I Caravan Clubs medlemstidning Fritidsmagasinet 6/2011 sidan 41 och 42 berättar Håkan på Caravan Club om sina utflykter i Piemonte och hur han hittade en Agricultura Camping där han stannade några dagar.
Det går att läsa artikeln på Internet om man inte är medlem i Caravan Club, eller inte har tidningen kvar
(E-MAGIN - Fritidsmagasinet Caravan, 6/2011).
Eftersom vi brukar ha något mål för våra resor som exempel den skotska puben i Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren” (som för övrigt visade sig vara uppbyggd i Bromma) och parkeringen utanför den fantastisk Cathedrale dì images i Provence CATHEDRALE D'IMAGES - Les Baux de Provence som visades i filmen ”Roning” med bland annat Stellan Skarsgård som jag tidigare har berättat om, så bestämde vi oss för att uppsöka samma camping på väg till Italien.
Jag tog kontakt med Håkan som berättade att de som driver anläggningen heter Teresa och Tino Mozzone. Den adress som stod på visitkortet Håkan fått är tyckte både han och jag var märklig så jag började botanisera i bondgårdscampingar med bistånd av Italienska turistbyrån i Stockholm samt mejlade själv till ett flertal kommuner med frågor om de kände till familjen som var porträtterade i Håkans reportage.
Visserligen hittade jag närmaste ort som heter Niella Belbo (44°29'58.02"N 8° 4'48.54"O) , men tyckte inte att Internetbilderna på campingen www.cadtistu.it/ med sin restaurang överensstämde med Håkan beskrivning och exteriören. Därför ägnade jag åtskilliga timmar att med hjälp av Google Maps Street View genomkorsa omgivningarna tills jag hittade infarten till gården och for dit agriturismo cad'd matia mario fia az. agricola strada
Byn Niella Belbo har 400 invånare och är relativt fritt från turister trots att det ligger i ”Slow food”- och Berolovin -regionen av Piemonte. Bondgården ligger en bit utanför byn på promenadavstånd via Santuario Madonna dei Monti. Till höger om rådhuset står en av dessa märkliga Araucaria spinosa.
Väl framme efter några hundra mil upptäckte vi att ”camping” kanske är lite för mycket sagt. Grusplanen är snarare en ställplats med elektricitet och ett riktigt ”skithus” både med avseende på utseende och innehåll, men användbart. Där finns två elstolpar och buskarna som ger visst insynsskydd mot vägen.
Precis som Håkan skriver så kan det vara problem att både ta sig ta sig ner och i synnerhet upp därifrån, men det finns en alternativ plats för exempelvis större bilar och husvagnar närmare landsvägen (syns på bilden med skylten).
Efter att ha ankrat så gick vi upp till bondgården som och träffade på farmor Teresa enligt bilden i Håkans artikel. Hon höll på att plock rosor i en rabatt och berättade att det skulle kosta 5 € med ström och att det gick att få mat på platsen.
Så vi gick upp till boningshuset och tittade oss omkring bland allt ”rat” som präglar en italiensk bondgård. Det verkade som vi kom lite för tidigt för att äta så vi gick hem till oss och återvände ett antal timmar senare då det också kom ett gäng övermogna knuttar från Österrike som satte sig att dricka öl utanför huset.
Till slut letade vi oss in genom ett draperi och mumlade artigt ”permesso?” eftersom vi kom rakt in i vardagsrummet där en liten pojke och flicka satt och såg på TV.
Till höger om ingången var köket där farmor Teresa och en yngre kvinna var i gång och lagade mat. Och till vänster låg matsalen som visade sig helt motsvara bilden på Internet. Stor med vita dukar och en ros på varje bord – otroligt!
Så snart vi satt oss så kom flickan in och frågade vad vi ville drick, varefter hon bar in med en karaff med 1,5 liter av husets vin. Så där satt vi och drack och väntade tills knuttarna kom in och slog sig ner några bord bort. Ingen sa något till oss och någon meny syntes inte till. T
ill slut kom hon som senare visade sig vara sonhustrun in och serverad oss friterade Zucchiniblommor i något som liknande pannkakssmet, samt en tunn skiva späck, lufttorkad skinka och salami.
När vi ätit upp så fick vi påfyllning innan hon kom in med ett salladsblad under en tunn dubbelvikt skiva kött med majonnäs mellan och inlagd Karl Johan- svamp. Men fortfarande ingen varmrätt så jag frågade knuttarna om de sett till någon meny. Men de sa att vi bara skulle vänta och se för de hade varit här förut.
Efter backning av senaste rätten så serverade en legymsallad av ärtor, morötter, potatis, tonfisk. Täckt med majonnäs och garnerad med skivade oliver. Nu ville vi bara ha lite påfyllning för att få plats med huvudrätten. Men i stället serverades Tärnad ost av feta -typ (getost?) med vitlök, persilja och lite olja. Följd av en (troligen vattenbadbakad) tjock skiva till hälften bestående av moröttsmos och till hälften spenat, med ostsås. På det följde en portion av ravioli och sedan tagliatelle men svampsås.
Eftersom Håkan hade berättat om en 7-rättersmeny så bad jag att sfärdottern repetera vad vi ätit så att vi kunde anteckna. Varefter hon dök upp med rätt nummer åtta som var en stor bit kalkonkött i tomatsås. På det följde kanin och slutligen stekta strimlor av zucchini på tionde plats.
Naturligtvis kunde vi inte säga nej till frukt, pannacotta, kaffe och grappa som vi sköljde ner med det sista av vinet. Allt gick lös på 48 € men när jag höll fram en 50 € så sa sonen som hade hand om kassan att det var jämnt med campingavgiften.
Som Håkan skriver i sin artikel så pratar ingen i familjen engelska även om lillflickat lär ha börjat med engelska i skolan. Då vi var där fungerade inte Internet som översättningshjälpmedel men jag har inga problem med att göra mig förstådd på min ringrostiga italienska till skillnad mot Håkan.
När det gäller vägarna så skriver Håkan till mig att området består av rader av bergskedjor och en stor del av byarna/städerna ligger högst upp på dem. Vidare att så länge han körde uppe på bergskammarna var det relativt enkelt, men ner till dalagångarna var det ofta 10-20 procents lutning och mycket smala vägar. Värsta backen han körde låg på 22 procent, dvs. ettans växel och stödbromsning i kurvorna.
Nu hör det till saken att Håkan tog vägen från Begolo som jag blev avrådd från att använda så vi upplevde ingen dramantik i körningen förutom mycket dramatiska scenerier.
I stället körde vi efter att spenderat några nätter på strandcampingen Parisi i centrum av Baveno vid Lago Maggiore, som vi varmt kan rekommendera, på motorväg E25/A26 till Ovara, sedan P 456 till Acqui Terme, R29 till Ponteveccio, P29 till Castio, och slutligen P31 till Niella Belbo. Från Niella Belbo fortsatte vi via Ceva, Savona, Genova, La Specia till Camping Italia i Torre del Lago.
Torre del Lago Puccini ligger strax söder om Viareggio och har fantastiska Lucca en liten bit innanför med buss och Florens ytterligare innanför med tåg om man inte har lust att köra mer.
Camping Italia har enligt mitt förmenade den mest kompetenta, hjälpsamma och tillmötesgående personalen vi någonsin träffat på. De fixar ALLT inklusive en golvplatta till vår dusch hemma i Sverige.
Campingen ligger en liten bit från stranden men campingen har en gratis pendelbuss som går dit varje halvtimme. Och förutom att bada så kan man besöka nämnda städer samt Garfagnan med bland annat en droppstensgrotta och en Pinocchiopark nära Lucca.
På hemvägen hoppade vi över Zeppelinmuseet i Friedrichshafen och saltsjön i Bad Windsheim, så dessa kanske någon annan kan berätta om.
