Pensionärslivet flyter på och vardagstristessen lägrar sig långsamt efter McLains besök. En kompis, Örjan medlem i HBK, ringde och sa att han hade 600 bilder från Route Napoleon så jag tog "Skorven II" och startade den långa färden mot norra Orust.
Som vanligt var det inkräktare på den fina asfaltvägen som byggts för att göra resandet så bekvämt som möjligt för oss bilister.
Ibland verkar djuren ovilliga att flytta på sig men just det här rådjuret fann för gott att fly ut i för rådjur bättre anpassade marker.
Jag kom fram till Örjans Place så småningom och vi bänkade oss för att titta på bilderna från deras senaste resa ner till Rivieran i Frankrike och hem igen via "Route Napoleon" som jag var speciellt intresserad av eftersom jag aldrig kört den vägen.
Då ringde telefonen! Reine i Henån ville ha hjälp med att köra några dragbilar från Volvo i Göteborg till Orust. "Häng me" sa Örjan! "Men vadå, jag har aldrig kört lastbil i hela mitt liv!" sa jag. "Äh, du har ju kört buss" sa Örjan och iväg for vi i en buss med Reine som förare och ett hopsamlat gäng som skulle köra 6 dragbilar till Reines domäner i Henån på Orust.
Ingela tyckte också att det verkade äventyrligt trots att hon har kört buss i många år. Det syns tydligt på bilden att hon var något stressad inför uppdraget!
Väl på Volvo i Göteborg så fick jag mig en bil tilldelad och Örjan förklarade snabbt hur man kör dragbil och vissa funktioner som t.ex. hur man får ner ratten på en rimlig nivå. Instruktionen tog 1 minut och sedan rullade jag iväg med bilen. Lugnt och fint, inför de andras beundrande blickar (jag kunde känna hur de tänkte: den gubben vet hur man hanterar en dragbil), manövrerade jag smidigt och elegant ut mellan en massa andra lastbilar och annat och for ut på Torslandavägen utan problem.
"Den här bilen går ju riktigt fint" tänkte jag och tittade på mätaren. "Ojdå, går det så fort!" Man sitter så högt upp så att världen liksom förminskas samtidigt man har en mycket fin utsikt över trafiken vilket känns väldigt säkert men samtidigt är såpass rogivande så att risken att somna verkar vara stor om man är lite trött. Jag noterade att en spegel framför vindrutan visade marken framför bilen vilket jag tyckte var väldigt vettigt!
Jag minns en incident från Heden i Göteborg när jag just skulle dra iväg med en buss till Partille och precis i startögonblicket såg något fladdra till framför bussen så jag hejdade mig för att ta reda på om det var något framför bussen som jag inte kunde se. Mycket riktigt, där låg en dam, en sådan som alltid kom för sent till bussen och i sin iver att hinna med så föll hon pladask framför bussen och försvann ur mitt synfält. Jag gick ut och hjälpte henne ombord och iväg for vi.
"Alla bussar borde också ha en sådan spegel" tänkte jag medan dragbilen fortsatte mot destinationen, Orust, laglöst land!
Det blev lite jobbigt att sitta och trycka på gasen i 90 km/tim på motorvägen så jag ringde Örjan och frågade var farthållaren fanns och efter det gick resan som en dans ända till Skåpesundsbron mellan Tjörn och Orust.
Vägen blev smalare och gropigare och bilen blev plötsligt bredare och uppförde sig som en snipa i storm på Marstrandsfjorden. Det kändes väldigt osäkert. Jag inbillar mig att sådana här dragbilar går betydligt stabilare med släp efter sig. Vad säger herrar och damer långtradarförare om denna min tes?
Resan gick bra ända fram, för alla oss 6 snabbinkallade dragbilschaufförer och jag tog mig hem och innan jag somnade tänkte jag på hur långtråkigt det måste vara att köra långtradare och jag förstår inte att dom inte somnar hela tiden. Hur fördriver dom tiden när dom glider fram på vägarna? 90 km/tim känns som 60 km/tim i min lilla resebil. Jag har kört en del buss men där händer ju saker hela tiden, i synnerhet på fredags- och lördagskvällar. Det blir aldrig långtråkigt! Alltså, hur fördriver långtradarförarna tiden hela dagarna när dom rullar fram på motorvägarna? För mig verkar det livet vara rätt ensamt och jobbigt!
En intressant dag, egentligen!
Jappe
Som vanligt var det inkräktare på den fina asfaltvägen som byggts för att göra resandet så bekvämt som möjligt för oss bilister.
Ibland verkar djuren ovilliga att flytta på sig men just det här rådjuret fann för gott att fly ut i för rådjur bättre anpassade marker.
Jag kom fram till Örjans Place så småningom och vi bänkade oss för att titta på bilderna från deras senaste resa ner till Rivieran i Frankrike och hem igen via "Route Napoleon" som jag var speciellt intresserad av eftersom jag aldrig kört den vägen.
Då ringde telefonen! Reine i Henån ville ha hjälp med att köra några dragbilar från Volvo i Göteborg till Orust. "Häng me" sa Örjan! "Men vadå, jag har aldrig kört lastbil i hela mitt liv!" sa jag. "Äh, du har ju kört buss" sa Örjan och iväg for vi i en buss med Reine som förare och ett hopsamlat gäng som skulle köra 6 dragbilar till Reines domäner i Henån på Orust.
Ingela tyckte också att det verkade äventyrligt trots att hon har kört buss i många år. Det syns tydligt på bilden att hon var något stressad inför uppdraget!
Väl på Volvo i Göteborg så fick jag mig en bil tilldelad och Örjan förklarade snabbt hur man kör dragbil och vissa funktioner som t.ex. hur man får ner ratten på en rimlig nivå. Instruktionen tog 1 minut och sedan rullade jag iväg med bilen. Lugnt och fint, inför de andras beundrande blickar (jag kunde känna hur de tänkte: den gubben vet hur man hanterar en dragbil), manövrerade jag smidigt och elegant ut mellan en massa andra lastbilar och annat och for ut på Torslandavägen utan problem.
"Den här bilen går ju riktigt fint" tänkte jag och tittade på mätaren. "Ojdå, går det så fort!" Man sitter så högt upp så att världen liksom förminskas samtidigt man har en mycket fin utsikt över trafiken vilket känns väldigt säkert men samtidigt är såpass rogivande så att risken att somna verkar vara stor om man är lite trött. Jag noterade att en spegel framför vindrutan visade marken framför bilen vilket jag tyckte var väldigt vettigt!
Jag minns en incident från Heden i Göteborg när jag just skulle dra iväg med en buss till Partille och precis i startögonblicket såg något fladdra till framför bussen så jag hejdade mig för att ta reda på om det var något framför bussen som jag inte kunde se. Mycket riktigt, där låg en dam, en sådan som alltid kom för sent till bussen och i sin iver att hinna med så föll hon pladask framför bussen och försvann ur mitt synfält. Jag gick ut och hjälpte henne ombord och iväg for vi.
"Alla bussar borde också ha en sådan spegel" tänkte jag medan dragbilen fortsatte mot destinationen, Orust, laglöst land!
Det blev lite jobbigt att sitta och trycka på gasen i 90 km/tim på motorvägen så jag ringde Örjan och frågade var farthållaren fanns och efter det gick resan som en dans ända till Skåpesundsbron mellan Tjörn och Orust.
Vägen blev smalare och gropigare och bilen blev plötsligt bredare och uppförde sig som en snipa i storm på Marstrandsfjorden. Det kändes väldigt osäkert. Jag inbillar mig att sådana här dragbilar går betydligt stabilare med släp efter sig. Vad säger herrar och damer långtradarförare om denna min tes?
Resan gick bra ända fram, för alla oss 6 snabbinkallade dragbilschaufförer och jag tog mig hem och innan jag somnade tänkte jag på hur långtråkigt det måste vara att köra långtradare och jag förstår inte att dom inte somnar hela tiden. Hur fördriver dom tiden när dom glider fram på vägarna? 90 km/tim känns som 60 km/tim i min lilla resebil. Jag har kört en del buss men där händer ju saker hela tiden, i synnerhet på fredags- och lördagskvällar. Det blir aldrig långtråkigt! Alltså, hur fördriver långtradarförarna tiden hela dagarna när dom rullar fram på motorvägarna? För mig verkar det livet vara rätt ensamt och jobbigt!
En intressant dag, egentligen!
Jappe
Senast ändrad:
