F
F.d. 5322
Guest
Volvos lilla C 30 är så långt ifrån husbil man kan komma men jag hoppas ändå att vår resa Småland – Kroatien t o r, kan passa på forumet.
Jag är ingen berest person, långt därifrån. Jag har dristat mig att besöka Köpenhamn och Helsingör, utöver en snabbvisit som tydligen skulle kallas för kundbesök, med ett företag jag jobbade på för många år sedan, som gick ner till Mainau.
Om ni tänker er Chevy Chase i hans film, Ett päron till farsa på semester, så kommer ni ganska nära tempot som hölls på den här resan, till och från södra Tyskland. Att vi dessutom åkte hem med en båt där företaget vi jobbade på, ansåg det vara för dyrt med hyttkostnad och vars motor tycktes vara svetsad direkt i skrovet av vibrationerna att döma, gjorde inte saken så mycket roligare. Även om jag numera dyker och dessutom gillar havet, uppskattar jag inte att sitta på en träbänk mitt ute på detsamma. Det spelar ingen roll att träbänken råkar vara fastskruvad i en båt, modell större. Trots att det inte finns så många isberg i Östersjön, låg tankarna på Titanic nära till hands.
Jag har faktiskt också besökt mitt absoluta favoritland, Norge, ett större antal gånger. De har inte bara ett sagolikt vackert land. Norrmännen verkar vara lika vackra inombords. Såvida de inte lurar oss Svenskar, vilket jag har svårt att tro. Inte skulle väl en Svensk tala om var man ska fiska och vilka flugor man ska använda, för att få de stora harrarna? Å andra sidan fick vi ingen harr av den tyngre kalibern, någon av gångerna.
Sedan jag träffade min kära ”Majsa”, har dock min värld blivit rejält mycket större.
V 70:n jag hade när vi träffades, hade kommit till stadiet byta bort eller renovera för större pengar. Tack och lov dök ytterligare en kärlek upp i mitt liv vid samma tidpunkt: Volvo C 30. Bilen vars formspråk man älskar eller hatar. För oss är det det förstnämnda alternativet. Att den är kul att köra, gör inte saken sämre.
Även om bilens format är litet, beslutade vi att tillsammans med yngsta dottern och en av hennes kompisar, åka till Kroatien. Pula för att vara mer exakt. Compact living skulle man kunna kalla det.
Och med det kom vår första diskussion. Använda karta och fråga vägen när vi kör fel, eller inhandla en GPS. Visserligen är jag ganska skicklig på att läsa karta, om jag får säga det själv men samtidigt gillar jag prylar. Jag är dessutom inte så bra på vare sig Slovenska eller Kroatiska. En Garmin nüvi 760 införskaffades eftersom jag vann diskussionen med dessa argument och frugan är alldeles för snäll. Vi var två som kunde köra så det bestämdes att en non-stop resa med undantag för tankning, mat och kaffe, massor av kaffe, skulle göras.
Resan ner gick över Öresundsbron via Danmark. Jag upptäckte att man tydligen alltid hamnar i Danmark om man kör över den bron. Efter tunneln alltså.
Nosen på Volvon ställdes in på Rødby och Puttgarden. Det första som slog mig när vi närmade oss land, var hur fruktansvärt fula alla vindsnurrorna i Tyskland var!
Autobahn i Tyskland ska ju vara snabb. Och det var den – en stund. Hörde på radion och med min knaggliga skoltyska, förstod vi att det hade hänt en olycka längre fram. Det blev vi dessutom varse. Första timmarna höll vi modet uppe genom att spela luftgitarr och tillika trummor, till många Tyskars förnöjsamhet, medan dottern sjönk allt djupare ner i det redan djupa baksätet, röd på kinderna av någon form av skam. Efter fyra timmars väntan och emellanåt en hastighet som skulle framställa en sköldpadda som rena sprintern, började vi dock bli trötta i armarna och valde en mindre väg med hjälp av GPS:en.
Resan gick vidare genom Österrike och Slovenien för att till slut efter 23 timmars körning, komma fram i Pula. Frågan var vilket lägenhetshotell det var? Bokningsbekräftelsen låg hemma på köksbordet! Som tur var hade jag suttit hemma och lekt med min nya leksak, och när koordinaterna stämde med verkligheten, stod vi på trappan till hotellet, vars namn vi totalt hade glömt bort. Efter att ha fått låna hotellets dator, loggat i på mailen och skrivit ut bekräftelsen, löste det sig med bokningen. Vi gick till det bilfria lägenhetsområdet, i en värme som fullständigt slog emot en så snart man klev ur bilens svala AC-försedda kupé. 36 grader i skuggan och en luftfuktighet som närmast kunde liknas med tropikerna enligt min ringa erfarenhet. Medan jag gick och nästan längtade efter att få pulsa ut i knädjup snö, njöt min värmeälskande käresta i fulla drag.
Lägenheten låg bara ett stenkast från havet om man kastar längre än vad jag klarar av, vilket uppskattades när man skulle svalka sig i det 27-gradiga vattnet. Det var brant ner till vattnet. Bergsbestigningsutrustning ingick inte i hyran så man fick försöka hitta naturliga trappsteg i berget för att ta sig ner. Att klipporna var hala blev frugan varse, när hon halkade och höll på att ramla ner. En Ryska fick tag i hennes arm och räddade situationen.
Det fanns även ett par stränder översållade med sten i stället för sand.
Varningar för svarta sjöborrar fanns och badskor närmast ett krav, vilket den stackars Engelsmannen säkerligen tänkte på att införskaffa, medan hans flickvän plockade ut ett helt knippe taggar ur foten på honom. Det anses vara en fördel att skaffa denna fotbeklädnad innan man trampar på dessa vassa varelser.
Trafikkulturen i Pula var inte direkt något vi var vana vid. Vid ett besök i stan en förmiddag, såg vi en ensam polis som hade fullt upp med att skriva felparkeringsböter. En bilist slog på varningsblinkersen, stannade mitt i ena filen och gick in och köpte bröd på ett bageri.
För min del visste jag inte att man hade Colosseum i Kroatien. Jag trodde i min enfald att de enbart fanns i Rom. Kanske man skulle hängt med lite bättre på skolans historielektioner i alla fall.
När vi framåt eftermiddagen drog oss mot hotellet, stod fortfarande samme polis och skrev ut böter. Förmodligen hade pennan fastnat i greppet av den skrivkramp som måste ha infunnit sig redan vid middagstid.
Tyvärr hade vi inte något dykarcertifikat när vi var på besök men det måste vara helt fantastiskt att dyka i ett vatten med ett siktdjup på jag vet inte hur långt. Här hemma är fem-sex meter en bra sikt, med den erfarenhet vi numera har. Vi var begränsade till våra snorklar vilka användes flitigt.
En vecka går fort och resan hemåt närmade sig med stormsteg. Frugan hade fått en idé att överraska de två lite hästtokiga flickorna vi hade med oss, genom att köra en sväng till Lipica i Slovenien. Orten anses som hästrasens stamort och gett rasen dess namn: Lippizzaner. Hästarna är mest kända för att användas på Spanska Ridskolan i Wien för uppvisning.
Den vuxna hästen är i det närmaste helt vit medan fölen föds mörka. Av någon anledning var det fotoförbud inne i ridhuset, så hur vi fått bilden med hem i kameran har jag ingen aning om.
För att komma till Lipica körde vi av någon outgrundlig anledning genom Italien. Det är nog ett av de kortaste turistbesök de haft i det landet, en kvart eller så. Lite kul är det dock att ha varit i tre olika länder på någon timme.
Efter hästarna hamnade vi på en plats som får undertecknads alpinsport-älskande hjärta, att klappa lite fortare. Kransjka Gora i Slovenien. Efter en tillagning av en tre-rätters middag där vi uteslöt två, tillagad på Trangiaköket utanför polishuset i byn, gick färden vidare norrut över Grossglockner i Österrike. Även om vi inte såg så mycket av själva landet, så var det en oerhört vacker väg! Tyvärr var inte vädret på vår sida. Regn och dålig sikt över det vackra landskapet.
På vägen tillbaka mot Danmark valde vi bort den snabba Autobahn till förmån för det lite mindre vägnätet. Nu var man ju berest och visste hur man skulle bete sig därute i den stora världen. Man kände sig som en riktig Globetrotter!
Jag undrar fortfarande hur man löste det på den gigantiska macken vi tankade på och av misstag angav fel nummer på pumpen när vi skulle betala. Detta tänkte vi inte på förrän vi var tillbaka på motorvägen igen och det var för sent att göra något åt saken. Vår summa för dieseln var högre än den vi betalade. Men man lär så länge man lever, sägs det och jag tror inte att macken gick i konkurs.
Vägen hem genom Danmark gick fort och den lilla 2-liters dieselmotorn klagade inte en sekund, utan utförde sitt arbete med största bravur. För att få lite omväxling valde vi bort bron till glädje för de färjebolag som kör rutten Helsingör-Helsingborg.
Jag är ingen berest person, långt därifrån. Jag har dristat mig att besöka Köpenhamn och Helsingör, utöver en snabbvisit som tydligen skulle kallas för kundbesök, med ett företag jag jobbade på för många år sedan, som gick ner till Mainau.
Om ni tänker er Chevy Chase i hans film, Ett päron till farsa på semester, så kommer ni ganska nära tempot som hölls på den här resan, till och från södra Tyskland. Att vi dessutom åkte hem med en båt där företaget vi jobbade på, ansåg det vara för dyrt med hyttkostnad och vars motor tycktes vara svetsad direkt i skrovet av vibrationerna att döma, gjorde inte saken så mycket roligare. Även om jag numera dyker och dessutom gillar havet, uppskattar jag inte att sitta på en träbänk mitt ute på detsamma. Det spelar ingen roll att träbänken råkar vara fastskruvad i en båt, modell större. Trots att det inte finns så många isberg i Östersjön, låg tankarna på Titanic nära till hands.
Jag har faktiskt också besökt mitt absoluta favoritland, Norge, ett större antal gånger. De har inte bara ett sagolikt vackert land. Norrmännen verkar vara lika vackra inombords. Såvida de inte lurar oss Svenskar, vilket jag har svårt att tro. Inte skulle väl en Svensk tala om var man ska fiska och vilka flugor man ska använda, för att få de stora harrarna? Å andra sidan fick vi ingen harr av den tyngre kalibern, någon av gångerna.
Sedan jag träffade min kära ”Majsa”, har dock min värld blivit rejält mycket större.
V 70:n jag hade när vi träffades, hade kommit till stadiet byta bort eller renovera för större pengar. Tack och lov dök ytterligare en kärlek upp i mitt liv vid samma tidpunkt: Volvo C 30. Bilen vars formspråk man älskar eller hatar. För oss är det det förstnämnda alternativet. Att den är kul att köra, gör inte saken sämre.
Även om bilens format är litet, beslutade vi att tillsammans med yngsta dottern och en av hennes kompisar, åka till Kroatien. Pula för att vara mer exakt. Compact living skulle man kunna kalla det.
Och med det kom vår första diskussion. Använda karta och fråga vägen när vi kör fel, eller inhandla en GPS. Visserligen är jag ganska skicklig på att läsa karta, om jag får säga det själv men samtidigt gillar jag prylar. Jag är dessutom inte så bra på vare sig Slovenska eller Kroatiska. En Garmin nüvi 760 införskaffades eftersom jag vann diskussionen med dessa argument och frugan är alldeles för snäll. Vi var två som kunde köra så det bestämdes att en non-stop resa med undantag för tankning, mat och kaffe, massor av kaffe, skulle göras.
Resan ner gick över Öresundsbron via Danmark. Jag upptäckte att man tydligen alltid hamnar i Danmark om man kör över den bron. Efter tunneln alltså.
Nosen på Volvon ställdes in på Rødby och Puttgarden. Det första som slog mig när vi närmade oss land, var hur fruktansvärt fula alla vindsnurrorna i Tyskland var!
Autobahn i Tyskland ska ju vara snabb. Och det var den – en stund. Hörde på radion och med min knaggliga skoltyska, förstod vi att det hade hänt en olycka längre fram. Det blev vi dessutom varse. Första timmarna höll vi modet uppe genom att spela luftgitarr och tillika trummor, till många Tyskars förnöjsamhet, medan dottern sjönk allt djupare ner i det redan djupa baksätet, röd på kinderna av någon form av skam. Efter fyra timmars väntan och emellanåt en hastighet som skulle framställa en sköldpadda som rena sprintern, började vi dock bli trötta i armarna och valde en mindre väg med hjälp av GPS:en.
Resan gick vidare genom Österrike och Slovenien för att till slut efter 23 timmars körning, komma fram i Pula. Frågan var vilket lägenhetshotell det var? Bokningsbekräftelsen låg hemma på köksbordet! Som tur var hade jag suttit hemma och lekt med min nya leksak, och när koordinaterna stämde med verkligheten, stod vi på trappan till hotellet, vars namn vi totalt hade glömt bort. Efter att ha fått låna hotellets dator, loggat i på mailen och skrivit ut bekräftelsen, löste det sig med bokningen. Vi gick till det bilfria lägenhetsområdet, i en värme som fullständigt slog emot en så snart man klev ur bilens svala AC-försedda kupé. 36 grader i skuggan och en luftfuktighet som närmast kunde liknas med tropikerna enligt min ringa erfarenhet. Medan jag gick och nästan längtade efter att få pulsa ut i knädjup snö, njöt min värmeälskande käresta i fulla drag.
Lägenheten låg bara ett stenkast från havet om man kastar längre än vad jag klarar av, vilket uppskattades när man skulle svalka sig i det 27-gradiga vattnet. Det var brant ner till vattnet. Bergsbestigningsutrustning ingick inte i hyran så man fick försöka hitta naturliga trappsteg i berget för att ta sig ner. Att klipporna var hala blev frugan varse, när hon halkade och höll på att ramla ner. En Ryska fick tag i hennes arm och räddade situationen.
Det fanns även ett par stränder översållade med sten i stället för sand.
Varningar för svarta sjöborrar fanns och badskor närmast ett krav, vilket den stackars Engelsmannen säkerligen tänkte på att införskaffa, medan hans flickvän plockade ut ett helt knippe taggar ur foten på honom. Det anses vara en fördel att skaffa denna fotbeklädnad innan man trampar på dessa vassa varelser.
Trafikkulturen i Pula var inte direkt något vi var vana vid. Vid ett besök i stan en förmiddag, såg vi en ensam polis som hade fullt upp med att skriva felparkeringsböter. En bilist slog på varningsblinkersen, stannade mitt i ena filen och gick in och köpte bröd på ett bageri.
För min del visste jag inte att man hade Colosseum i Kroatien. Jag trodde i min enfald att de enbart fanns i Rom. Kanske man skulle hängt med lite bättre på skolans historielektioner i alla fall.
När vi framåt eftermiddagen drog oss mot hotellet, stod fortfarande samme polis och skrev ut böter. Förmodligen hade pennan fastnat i greppet av den skrivkramp som måste ha infunnit sig redan vid middagstid.
Tyvärr hade vi inte något dykarcertifikat när vi var på besök men det måste vara helt fantastiskt att dyka i ett vatten med ett siktdjup på jag vet inte hur långt. Här hemma är fem-sex meter en bra sikt, med den erfarenhet vi numera har. Vi var begränsade till våra snorklar vilka användes flitigt.
En vecka går fort och resan hemåt närmade sig med stormsteg. Frugan hade fått en idé att överraska de två lite hästtokiga flickorna vi hade med oss, genom att köra en sväng till Lipica i Slovenien. Orten anses som hästrasens stamort och gett rasen dess namn: Lippizzaner. Hästarna är mest kända för att användas på Spanska Ridskolan i Wien för uppvisning.
Den vuxna hästen är i det närmaste helt vit medan fölen föds mörka. Av någon anledning var det fotoförbud inne i ridhuset, så hur vi fått bilden med hem i kameran har jag ingen aning om.
För att komma till Lipica körde vi av någon outgrundlig anledning genom Italien. Det är nog ett av de kortaste turistbesök de haft i det landet, en kvart eller så. Lite kul är det dock att ha varit i tre olika länder på någon timme.
Efter hästarna hamnade vi på en plats som får undertecknads alpinsport-älskande hjärta, att klappa lite fortare. Kransjka Gora i Slovenien. Efter en tillagning av en tre-rätters middag där vi uteslöt två, tillagad på Trangiaköket utanför polishuset i byn, gick färden vidare norrut över Grossglockner i Österrike. Även om vi inte såg så mycket av själva landet, så var det en oerhört vacker väg! Tyvärr var inte vädret på vår sida. Regn och dålig sikt över det vackra landskapet.
På vägen tillbaka mot Danmark valde vi bort den snabba Autobahn till förmån för det lite mindre vägnätet. Nu var man ju berest och visste hur man skulle bete sig därute i den stora världen. Man kände sig som en riktig Globetrotter!
Jag undrar fortfarande hur man löste det på den gigantiska macken vi tankade på och av misstag angav fel nummer på pumpen när vi skulle betala. Detta tänkte vi inte på förrän vi var tillbaka på motorvägen igen och det var för sent att göra något åt saken. Vår summa för dieseln var högre än den vi betalade. Men man lär så länge man lever, sägs det och jag tror inte att macken gick i konkurs.
Vägen hem genom Danmark gick fort och den lilla 2-liters dieselmotorn klagade inte en sekund, utan utförde sitt arbete med största bravur. För att få lite omväxling valde vi bort bron till glädje för de färjebolag som kör rutten Helsingör-Helsingborg.