//Conny (med reservation för att jag publicerat detta tidigare)
//Co
Det går att läsa artikeln på Internet om man inte är medlem i Caravan Club, eller inte har tidningen kvar
(E-MAGIN - Fritidsmagasinet Caravan, 6/2011).
Eftersom vi brukar ha något mål för våra resor som exempel den skotska puben i Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren” (som för övrigt visade sig vara uppbyggd i Bromma) och parkeringen utanför den fantastisk Cathedrale dì images i Provence CATHEDRALE D'IMAGES - Les Baux de Provence som visades i filmen ”Roning” med bland annat Stellan Skarsgård som jag tidigare har berättat om, så bestämde vi oss för att uppsöka samma camping på väg till Italien.
Jag tog kontakt med Håkan som berättade att de som driver anläggningen heter Teresa och Tino Mozzone. Den adress som stod på visitkortet Håkan fått är tyckte både han och jag var märklig så jag började botanisera i bondgårdscampingar med bistånd av Italienska turistbyrån i Stockholm samt mejlade själv till ett flertal kommuner med frågor om de kände till familjen som var porträtterade i Håkans reportage.
Visserligen hittade jag närmaste ort som heter Niella Belbo (44°29'58.02"N 8° 4'48.54"O) , men tyckte inte att Internetbilderna på campingen www.cadtistu.it/ med sin restaurang överensstämde med Håkan beskrivning och exteriören. Därför ägnade jag åtskilliga timmar att med hjälp av Google Maps Street View genomkorsa omgivningarna tills jag hittade infarten till gården och for dit agriturismo cad'd matia mario fia az. agricola strada
Byn Niella Belbo har 400 invånare och är relativt fritt från turister trots att det ligger i ”Slow food”- och Berolovin -regionen av Piemonte. Bondgården ligger en bit utanför byn på promenadavstånd via Santuario Madonna dei Monti. Till höger om rådhuset står en av dessa märkliga Araucaria spinosa.
Väl framme efter några hundra mil upptäckte vi att ”camping” kanske är lite för mycket sagt. Grusplanen är snarare en ställplats med elektricitet och ett riktigt ”skithus” både med avseende på utseende och innehåll, men användbart. Där finns två elstolpar och buskarna som ger visst insynsskydd mot vägen.
Precis som Håkan skriver så kan det vara problem att både ta sig ta sig ner och i synnerhet upp därifrån, men det finns en alternativ plats för exempelvis större bilar och husvagnar närmare landsvägen (syns på bilden med skylten).
Efter att ha ankrat så gick vi upp till bondgården som och träffade på farmor Teresa enligt bilden i Håkans artikel. Hon höll på att plock rosor i en rabatt och berättade att det skulle kosta 5 € med ström och att det gick att få mat på platsen.
Så vi gick upp till boningshuset och tittade oss omkring bland allt ”rat” som präglar en italiensk bondgård. Det verkade som vi kom lite för tidigt för att äta så vi gick hem till oss och återvände ett antal timmar senare då det också kom ett gäng övermogna knuttar från Österrike som satte sig att dricka öl utanför huset.
Till slut letade vi oss in genom ett draperi och mumlade artigt ”permesso?” eftersom vi kom rakt in i vardagsrummet där en liten pojke och flicka satt och såg på TV.
Till höger om ingången var köket där farmor Teresa och en yngre kvinna var i gång och lagade mat. Och till vänster låg matsalen som visade sig helt motsvara bilden på Internet. Stor med vita dukar och en ros på varje bord – otroligt!
Så snart vi satt oss så kom flickan in och frågade vad vi ville drick, varefter hon bar in med en karaff med 1,5 liter av husets vin. Så där satt vi och drack och väntade tills knuttarna kom in och slog sig ner några bord bort. Ingen sa något till oss och någon meny syntes inte till. T
ill slut kom hon som senare visade sig vara sonhustrun in och serverad oss friterade Zucchiniblommor i något som liknande pannkakssmet, samt en tunn skiva späck, lufttorkad skinka och salami.
