• Husbilsklubbens årsmöte och träff år 2024 kommer att hållas i Karlstad 9-12 Maj.
    Mer information och anmälan finns här: Klicka Här för Årsmötesträff 2024
  • Erbjudande på Husbilsklubben.se

    Blir du ny medlem nu i Husbilsklubben.se betalar du ingen anmälningsavgift utan enbart årsavgift 100 kr.
    Du sparar 150 kr på detta och erbjudandet gäller tills vidare.
    Medlemskapet gäller för kalenderåret 2024.
    Mer information finns här: Hur Registrerar jag mig.
    Du slipper också en massa störande reklam eftersom vi är en HELT reklamfri sida.

Jag ringde Falcks Camper Assist …

F

F.d. 2549

Guest
Efter att Britt och jag hade upplevt ”Ett möte i skogen” for vi vidare för nya upplevelser längs Vildmarksvägens sevärdheter. Eftersom denna berättelse inte är tänkt som en reseskildring utan närmast som en upplevelse under en resa, så förflyttar vi oss till Vilhelmina där vi tog oss in i de centrala delarna för att proviantera. Utanför ICA-affären fanns ett vackert blomsterarrangemang, där Britt blev intresserad av ett jättefång med kungsljusliknande blommor som hon tidigare inte hade träffat på. Det skulle visa sig vara Gullstav (Ligularia stenocephala) och att dessa blommors avkomlingar i en framtid skulle visa upp sin skönhet hemma i vår trädgård – det var bara ett måste. Medan jag såg bort, tog hon sig till att stjäla några frökapslar från Vilhelmina kommun.

Gullstav.jpg

När vi hade lämnat brottsplatsen två mil norr om oss, kom vi till ett kanske för oss livsavgörande vägval. Varje vägval kan ju vara ett sådant. Skulle vi fortsätta Vildmarksvägen mot Dorotea eller köra längs Ångermanälven till Åsele? Den vägvisande kraft som styr mitt liv gav körorder mot Åsele – och så blev det. Det dröjde inte länge förrän en skylt uppenbarade sig: Vägarbete 1,5 mil. Ett glädjebesked för de närboende, med tanke på den tidigare vägkvalitén. För oss var det av kort övergående natur och skylten upplevdes inte ens som ett störande moment – till en början. Men vi fick strax ändra uppfattning. En färist där varannan regel saknas, det är nog vad jag kan komma närmast som liknelse till vägbanans yta. För att inte mina tänder skulle skaka loss så höll vi högst 20 km/tim. I 45 minuter hoppade vi fram på denna ”väg”. Vi blev omkörda av såväl personbilar som lastbilar, och även husbilar fanns med i denna skara. Jag förmodar att de alla hade en annorlunda typ av fjädring än den standardtyp som sitter på vårt hus.
De flesta av livets motigheter har ju det goda med sig att ju längre från starten man kommer desto närmre är det till slutet. Så även denna gång. Plötsligt körde vi åter på den relativt jämna asfaltbeläggningen. Tänk så fort man kan ändra uppfattning; ena stunden upplevde vi vägbeläggningen som undermålig, och efter ett 45 minuters avbrott på ”färist” tyckte vi att vi färdades på ett sammetsklätt salsgolv – trots att beläggningarna var identiskt lika.
Det började närma sig den stund då det var dags att fylla på med lite kalorier och dessutom att lätta på trycket i vinboxen. Strax före Åsele fann vi en liten vägsnutt som kanske skulle leda oss mot en trevlig ställplats. 30 meter från vägen fann vi en väl tilltagen öppen plats och där bestämde vi oss för att stanna över natten. Vädret tillät uteservering och vi njöt av mat och dryck tillika med hur väl allt hade fungerat hitintills. Utan att ha en aning om vad morgondagen hade i sitt sköte så somnade vi in i tron att allt var som det brukade vara. Men ingalunda var allt som vanligt. Under motorhuven hände saker och ting i det tysta, ting som skulle få till följd att vi idag har ännu en god vän från det goa Norrland – nämligen Sverker.

