kommer att berättas, hade han haft nattjänst som ambulansförare och han låg därför hemma och sov denna försommardag. Jag befann mig i Malmö i ett transportuppdrag och Britt var ledig från jobbet och skulle just ge sig iväg till en ungdomsvän i Åstorp – då det hände. Hon hörde ett ovanligt ljud – ett sprakande som kom från det rum där vi hade vår braskamin. Hon gick fram till kaminen. Sprakandet kom från taket; hon tittade upp och genom en smal springa mellan innertaket och plåtskorstenen såg hon ljussken som kom och gick. Hennes konstaterande att ljusskenet i själva verket var eldsflammor från kryputrymmet på vinden utsuddade på ett ögonblick alla tankar kring väninnan och Åstorp. De tankar som istället blixtrade genom hennes hjärna måste ha varit av minst sagt stressande natur.
Vad skulle hon göra? Försöka släcka branden, ringa brandkåren, ringa till grannen Kerstin och be henne ringa efter hjälp under tiden hon själv räddade det som bara inte fick förtäras av den tilltagande eldsvådan?
Vi hade tänkt på hur vi bäst skulle kunna förhindra en uppkommande brand och vi var ganska väl rustade. Förutom brandvarnare fanns en ganska stor nyinköpt pulversläckare. Lätt tillgänglig i sitt fodral i garderoben fanns en brandfilt. Man drog i en flik och ut kom brandfilten, som bestod av brandsäkert material och med vars hjälp man ganska lätt kan kväva mindre bränder. Dessa hjälpmedel var naturligtvis bra för sina ändamål, men nu behövdes kraftigare insatser.
I ett duschutrymme som inte utnyttjades, hade jag kopplat en 15 meter lång slang. Om den någon gång skulle behöva användas var det ju endast att vrida på vattenkranen och snabbt kunde man komma igång, med till exempel ett släckningsarbete. Så var min tanke, men Britts tankar kring slangen var av mera estetisk natur och dessa var emot fula slangar som hängde oanvända och samlade damm. I ett äktenskap där inte den ena parten har rollen av den kuvade och där inte den andra går omkring och gal som en dominant tupp, där råder de demokratiska begreppen utan köns- eller åldersdiskriminering. Där gäller det att lägga fram sina argument för eller emot tingens ordning eller oordning. I debatten kring vattenslangen vägde mina argument tyngre än den kvinnliga idén att estetiken går före överlevnaden. Därför hängde ”min” slang nu och väntade på att få agera, för mannens värderingar men med hjälp av kvinnans insats.
Kanske att mannen, i varje fall denna gång, hade haft åsikter som var de rätta och riktiga, det var säkert tankar som följde med Britt under hennes snabba förflyttning mot den f.d. avskyvärda vattenslangen. Andra tyvärr otyglade tankar regisserade henne att stå och spruta upp vatten i den minimala springan vid skorstenen. Förnuftet tog dock tag i henne och berättade att sprutandet gav helt annan verkan än den avsedda. Nu var det SOS-samtal som gällde. Uppskakad som hon var slog hon larmnumret med sådan kraft att telefonen höll på att studsa ner på golvet. Väntan på att någon skulle svara kändes alltför lång. Hon avbröt uppringningen och slog numret till grannen Kerstin. Kort berättade Britt vad som var i görningen och bad Kerstin att ringa till SOS, därpå började hon så snabbt som det bara gick att få ut ur huset alla de ting som var henne kära.
När Kerstin hade ringt räddningskåren ringde hon även till Ulf i förhoppning att han kunde göra en insats. Efter en knapp minut sågs Ulf cyklande trotsa hastighetsbestämmelserna för området. Med fladdrande skjorta och med dåligt knäppta byxor kraschlandade han med sin cykel utanför vårt hus. Han fick tag i en stege och den omtalade vattenslangen och strax sågs han uppe på taket bland eldslågor och rök. Han sparkade undan några tegelpannor och lyckades begränsa elden till ett minimum innan räddningskårer från Höör och Hörby anlände. Han tog sin lätt skrapade cykel och for hem. Innan han kröp i säng gjorde han vad han hade lovat Britt. Han ringde upp min biltelefon. När han hörde min röst: ”A-transport” sa han:
”Hej Claes! Det är Ulf. Nu har jag varit och släckt branden i ditt hus.”
Tänk, sättet på vilket Ulf framförde sitt ärende gjorde att jag aldrig hann att bli orolig. Det är så en yrkesman arbetar. Sen sa han att jag inte behövde vara orolig för att det skulle brinna mer, för det brinner ytterst sällan två gånger i samma hus.
Anledningen till branden var en felkonstruktion på skorstenen. Två skorstenshalvor var sammanskruvade via en kraftig fläns. Denna fläns befann sig 8 cm från innertaket och lämnade ifrån sig så mycket värme att innertaket blev torrt som fnöske och antändes av värmen. Vi fick ny spis och ny skorsten utan fläns; Ulf fick ett stort fång blommor och så gick livet vidare hemma hos oss.
Vår kära vattenslang av gummi blev med åren märkt av sin ålder. Torrsprickorna blev fler och fler, kanske för att det var många år sedan den varit använd, vilket också utgjorde ett litet bevis på att Ulf hade rätt, när han siade om att vi skulle slippa flera bränder. Till slut blev slangen bortkopplad och buren till soptunnan med ägarens förvissning att slangen tillhörde de själlösa och att den därmed ej såg något otacksamt i detta handlande.
*
Nu skriver vi valborgsmässoafton 1999. Klockan var 23 slagen. Britt hade lagt sig och låg och funderade över sin födelsedag, som skulle komma att infalla om endast några minuter – 1 maj. Efter lite småpyssel hamnade även jag i sängen. Klockan var då 23.25. Jag lade mig på vänster sida som omväxling och hade därmed sovrumsfönstret i synfältet. En vanlig natt var allt mörkt som natten runt huset, varför det inte var någon upplevelse att ligga och titta ut genom fönstret. Men denna natt rådde ett kraftigt månsken. Därför behöll jag mina ögon öppna och njöt av den mjuka belysning som gubben-i-månen gav. Ibland svepte det förbi ett grått moln av rök i den blåsiga natten. Röken blev kraftigare och kraftigare och kunde knappast komma från skorstenen vilket jag först antog. Det blev att gå ut i bara kalsongerna för att få konstaterat var röken kom ifrån. En bit från skorstenen slog lågorna upp från taket.
Nu gällde det att agera som en Ulf Lindström, bortsett från cykelturen. Trots att jag var mitt uppe i händelsernas centrum så kändes allt, märkligt nog, endast som en dröm; detta kan inte vara sant. Men kroppen fick till slut sina signaler om att verklighet rådde. Jag rusade in i huset. Britt frågade: ”Brinner det?” Svaret från mig blev ett kortfattat ja, samtidigt som jag snabbt som en brandman iklädde mig mera för ändamålet lämpliga persedlar. Nästan i takt med mina tankar hade jag fått fram stegen och kopplat trädgårdsslangen, en sådan där grön plastsak, som har en märklig tendens att snurra ihop sig och framkalla kraftiga veck, som hindrar vattnet att flöda. Britt ringde till Kerstin precis som vid förra branden och fick såväl henne som hennes man Ingvar ur sängen. Även 112 fick sin beskärda del av Britts oroliga röst.
Nu var jag på väg upp på taket med slangen, som hade trasslat till sig och inte räckte ända upp. Ibland räcker det med svordomar och kraftiga skakningar för att slangknutar skall lösa upp sig – så var det nu. Härligt, nu kommer slangen att räcka ända upp till taknocken. Så var mina tankar när jag halvsprang uppför stegen. Lågorna hade fått bättre fart nu, mycket på grund av den kraftiga vinden. Jag fick bort några takpannor; vinden gav elden ännu mer näring. Men nu är det jag som tar kommandot tänkte jag och tryckte på vattenslangens avtryckare. Dropp, dropp, dropp. Slangen hade tydligen vridit sig och hindrade vattnet från att komma fram. Min tordönsröst dundrade över hustaken: Britt, Britt. Efter tredje ropet kom hon och löste upp slangknuten. Vattnet kom; eldsflammorna började avtaga; Ingvar kom springande, och när den sista glöden falnat kom räddningskåren och polisen. Uppifrån taket kom min kommentar: ”Det är minsann inte alla kvinnor, som på sin födelsedag får besök mitt i natten av ett tiotal uniformerade herrar.” Ett yttrande som av min kära hustru ansågs som onödigt och högst opassande.
Brandmän, Ingvar och jag konstaterade brandorsaken när vi stod uppe på taket. Trots skorstenens gnistskydd hade en gnista kommit ut och i den kraftiga blåsten hade den fått skjuts in under en nockpanna. Där under fanns lämningar av löv som var som fnöske. När elden väl hade tagit sig, så brann det snart i ena takstolen och yttertakets bräder.
Så for brandmännen hem, Ingvar och Kerstin kom med in på en nattfika och passade samtidigt på att gratulera Britt på födelsedagen. De tittade lite konstigt på mig och frågade varför jag såg så tillfreds ut. ”Jo”, sa jag. ”Nu känner jag mig riktigt säker, för det är näst intill osannolikt att det brinner tre gånger i samma hus.”
Hälsningar från farbror Claes
