Ur arbetslivet

[Farbror Claes]

Jag har fått ett värmande mail från en medlem, vilken gjorde gällande att det finns de i klubben som ser fram emot ett livstecken från mig. Att vi människor är olika, i många fall allt för olika, är oomtvistat och det får mig att acceptera att inte alla undrar vad det är för mening med att jag sitter och plitar ihop små berättelser – dessutom utan ersättning.
Nu är svaret så enkelt att jag känner stor tillfredsställelse när jag får ihop något som i varje fall jag själv kan le åt. Att jag skriver utan ersättninganspråk visar ju endast att skumma baktankar kring skrivandet är en tanke fjärran från mina rader.

Jag letade lite i datorn, där finns en del text, men allt är långt ifrån lämpigt att lämna ut till allmänt beskådande – av olika skäl. Jag fann dock ett litet minne som kanske kan roa någon, men jag lovar att framöver skriva ner lite som ännu så länge endast finns bland skrynklorna under hatten.

Ha det så gott kära vänner och kör försiktigt, som en gubbe i hatt.

Farbror Claes

Ur arbetslivet

De av mödravårdcentralen beställda varorna – tre kartonger med för mig okänt innehåll – kom jag inrullande med på säckkärran.
– Här blir väl bra om jag ställer av dem? sa jag. Innan svaret hade kommit hade jag tömt kärran och fraktsedeln var redan framsträckt mot mottagaren.
– O h va bra, här kommer ju mina massageapparater. Rösten lät beslöjad, som ett kroppens svar på nattvak och för mycket cigarretter.
Jag tittade upp på godsmottagaren – en mogen kvinna, med fuktig fertil blick.
– Massageapparater, sa jag. Vad är det för fel på karlarna i den här sta´n?
Hon mötte min blick och höll den kvar lite för länge för att det skulle kunna uppfattas som en normal besiktning vid ett förstagångsmöte. Efter att ha granskat mig från topp till tå, sa hon utan att rodna:
– Det är inte mer fel på karlarna här än nån annanstans. Och det skall jag säga dig att rent personligen föredrar jag karlar framför massageapparater.
Hon tittade på klockan och fortsatte:
– Förresten du, jag börjar min lunch om ett par minuter!
Skulle jag följa de moralupplösande och odisciplinerade lustarna eller mitt arbetstidsavtal med arbetsgivaren? – jag hade nämligen just tagit ut min lunchrast. Jag gjorde mitt val och sa:
– Tyvärr, jag är i tjänst, men min penna kan du få låna för att kvittera ut godset.

[Lasse W]

Vete sjutton hur många som gjort som du farbror Claes????

-men det är VÄDIGT trevligt att läsa dina rader igen !!!!

-MERA !!!!

Hälsn
Lasse W