När vi ätit upp så fick vi påfyllning innan hon kom in med ett salladsblad under en tunn dubbelvikt skiva kött med majonnäs mellan och inlagd Karl Johan- svamp. Men fortfarande ingen varmrätt så jag frågade knuttarna om de sett till någon meny. Men de sa att vi bara skulle vänta och se för de hade varit här förut.
Efter backning av senaste rätten så serverade en legymsallad av ärtor, morötter, potatis, tonfisk. Täckt med majonnäs och garnerad med skivade oliver. Nu ville vi bara ha lite påfyllning för att få plats med huvudrätten. Men i stället serverades Tärnad ost av feta -typ (getost?) med vitlök, persilja och lite olja. Följd av en (troligen vattenbadbakad) tjock skiva till hälften bestående av moröttsmos och till hälften spenat, med ostsås. På det följde en portion av ravioli och sedan tagliatelle men svampsås.
Eftersom Håkan hade berättat om en 7-rättersmeny så bad jag att sfärdottern repetera vad vi ätit så att vi kunde anteckna. Varefter hon dök upp med rätt nummer åtta som var en stor bit kalkonkött i tomatsås. På det följde kanin och slutligen stekta strimlor av zucchini på tionde plats.
Naturligtvis kunde vi inte säga nej till frukt, pannacotta, kaffe och grappa som vi sköljde ner med det sista av vinet. Allt gick lös på 48 € men när jag höll fram en 50 € så sa sonen som hade hand om kassan att det var jämnt med campingavgiften.
Som Håkan skriver i sin artikel så pratar ingen i familjen engelska även om lillflickat lär ha börjat med engelska i skolan. Då vi var där fungerade inte Internet som översättningshjälpmedel men jag har inga problem med att göra mig förstådd på min ringrostiga italienska till skillnad mot Håkan.
När det gäller vägarna så skriver Håkan till mig att området består av rader av bergskedjor och en stor del av byarna/städerna ligger högst upp på dem. Vidare att så länge han körde uppe på bergskammarna var det relativt enkelt, men ner till dalagångarna var det ofta 10-20 procents lutning och mycket smala vägar. Värsta backen han körde låg på 22 procent, dvs. ettans växel och stödbromsning i kurvorna.
Nu hör det till saken att Håkan tog vägen från Begolo som jag blev avrådd från att använda så vi upplevde ingen dramantik i körningen förutom mycket dramatiska scenerier.
I stället körde vi efter att spenderat några nätter på strandcampingen Parisi i centrum av Baveno vid Lago Maggiore, som vi varmt kan rekommendera, på motorväg E25/A26 till Ovara, sedan P 456 till Acqui Terme, R29 till Ponteveccio, P29 till Castio, och slutligen P31 till Niella Belbo. Från Niella Belbo fortsatte vi via Ceva, Savona, Genova, La Specia till Camping Italia i Torre del Lago.
Torre del Lago Puccini ligger strax söder om Viareggio och har fantastiska Lucca en liten bit innanför med buss och Florens ytterligare innanför med tåg om man inte har lust att köra mer.
Camping Italia har enligt mitt förmenade den mest kompetenta, hjälpsamma och tillmötesgående personalen vi någonsin träffat på. De fixar ALLT inklusive en golvplatta till vår dusch hemma i Sverige.
Campingen ligger en liten bit från stranden men campingen har en gratis pendelbuss som går dit varje halvtimme. Och förutom att bada så kan man besöka nämnda städer samt Garfagnan med bland annat en droppstensgrotta och en Pinocchiopark nära Lucca.
På hemvägen hoppade vi över Zeppelinmuseet i Friedrichshafen och saltsjön i Bad Windsheim, så dessa kanske någon annan kan berätta om.
//Conny (med reservation för att jag publicerat detta tidigare)
//Co
Bilagor
Senast ändrad: