F
F.d. 5322
Guest
Vi har avlivat en myt! De norrländska myggen är inte större än våra småländska!
På söndagsförmiddagen var vi packade och klara för vår första långtur med husbilen. Ja nu var det förstås inte vi som var packade, utan husbilen.
Så vred vi på nyckeln och vi var iväg. Frugan och den gamla hunden var det inga tvivel om hur det skulle fungera med, men hur det skulle gå med den 11 veckor gamla valpen, stod skrivet i stjärnorna. Det var lite gnäll och tandagnisslan men trots allt tog vi oss till Målilla. Hotellet hade en gång i tiden riktigt smaskiga pizzor. Men det var då det och nu är nu. Smaken var det inget fel på men vi fick leta ganska länge innan vi hittade de där fläskfilébitarna som stod med på menyn. Vi fick antalet till sju och av storleken att döma måste grisen de tillhört, varit mycket, mycket liten. En kulting möjligen.
Adrian rullade vidare ut mot ostkusten norrut och vi med den. Ända upp till Gamleby kom vi innan nattens arbete började ta ut sin rätt. Vi vek av stora vägen och tog en liten lur. Fördelen med husbil - ingen B&B här inte. Efter en timme tuffade vi vidare via Valdemarsvik och tog oss till Norrköping. Sen kom vi till frågan om hur vi skulle lyckas ta oss förbi stora Huvudstaden utan att fastna i en av de där bilköerna som man sägs ha. Den där 19 miljarders-vägen är ju inte klar än så vi vågade inte chansa utan höll oss så långt ifrån vi bara kunde. Strängnäs - Enköping blev valet. Å si! Det gick! Inte en enda bilkö!
Utanför Heby blev ögonlocken alltför tunga och vi tog av på en liten, liten, liten väg, stannade och rastade jyckarna. Min nyfikenhet om vad som finns bakom nästa backe gjorde att vi hittade ett sandtag. Nej, inte ett grustag, utan sand. Ren och fin havssand! Kalas! Bilarnas däckljud mot den grova asfalten på vägen, försvann bakom vallen av sand. Vi fortsatte ner på den lilla, lilla, lilla vägen som nu blev ännu mindre, där vi slocknade första natten på resan.
Dag två passerade vi frugans gamla hemtrakter, Sandviken-Gävle där hon startade sitt liv och bodde de första nio månaderna. Så där väldigt bevandrad i födelseorten hann hon dock inte bli. Hon vill i alla fall påstå att hon inte minns det. Men innan vi kom dit, passade vi på att i arla morgonstunden, skrämma slag på en trött men mycket trevlig mackägare i Årsunda, när vi kom in och frågade om vatten. Killen satt och läste och satte nästan tidningen i halsen, stackaren.
Vi rullade förbi städerna längs E-4:an tills vi kom till Ö-vik. Nästan så jag skäms att säga det men yngsta dottern är MODO-fan, så vi letade upp Fjällräven arena och tog några bilder till henne. Tröttheten tar som bekant ut sin rätt och med omtanke om våra husbilskompisars hörsel och nattsömn kontra vår nattligt ylande valp, ville vi hitta ännu en avlägsen, undanskymd plats, att stanna på. Vi tog av västerut vid Nordmaling och hittade en väg i storlek som våra mindre asfaltvägar hemomkring men i ett skick som vida understiger allt som kan kallas väg! Vi var rörande överrens om att Norrland bättre skulle behöva de där 19 miljarderna till sina vägar (förlåt, ni som bor kring el-Stockholmo). Nåväl. Efter en massa skumpande och ett skramlande som lät som om vi tappade allt som satt bakom framstolarna, hittade vi en mycket vacker liten plats vid en sjö med frånflöde.
Där kom vi på den lysande kanariefågelidén. Den där ni vet, att täcka över buren när pippin ska sova. Kan upplysa om att det fungerar även på en Småländsk, Finsk Stövarvalp. Det blev mörkt och jycken slocknade! En ostörd natts sömn. Gudomligt! Efter att precis ha vandrat in i drömmarna land, vaknade vi till ett öronbedövande ljud och gnissel fick bilen att skaka. En järnväg! Och med tanke på hur många tåg som dundrade förbi under natten, måste det ha varit stambanan! Precis bakom den där vackra björkdungen på andra sidan det lilla frånflödet. Den enda som sov riktigt bra den natten var "kanariefågeln" Tizzla under sin filt.
Med sömndruckna och av trötthet svullna ögon, rullade vi iväg i ottan. Nu ville vi se ren! Det är ju typiskt Norrländskt. Vi valde Blå Vägen efter tips från er, vidare över Lycksele till Storuman, där vi svängde av mot Arvidsjaur.
Arjeplog låter i våra öron lite exotiskt så självklart ville vi se det. Absolut inget vi vill ha ogjort. Vi fick ju se både ren och en fantastiskt vacker kyrka!
Dag tre var till ända. En fin liten plats vid sidan om en rastplats blev nästa "pit-stop". Mitt i natten - tror jag, det var ju ljust hela natten - skramlade det till i soptunnorna vid rastplatsen! Upp for jag för att se vad det var! Björn kanske? Efter några minuter kom ett gapskratt från "sovrummet" när frugan tyckte att jag såg ut som en uggla som satt och spanade med rullgardinen i framfönstret i händerna. Tur att man är van nattarbetare som inte sover så många timmar per dygn. Det är hittills inte många timmars sammanhängande sömn på den här resan.
Efter ett besök i Storforsen - eller rättare sagt - vid sidan om nämnda fors, rullade vi vidare mot Jokkmokk. Vädret hade varit med oss hela tiden - tills nu. Den enda mack i Sverige som inte har tak över pumparna, ligger i Kåbdalis märkte vi när vi skulle fylla upp den dyra soppan i ett ösregn som mer liknade syndafloden, än ett vackert sommarregn. När tanken var full och vi rullat några km, slutade det som av en händelse att regna. Om det var Noa eller vem det var som stängde kranen, ska jag låta vara osagt.
När vi ändå var så nära, med norrländska mått mätt - bara tio mil eller så, var det lika bra att kolla in Gällivare också. Och nu var vi så fartblinda att vi bara måste se Kiruna innan staden sjunker likt Atlantis. Denna stad liksom Arjeplog har för övrigt en extremt vacker kyrka.
Efter fotograferandet av den sjunkande staden i sommarvärmen kom vi att tänka på isglass och osökt kom vi på den ljusa idén att åka till ishotellet i Jukkasjärvi vilket vi också gjorde, bara för att konstatera att klockan var någonstans mitt i natten och allt var stängt. Det var bara att inse att vår tidsuppfattning här uppe i Midnattssolens Land, inte är vad den borde vara. Det fick bli några bilder av skulpturerna vid älven med några väldigt glada Chilenare som hade svårt att hålla sig undan kameralinsen. Kanske för många Whiskey on the rocks innanför dunjackorna?
Ställplatsen för natten fick bli ett kalhygge med en vidunderlig utsikt över midnattssolen som dock var dold bakom molnen men färgade molnkanterna i nyanser av guld och rött.
En fråga min jägarhjärna ställde var: Var är det Norrländska viltet? En enda hare hade vi sett och den såg vi passande nog vid Harsprånget. Inte mer än ett par älgar i storlek med våra Småländska fast oändligt mycket skyggare och en Mickel på senaste ställplatsen. Senare lyckades vi faktiskt se en älg till, lämpligt nog vid skylten mot Älgens hus.
Vi har en bekant som flyttade från Pajala till Kalmar för att han var trött på den Norrländska vintern. Detta var ett lagom bra val med tanke på de två senaste riktigt tuffa vintrarna vi haft i Småland. Hans syster driver dock familjeföretaget - Kero AB - vidare i en liten by, Sattajärvi, strax utanför Pajala. Ett garveri som startades av deras farfar 1929. Även om vi inte har något vinstintresse, vill vi passa på att rekomendera ett besök. De gör fantastiskt fina prylar. Ett armband till mig och ett par näbbkängor till frugan inhandlades. Hon påstod att hon inte fick plats med fötterna i sina gamla längre. De som hon fick när hon var tio år. Jag ansåg att det borde gå eftersom läder tänjer ut sig. Detta uttalande gjorde jag dock för döva öron.
När vi stannade till på turistinformationen för att fråga efter vägen till företaget, blev frugan omedelbart erbjuden arbete som undersköterksa i Pajala. Det har inte sett så ljust ut på 50 år enligt marknadsgeneralen på platsen, som det gör nu sedan de hittade malm. Kul för den lilla orten! Om de behöver nåt tidningsbud vet vi inte men det hade varit kalas. Sju mil eller så mellan lådorna.
Europavägen längs Torne älv påminde mig mycket om när jag var barn och åkte smalspårig rälsbuss med mor till Karlshamn - dunkdunk, dunkdunk, dunkdunk. Men det var för över 40 år sen och föga kunde man väl ana att när man lade ner järnvägarna så tog vägarna i Norrland över det rytmiska dunkandet. Den enda skillnaden är väl att nu är det skarvarna i asfalten som åstadkommer ljudet. Förr var det skarven mellan skenorna. Är det det som kallas "utveckling"? Milen ner till Pello höll på att ge oss både tandlossning och vibrationsskador så vi beslöt att testa den Finska sidan av älven. Och se! Det blev tyst! Inte en dunkning! Inte en skakning! Vägen var jämnare än golvet hemma i vardagsrummet i jämförelse med den Svenska sidan. En stor eloge till Finska staten som är rädda om sitt folks ryggar och gör vägar som är framkomliga.
Tizzla njöt i fulla drag. Hon kom tillbaka till sina rötters fädernesland om än bara för en stund.
Men underbart är kort sägs det och vi tvingades åka över till fosterlandet igen i Haparanda. Vi passade på att tanka upp bilen i en liten ort strax söder om stan - Nikkala. I med kortet och på med pumpen medan jag slött kastade ett öga på priset. Jag tittade tre gånger och beslöt att nu var det nog dags att byta läsglasögonen till några nummer starkare. Det kan väl inte skilja 1:10 mellan olika mackar inom samma kedja? Jo, det kunde det tydligen!
Vi rullade vidare längs E-4:an ända ner till Umeå där vi vek av in i landet igen. Någon bra plats att stanna på hittade vi inte så det blev en större parkering längs vägen en bit väster om Vännäs.
Metrarna blev till mil under Bridgestone/ Toyo-däcken när vi ställde kosan via Dorotea, Strömsund mot Östersund. Vad finns att göra i Östersund? Turistbyrån vet! In i centrum och tittade efter skyltar till informationen.
”Där! Höger! Sväng!”
Bäst att lyda frugans order. Höger var det och in kom vi på en minimal gata helt utan parkeringsmöjligheter för en sju-meters husbil. Ok. Det är lugnt. En större gata korsar denna lilla. Tittar till vänster. Enbart för bussar! Svänger höger istället bara för att upptäcka att även åt det hållet var det endast tillåtet för bussar att köra. Visserligen är vi ganska stora men någon buss är vi inte! Tar direkt vänster in på en minimal gata som säkerligen är byggd för renar med sina slädar en gång i tiden. Inte för en husbil anno 2005. Efter lite trixande kom vi ut ur stan - utan att göra nåt annat än att vrida ratt runt människor på de gågator vi korsade.
Vi beslöt att ta en tidig kväll. Käka lite gott. Och ta det lugnt. Nu gällde det att hitta nästa lite ensligt belägna ställplats för natten. Som genom ett under fick vi täckning på våra telefoner och kunde komma åt Husbilsklubben.se. Letade igenom lämpliga platser och hittade vad vi sökte! Åke & Wania hade vänligt nog letat upp den perfekta platsen åt oss. Börtnan. Platsen låg längs Ljungan och vägen dit var oerhört vacker! I synnerhet det lilla samhället Skålan.
På morgonen ställde vi kosan tillbaka mot Åsarna och hittade ett litet café med lite allt möjligt till salu. Även själva huset! Ett par rökta ren- och älgkorvar införskaffades bland annat. Själva kåken överlåter vi till någon annan att köpa. Även här möttes vi av en väldigt trevlig man som nämnde för oss att en epok av hantverk gått i graven. Ryggsäckar i renskinn med stol av björk, finns inte att få tag i längre. Han kunde inte få tag i fler åtminstone. Mannen som tillverkade stolarna har gått ur tiden och någon efterträdare att lära upp fanns inte. Tragiskt när ett så gediget hantverk inte får någon fortsättning. Vi fortsatte genom Härjedalen som jag personligen tycker är ett av Sveriges vackraste landskap och vidare in i Dalarna. Denna natten tillbringar vi i en avlägsen tallplantering någonstans mellan Leksand och Dala-Järna. Nu tror ni väl att vi är folkskygga efter alla dessa platser i ödemarken men Tizzla har ännu inte lärt sig att vara någorlunda tyst. Vi vill ju inte att husbilsägare och lokalbefolkningen ska komma på kant med varandra.
Sitter just nu och väntar på att Majsan ska färdigställa ännu en formidabel gourmet-middag. Vet i sjutton hur hon gör men gott blir det alltid! T o m fisk som jag aldrig har varit särskilt förtjust i blir helt fantastiskt god!
Sista natten med gänget den här gången. Nja - inte sista får jag hoppas men på den här resan. Dagen har egentligen inte gett nåt mer än transportsträcka hemåt. I natt är det inte lugnt och skönt som de andra nätterna. Ligger längs 27:an mellan Tranemo och Gislaved. Vi har hittat ett "vapen" mot Tizzlas skällande: en blomspruta med vatten! Nu är hon tyst men trafiken på väg 27 är desto värre! Jag får väl ställa mig längs vägkanten och spruta vatten på bilarna och se om det hjälper även mot detta oljud.
Vi har faktiskt även varit och snurrat inne i Karlstad för att ta en bild av Färjestads arena till äldsta dottern, som har detta lag som favorit, liksom sin far om han nu måste välja. Det är ju som bekant rallysporten han brinner för. Majsan är lite patriot och håller på HV71, fast hon egentligen borde hålla på Brynäs. Nån arena hittade vi dock inte.
Visste ni förresten att man gör Dalagrisar i Nusnäs? Det visste inte vi men en sån åker med oss hem.
Längtar redan uppåt norr igen. Lugnet. Det tysta. De vidsträckta vidderna.
Som tur är har vi det tämligen tyst och lugnt även där hemma.
Vi återkommer till Norrland! Det är en sak som är säker!
Det är ju modernt att man ska reflektera över allting idag. Så vi får väl göra det.
Jag har alltid sagt att jag är född i fel ände på det här fantastiska landet och den här nästan 500 mil långa resan, har bara understrukit detta. Även om den har varit intensiv med långa, ibland lite väl långa, dagsetapper. Nästa gång kommer vi att vara mer förberedda. Lite mer planering helt enkelt. Kanske röra oss i ett lite mindre område på de mindre vägarna. Fotografera och kanske blöta ner en torrfluga eller två. Och kanske framför allt: Mer tid! Vi ska försöka få ihop i alla fall tre veckors semester nästa år.
Vad det gäller jyckarna och kanske särskilt den mindre av de två som nu har hunnit bli tolv veckor, har det fungerat bättre än väntat, generellt. Hon har lite dumma idéer för sig att skrika när hon vill nåt och även när hon inte vill nåt. Hon har spring i benen vilket inte alls är konstigt. Hon är ju bara barnet än.
Bilen har fungerat kanon! Inget har strulat. Inget har gått sönder mer än en H7:a till halvljuset som skakade sönder på de dåliga vägarna. Allt har varit och fungerat precis som det skulle.
Vad det gäller den digitala tekniken så har det varit lite si och så. Mellan de 593 omstarterna av Windows efter att det har kraschat, har det dock fungerat bra. Bortsett från täckningen med våra 3-abbonnemang. Nästa gång kommer vi att ha en eller två back-up. Telia kanske. Anledningen till att Windows har visat sitt signum - den blå skärmen - så oändligt många gånger vet jag inte. Förmodligen nåt med GPS-pucken eller dess drivrutiner. När vi har kört Kartex och läst kartan där manuellt, har det inte varit några problem.
Personligen tycker jag att det är det optimala navigationssystemet: kombinartionen med en vanlig GPS (Garmin eller liknande) och en dator med Lantmäteriets kartor, vilka är helt suveräna! Man ser inte bara var man är. Man ser det som finns runt omkring: hus, bäckar, småvägar, stigar... allt! Lätt att hitta de där små guldkornen som finns därute. I synnerhet när man åker i ett så pass stort fordon som en husbil faktiskt är, vill man ogärna chansa på samma sätt som med en personbil.
Slutligen känner jag att jag bara måste ge ansvariga politiker en känga, som låter en helt fantastisk landsända bli så eftersatt! De borde skämmas! Riktigt, riktigt skämmas!! Norrlänningarna betalar lika mycket - eller rent av mer, i skatt än vi andra om man räknar avståndet de har till allt. Det minsta de kan begära är väl i alla fall vettiga vägar? De lokalt ansvariga gör säkert allt de kan med de medel de får. Det har jag inga som helst tvivel om! Det är de som sitter i Stockholm som så totalt skiter i de människor som bor och lever i norr. Sverige slutar inte norr om Uppsala!
Som frugan sa: Tänk en ambulanstransport med en person med ett brutet lårben på dessa hoppiga vägar!
Vill poängtera att detta är vår åsikt!
Vi får väl till sist säga som "jänkarna" lite skämtsamt: ”It have been a hell of a ride but we will be back!”
På söndagsförmiddagen var vi packade och klara för vår första långtur med husbilen. Ja nu var det förstås inte vi som var packade, utan husbilen.
Så vred vi på nyckeln och vi var iväg. Frugan och den gamla hunden var det inga tvivel om hur det skulle fungera med, men hur det skulle gå med den 11 veckor gamla valpen, stod skrivet i stjärnorna. Det var lite gnäll och tandagnisslan men trots allt tog vi oss till Målilla. Hotellet hade en gång i tiden riktigt smaskiga pizzor. Men det var då det och nu är nu. Smaken var det inget fel på men vi fick leta ganska länge innan vi hittade de där fläskfilébitarna som stod med på menyn. Vi fick antalet till sju och av storleken att döma måste grisen de tillhört, varit mycket, mycket liten. En kulting möjligen.
Adrian rullade vidare ut mot ostkusten norrut och vi med den. Ända upp till Gamleby kom vi innan nattens arbete började ta ut sin rätt. Vi vek av stora vägen och tog en liten lur. Fördelen med husbil - ingen B&B här inte. Efter en timme tuffade vi vidare via Valdemarsvik och tog oss till Norrköping. Sen kom vi till frågan om hur vi skulle lyckas ta oss förbi stora Huvudstaden utan att fastna i en av de där bilköerna som man sägs ha. Den där 19 miljarders-vägen är ju inte klar än så vi vågade inte chansa utan höll oss så långt ifrån vi bara kunde. Strängnäs - Enköping blev valet. Å si! Det gick! Inte en enda bilkö!
Utanför Heby blev ögonlocken alltför tunga och vi tog av på en liten, liten, liten väg, stannade och rastade jyckarna. Min nyfikenhet om vad som finns bakom nästa backe gjorde att vi hittade ett sandtag. Nej, inte ett grustag, utan sand. Ren och fin havssand! Kalas! Bilarnas däckljud mot den grova asfalten på vägen, försvann bakom vallen av sand. Vi fortsatte ner på den lilla, lilla, lilla vägen som nu blev ännu mindre, där vi slocknade första natten på resan.
Dag två passerade vi frugans gamla hemtrakter, Sandviken-Gävle där hon startade sitt liv och bodde de första nio månaderna. Så där väldigt bevandrad i födelseorten hann hon dock inte bli. Hon vill i alla fall påstå att hon inte minns det. Men innan vi kom dit, passade vi på att i arla morgonstunden, skrämma slag på en trött men mycket trevlig mackägare i Årsunda, när vi kom in och frågade om vatten. Killen satt och läste och satte nästan tidningen i halsen, stackaren.
Vi rullade förbi städerna längs E-4:an tills vi kom till Ö-vik. Nästan så jag skäms att säga det men yngsta dottern är MODO-fan, så vi letade upp Fjällräven arena och tog några bilder till henne. Tröttheten tar som bekant ut sin rätt och med omtanke om våra husbilskompisars hörsel och nattsömn kontra vår nattligt ylande valp, ville vi hitta ännu en avlägsen, undanskymd plats, att stanna på. Vi tog av västerut vid Nordmaling och hittade en väg i storlek som våra mindre asfaltvägar hemomkring men i ett skick som vida understiger allt som kan kallas väg! Vi var rörande överrens om att Norrland bättre skulle behöva de där 19 miljarderna till sina vägar (förlåt, ni som bor kring el-Stockholmo). Nåväl. Efter en massa skumpande och ett skramlande som lät som om vi tappade allt som satt bakom framstolarna, hittade vi en mycket vacker liten plats vid en sjö med frånflöde.
Där kom vi på den lysande kanariefågelidén. Den där ni vet, att täcka över buren när pippin ska sova. Kan upplysa om att det fungerar även på en Småländsk, Finsk Stövarvalp. Det blev mörkt och jycken slocknade! En ostörd natts sömn. Gudomligt! Efter att precis ha vandrat in i drömmarna land, vaknade vi till ett öronbedövande ljud och gnissel fick bilen att skaka. En järnväg! Och med tanke på hur många tåg som dundrade förbi under natten, måste det ha varit stambanan! Precis bakom den där vackra björkdungen på andra sidan det lilla frånflödet. Den enda som sov riktigt bra den natten var "kanariefågeln" Tizzla under sin filt.
Med sömndruckna och av trötthet svullna ögon, rullade vi iväg i ottan. Nu ville vi se ren! Det är ju typiskt Norrländskt. Vi valde Blå Vägen efter tips från er, vidare över Lycksele till Storuman, där vi svängde av mot Arvidsjaur.
Arjeplog låter i våra öron lite exotiskt så självklart ville vi se det. Absolut inget vi vill ha ogjort. Vi fick ju se både ren och en fantastiskt vacker kyrka!
Dag tre var till ända. En fin liten plats vid sidan om en rastplats blev nästa "pit-stop". Mitt i natten - tror jag, det var ju ljust hela natten - skramlade det till i soptunnorna vid rastplatsen! Upp for jag för att se vad det var! Björn kanske? Efter några minuter kom ett gapskratt från "sovrummet" när frugan tyckte att jag såg ut som en uggla som satt och spanade med rullgardinen i framfönstret i händerna. Tur att man är van nattarbetare som inte sover så många timmar per dygn. Det är hittills inte många timmars sammanhängande sömn på den här resan.
Efter ett besök i Storforsen - eller rättare sagt - vid sidan om nämnda fors, rullade vi vidare mot Jokkmokk. Vädret hade varit med oss hela tiden - tills nu. Den enda mack i Sverige som inte har tak över pumparna, ligger i Kåbdalis märkte vi när vi skulle fylla upp den dyra soppan i ett ösregn som mer liknade syndafloden, än ett vackert sommarregn. När tanken var full och vi rullat några km, slutade det som av en händelse att regna. Om det var Noa eller vem det var som stängde kranen, ska jag låta vara osagt.
När vi ändå var så nära, med norrländska mått mätt - bara tio mil eller så, var det lika bra att kolla in Gällivare också. Och nu var vi så fartblinda att vi bara måste se Kiruna innan staden sjunker likt Atlantis. Denna stad liksom Arjeplog har för övrigt en extremt vacker kyrka.
Efter fotograferandet av den sjunkande staden i sommarvärmen kom vi att tänka på isglass och osökt kom vi på den ljusa idén att åka till ishotellet i Jukkasjärvi vilket vi också gjorde, bara för att konstatera att klockan var någonstans mitt i natten och allt var stängt. Det var bara att inse att vår tidsuppfattning här uppe i Midnattssolens Land, inte är vad den borde vara. Det fick bli några bilder av skulpturerna vid älven med några väldigt glada Chilenare som hade svårt att hålla sig undan kameralinsen. Kanske för många Whiskey on the rocks innanför dunjackorna?
Ställplatsen för natten fick bli ett kalhygge med en vidunderlig utsikt över midnattssolen som dock var dold bakom molnen men färgade molnkanterna i nyanser av guld och rött.
En fråga min jägarhjärna ställde var: Var är det Norrländska viltet? En enda hare hade vi sett och den såg vi passande nog vid Harsprånget. Inte mer än ett par älgar i storlek med våra Småländska fast oändligt mycket skyggare och en Mickel på senaste ställplatsen. Senare lyckades vi faktiskt se en älg till, lämpligt nog vid skylten mot Älgens hus.
Vi har en bekant som flyttade från Pajala till Kalmar för att han var trött på den Norrländska vintern. Detta var ett lagom bra val med tanke på de två senaste riktigt tuffa vintrarna vi haft i Småland. Hans syster driver dock familjeföretaget - Kero AB - vidare i en liten by, Sattajärvi, strax utanför Pajala. Ett garveri som startades av deras farfar 1929. Även om vi inte har något vinstintresse, vill vi passa på att rekomendera ett besök. De gör fantastiskt fina prylar. Ett armband till mig och ett par näbbkängor till frugan inhandlades. Hon påstod att hon inte fick plats med fötterna i sina gamla längre. De som hon fick när hon var tio år. Jag ansåg att det borde gå eftersom läder tänjer ut sig. Detta uttalande gjorde jag dock för döva öron.
När vi stannade till på turistinformationen för att fråga efter vägen till företaget, blev frugan omedelbart erbjuden arbete som undersköterksa i Pajala. Det har inte sett så ljust ut på 50 år enligt marknadsgeneralen på platsen, som det gör nu sedan de hittade malm. Kul för den lilla orten! Om de behöver nåt tidningsbud vet vi inte men det hade varit kalas. Sju mil eller så mellan lådorna.
Europavägen längs Torne älv påminde mig mycket om när jag var barn och åkte smalspårig rälsbuss med mor till Karlshamn - dunkdunk, dunkdunk, dunkdunk. Men det var för över 40 år sen och föga kunde man väl ana att när man lade ner järnvägarna så tog vägarna i Norrland över det rytmiska dunkandet. Den enda skillnaden är väl att nu är det skarvarna i asfalten som åstadkommer ljudet. Förr var det skarven mellan skenorna. Är det det som kallas "utveckling"? Milen ner till Pello höll på att ge oss både tandlossning och vibrationsskador så vi beslöt att testa den Finska sidan av älven. Och se! Det blev tyst! Inte en dunkning! Inte en skakning! Vägen var jämnare än golvet hemma i vardagsrummet i jämförelse med den Svenska sidan. En stor eloge till Finska staten som är rädda om sitt folks ryggar och gör vägar som är framkomliga.
Tizzla njöt i fulla drag. Hon kom tillbaka till sina rötters fädernesland om än bara för en stund.
Men underbart är kort sägs det och vi tvingades åka över till fosterlandet igen i Haparanda. Vi passade på att tanka upp bilen i en liten ort strax söder om stan - Nikkala. I med kortet och på med pumpen medan jag slött kastade ett öga på priset. Jag tittade tre gånger och beslöt att nu var det nog dags att byta läsglasögonen till några nummer starkare. Det kan väl inte skilja 1:10 mellan olika mackar inom samma kedja? Jo, det kunde det tydligen!
Vi rullade vidare längs E-4:an ända ner till Umeå där vi vek av in i landet igen. Någon bra plats att stanna på hittade vi inte så det blev en större parkering längs vägen en bit väster om Vännäs.
Metrarna blev till mil under Bridgestone/ Toyo-däcken när vi ställde kosan via Dorotea, Strömsund mot Östersund. Vad finns att göra i Östersund? Turistbyrån vet! In i centrum och tittade efter skyltar till informationen.
”Där! Höger! Sväng!”
Bäst att lyda frugans order. Höger var det och in kom vi på en minimal gata helt utan parkeringsmöjligheter för en sju-meters husbil. Ok. Det är lugnt. En större gata korsar denna lilla. Tittar till vänster. Enbart för bussar! Svänger höger istället bara för att upptäcka att även åt det hållet var det endast tillåtet för bussar att köra. Visserligen är vi ganska stora men någon buss är vi inte! Tar direkt vänster in på en minimal gata som säkerligen är byggd för renar med sina slädar en gång i tiden. Inte för en husbil anno 2005. Efter lite trixande kom vi ut ur stan - utan att göra nåt annat än att vrida ratt runt människor på de gågator vi korsade.
Vi beslöt att ta en tidig kväll. Käka lite gott. Och ta det lugnt. Nu gällde det att hitta nästa lite ensligt belägna ställplats för natten. Som genom ett under fick vi täckning på våra telefoner och kunde komma åt Husbilsklubben.se. Letade igenom lämpliga platser och hittade vad vi sökte! Åke & Wania hade vänligt nog letat upp den perfekta platsen åt oss. Börtnan. Platsen låg längs Ljungan och vägen dit var oerhört vacker! I synnerhet det lilla samhället Skålan.
På morgonen ställde vi kosan tillbaka mot Åsarna och hittade ett litet café med lite allt möjligt till salu. Även själva huset! Ett par rökta ren- och älgkorvar införskaffades bland annat. Själva kåken överlåter vi till någon annan att köpa. Även här möttes vi av en väldigt trevlig man som nämnde för oss att en epok av hantverk gått i graven. Ryggsäckar i renskinn med stol av björk, finns inte att få tag i längre. Han kunde inte få tag i fler åtminstone. Mannen som tillverkade stolarna har gått ur tiden och någon efterträdare att lära upp fanns inte. Tragiskt när ett så gediget hantverk inte får någon fortsättning. Vi fortsatte genom Härjedalen som jag personligen tycker är ett av Sveriges vackraste landskap och vidare in i Dalarna. Denna natten tillbringar vi i en avlägsen tallplantering någonstans mellan Leksand och Dala-Järna. Nu tror ni väl att vi är folkskygga efter alla dessa platser i ödemarken men Tizzla har ännu inte lärt sig att vara någorlunda tyst. Vi vill ju inte att husbilsägare och lokalbefolkningen ska komma på kant med varandra.
Sitter just nu och väntar på att Majsan ska färdigställa ännu en formidabel gourmet-middag. Vet i sjutton hur hon gör men gott blir det alltid! T o m fisk som jag aldrig har varit särskilt förtjust i blir helt fantastiskt god!
Sista natten med gänget den här gången. Nja - inte sista får jag hoppas men på den här resan. Dagen har egentligen inte gett nåt mer än transportsträcka hemåt. I natt är det inte lugnt och skönt som de andra nätterna. Ligger längs 27:an mellan Tranemo och Gislaved. Vi har hittat ett "vapen" mot Tizzlas skällande: en blomspruta med vatten! Nu är hon tyst men trafiken på väg 27 är desto värre! Jag får väl ställa mig längs vägkanten och spruta vatten på bilarna och se om det hjälper även mot detta oljud.
Vi har faktiskt även varit och snurrat inne i Karlstad för att ta en bild av Färjestads arena till äldsta dottern, som har detta lag som favorit, liksom sin far om han nu måste välja. Det är ju som bekant rallysporten han brinner för. Majsan är lite patriot och håller på HV71, fast hon egentligen borde hålla på Brynäs. Nån arena hittade vi dock inte.
Visste ni förresten att man gör Dalagrisar i Nusnäs? Det visste inte vi men en sån åker med oss hem.
Längtar redan uppåt norr igen. Lugnet. Det tysta. De vidsträckta vidderna.
Som tur är har vi det tämligen tyst och lugnt även där hemma.
Vi återkommer till Norrland! Det är en sak som är säker!
Det är ju modernt att man ska reflektera över allting idag. Så vi får väl göra det.
Jag har alltid sagt att jag är född i fel ände på det här fantastiska landet och den här nästan 500 mil långa resan, har bara understrukit detta. Även om den har varit intensiv med långa, ibland lite väl långa, dagsetapper. Nästa gång kommer vi att vara mer förberedda. Lite mer planering helt enkelt. Kanske röra oss i ett lite mindre område på de mindre vägarna. Fotografera och kanske blöta ner en torrfluga eller två. Och kanske framför allt: Mer tid! Vi ska försöka få ihop i alla fall tre veckors semester nästa år.
Vad det gäller jyckarna och kanske särskilt den mindre av de två som nu har hunnit bli tolv veckor, har det fungerat bättre än väntat, generellt. Hon har lite dumma idéer för sig att skrika när hon vill nåt och även när hon inte vill nåt. Hon har spring i benen vilket inte alls är konstigt. Hon är ju bara barnet än.
Bilen har fungerat kanon! Inget har strulat. Inget har gått sönder mer än en H7:a till halvljuset som skakade sönder på de dåliga vägarna. Allt har varit och fungerat precis som det skulle.
Vad det gäller den digitala tekniken så har det varit lite si och så. Mellan de 593 omstarterna av Windows efter att det har kraschat, har det dock fungerat bra. Bortsett från täckningen med våra 3-abbonnemang. Nästa gång kommer vi att ha en eller två back-up. Telia kanske. Anledningen till att Windows har visat sitt signum - den blå skärmen - så oändligt många gånger vet jag inte. Förmodligen nåt med GPS-pucken eller dess drivrutiner. När vi har kört Kartex och läst kartan där manuellt, har det inte varit några problem.
Personligen tycker jag att det är det optimala navigationssystemet: kombinartionen med en vanlig GPS (Garmin eller liknande) och en dator med Lantmäteriets kartor, vilka är helt suveräna! Man ser inte bara var man är. Man ser det som finns runt omkring: hus, bäckar, småvägar, stigar... allt! Lätt att hitta de där små guldkornen som finns därute. I synnerhet när man åker i ett så pass stort fordon som en husbil faktiskt är, vill man ogärna chansa på samma sätt som med en personbil.
Slutligen känner jag att jag bara måste ge ansvariga politiker en känga, som låter en helt fantastisk landsända bli så eftersatt! De borde skämmas! Riktigt, riktigt skämmas!! Norrlänningarna betalar lika mycket - eller rent av mer, i skatt än vi andra om man räknar avståndet de har till allt. Det minsta de kan begära är väl i alla fall vettiga vägar? De lokalt ansvariga gör säkert allt de kan med de medel de får. Det har jag inga som helst tvivel om! Det är de som sitter i Stockholm som så totalt skiter i de människor som bor och lever i norr. Sverige slutar inte norr om Uppsala!
Som frugan sa: Tänk en ambulanstransport med en person med ett brutet lårben på dessa hoppiga vägar!
Vill poängtera att detta är vår åsikt!
Vi får väl till sist säga som "jänkarna" lite skämtsamt: ”It have been a hell of a ride but we will be back!”