Efter en lugn natt och med de bestyr som hör morgonstunden till, var det så dags för avfärd. När åtgärderna före körning, såväl ute som inne, var ombesörjda och vi satt fastspända och färdiga för avfärd, så vred jag på startnyckeln och motorn startade som den alltid har gjort – och varför skulle den inte det? Vi körde sakta fram mot stora vägen; inga motorcyklar med hög fart och släckt belysning från vänster och inga från höger, det var klart att köra iväg. Efter att ha fått upp drygt styrfart var det dags för tvåans växel och jag trampade lite lätt på gasen. Men vad hjälpte det, motorn gick ner i varv och slutade helt sitt arbete efter några sekunder. Det var bara att få bilen intill vägkanten innan den stannade helt. Där satt vi och tittade frågande på varandra. Men det är ju inte det bästa medlet för att få bilen att åter bli frisk. Jag kollade säkringar och okulärbesiktigade utrymmet under huven, samtidigt som jag målmedvetet fnattade mig på skulten, men inget av detta gav någon hjälp eller tröst. Det var dags att ta till det grova artilleriet – det var dags att ringa till Falcks.
Först gällde det att veta den exakta positionen för haveriet. Utan hjälp av gps och i avsaknad av andra trafikanter lossade jag min fina damcykel från cykelstället och trampade iväg mot Åsele. Efter ett par minuter fick jag syn på en äkta yrkeschaufför som visste var han befann sig och som dessutom berättade att det fanns en bärgningsfirma och bilverkstad endast ett par hundra meter bort. Väl framme vid bilverkstaden fann jag ett skriftligt meddelande, vilket lät meddela att verkstaden var stängd på grund av kursverksamhet. Det fanns dock en verksamhet där intill som inte hade behov av någon uppdatering. En stor skylt upplyste om att här köpte man upp bär. Liknande anslag hade vi sett på ganska många ställen under vår färd och många var de bärplockar-VW-bussar som vi mötte eller som stod parkerade medan flitiga polacker och thailändare krökte rygg en bit in i skogen. Mina ostrukturerade tankar kring lingon, polacker, bilverkstäder och motorer som stannar utan vettig förklaring blev avbrutna när jag nådde fram till bilen och Britt.
Under tiden jag tog fram mitt avtal med Falcks berättade jag vad jag hade haft för mig under cykelturen, och jag förklarade att multiverktyget, i väntan på att Falcks skulle komma, nu hade ett utmärkt tillfälle att rusa in i skogen och plocka några liter bär – köpare fanns ju strax intill. Verktyget satte sig ner och sa med fostrande stämma att jag borde prata mindre och jobba mer emot en fortsatt rullande semester.
Falcks svarade vid första signalen. När den kvinnliga representanten hade kontrollerat att jag var en av deras kunder och hon hade fått reda på vår utsatthet bad hon om vår position. Mitt svar var: ”I Norrland.” Jag fick då förklarat för mig att det var ett ”skämt” som var minst lika gammalt som Falcks. Jag bad om ursäkt och gav henne min position så när som på någon meter. Oj, sa hon och berättade att där hade hon passerat för någon dag sedan och att det var inget lämpligt ställe att stå parkerad på. Hon lovade att den delen av mitt problem strax skulle vara över.
Jag blev kopplad till bärgningsfirman i Åsele. Från företagarens mobiltelefon fick jag höra att de hade stängt på grund av kurs och att de inte hade någon bärgningsbil inne förrän efter middag. Men eftersom min bil befann sig så pass nära Åsele, och att den dessutom inte var en automatare, gjorde att de kunde bogsera den till en annan verkstad i Åsele.
– Jag skickar farsan. Han kan det där med bilar så du kan känna dig lugn.
Efter en minut musicerade telefonen. Jag fick veta att farsan höll på med inköp av bär så det kunde ta 20 minuter innan han kom.
Efter 15 min. kom en skåpvagn med farsan i.
– Tjenare farsan, sa jag välkomnande.
– Jasså du känner till vem jag är farsa till, sa en 60-plussare vars solglasögon hindrade mig att göra en ögondiagnos, men hans sätt att röra sig tydde på stor självtillit och han utstrålade gladlynthet – med det lät jag mig nöja.
Våra händer möttes och orden Sverker och Claes skiftades.
Efter att Sverker hade konstaterat att det inte var ett kamremshaveri och att allt verkade korrekt innanför huven och under bilen, så ansåg han att det var bäst att vi bogserade den till verkstan. Efter en kort färd då Sverker inte slet på sin egen bils bromsar, hamnade vi utanför en bilverkstad. Sverker berättade att verkstadsägaren var ute i skogen och reparerade en skogsmaskin, men han var informerad och han skulle komma till vår undsättning så fort han var klar. Runt 14-tiden trodde Sverker att reparatören skulle kunna ta sig an vår bil.
Vi pratade därefter mer om husbil i allmänhet än om havererad husbil. Sverker hade börjat känna på pensionärslivets glädjestunder och han var helt inne på att ganska snart skaffa ett rullande hus så att frugan och han kunde ta sin första gemensamma semester. Att han då skulle gå med i HBK var det ingen tvekan om. Det visade sig att Sverker tillhörde de där stackarna som inte hade haft någon semester överhuvudtaget. Varför ha semester när det endast är glädjestunder med arbetet? Nåväl, innan Sverker lämnade oss gav han Britt en lyxig kulspetspenna där hans namn och telefonnummer var inbrända med guldskrift.
– Om reparatören inte har kommit till klockan två så ringer ni mig, sa han och försvann.

Sjuk.jpg

Klockan hade hunnit bli tio, vilket för oss är detsamma som kaffedags. Så blev det, och med Britts bulliga bullar därtill.
Därefter var det en väntans tid med läsning och utforskning av omgivningen för mig, medan Britt inte ville spilla tid på slikt onyttigt, utan hon syntes sitta i solen med sina tygtrasor som revs till långa remsor för att dessa sedermera skulle bilda mönster i trasmattor och -löpare. När klockan var 14 och ingen reparatör syntes till, då var det dags att låna Britts sverkerpenna för att få numret till den blivande HBK:aren. Han svarade direkt och lovade att strax återkomma med senaste nytt om reparatören. Efter ett par minuter var han åter på tråden och berättade att snart skulle skogsmaskinen fungera och reparatören skulle därefter köra direkt till oss.
– Va härligt, sa jag. Då kan han väl vara här inom en halvtimma. Du vet det är ju fredag eftermiddag och man börjar ju bli orolig för att behöva sitta här på gården över helgen.
– Det är inga problem Claes, han kommer att fixa din bil ikväll, men det där med en halvtimma är nog i underkant. Du vet, han har 27 mil att köra. Här uppe i norr har vi ju andra uppfattningar kring avstånd än ni nere i Skåne.
Jag blev nästan stum – sådant händer. Men det var endast att bita i äpplet, även om det var surt. Vi sa hej till Sverker, som ringde efter ett ögonblick igen:
– Jag tänkte på det, att inte skall ni sitta där på gården. Kom hem till mig så bjuder jag på kaffe.
Jag tackade ja utan att rådfråga Britt denna gång. Nu var det inte mitt i natten och inte en okänd man som bjöd på kaffe såsom det hände i ”Ett möte i skogen”. Vi kopplade loss cyklarna och trampade på hem mot Sverker, och jag var utklädd dagen till ära i min svarta konstnärshatt. Efter en stunds trampande körde en bil upp i jämnhöjd med oss; det var Sverker som inte hade lagt märke till att vi hade cyklar att tillgå och han hade därför tänkt hämta oss så vi slapp att gå. Men det gjorde ingenting för jag skulle ändå handla en liten sak, sa han och viftade med en kakkartong.
Så satt vi där i Sverkers glasade uterum med utsikt över Ångermanälven och den egna hamnen. Jag hade satt Britts sverkerpenna i skjortans bröstficka och jag sa något om att tydligen var jag inte ensam om att pryda min skjorta med ett gyllene smycke.
– Ja, sa Britt. Claes tog genast och lade beslag på pennan jag fick av dig.
Klick, sa det när Sverker lossade på pennan från sin bröstficka och överräckte den till Britt, med en kommentar att hon skulle vara rädd om den.
Vi kom strax in på ett samtal om bäruppköp och bär överhuvudtaget. Sverker hade ett par polacker med tre barn som han nästan dagligen köpte bär av. Deras dagsförtjänst var ungefär som mannens månadslön i Polen. Britt berättade, när vi kom in på hjortron, att det var mycket länge sedan som hon hade smakat på dessa bär, men hon hade för sig att de var mycket välsmakande. När jag efter bärintroduktionen satt och lyssnade på Sverkers livsupplevelser njöt jag i fulla drag. För visst är det härligt när någon som har något intressant att berätta såväl vill som kan berätta. Sammanfattningsvis var Sverker en mindre upplaga av IKEA:s Kamprad. Han var en verklig innovatör som hade mottot: Det man säljer skall ha hög kvalité och lågt pris. Med rätt inköpspris, låga kostnader och då speciellt inga reklamkostnader – de nöjda kunderna sköter reklamen – så fungerade det för honom, denna hans idé.
Sverker berättade att han inte var så intresserad av att fiska, trots att möjligheten fanns på hans tomt. Men när han en gång försökte fiska med hjälp av ett kastspö – mest på kul – då lyckades han få en jättegädda som resulterade i 11 kg gäddfärs. Under tiden han berättade om denna sin bedrift klickade jag fram i min kamera den bild av ett gäddhuvud som jag tagit hemma hos Stig Olsson (Ett möte i skogen).

Gädda.jpg

Sverker berättade vidare om gäddan och att en granne till honom hade fått huvudet och det hade fungerat som fågelholk en längre tid. När jag visade honom bilden av gäddan, så såg han själv nästan likadan ut när han undrade var jag hade tagit den bilden. Gäddan i kameran var som en avbild av den han hade fångat. Jag visade även fotot av gullstaven och undrade om han visste vad blomman hette. Men det där med blommor var inte hans gebit, det skötta hans hustru som var bortrest ett par dagar. När Britt berättade om sin stöld i Vilhelmina såg Sverker nästan glad ut och han berättade att hon kunde få fler frökapslar av honom eftersom sådana blommor fanns det gott om i trädgården.
När kaffepausen var avklarad var det dags för gullstavskapslar, men i förbifarten bjöd Sverker in oss i sin smedja. Där fanns smedjans alla verktyg och maskiner. Där inne kopplade han av från alla dagens övriga tankar och eventuella problem. Där tillverkade han vackert sirliga små fingerringar och bland annat metallkrokar som han tyckte var en trevlig gåva när man gick på fest, eller som just nu. Med detta uttalande räckte han fram en järnsmidd krok till Britt och undrade om hon ville glädja honom med att ta emot den som ett litet tack för en trevlig eftermiddag – och det ville hon.
Utanför smedjan stod en tuff 4-hjuling där jag fastnade en stund, medan Sverker och Britt vandrade mot gullstavarna som inte var riktigt färdiga för kapselskörd. Sverker tog då helt sonika och bröt av en gullstav med förhoppningen att vi skulle kunna hålla den vid liv tills den gick att ”skörda”. Det skulle hans hustru ha sett – men det gjorde hon alltså inte. Till saken hör att vi lyckades med att hålla blomman vid liv, och detta med hjälp av en vittvinsbutelj – utan vin.

Gåvor.jpg

Till slut var det dags för avsked och Britt undrade litet försiktigt om hon kunde få ge Sverker en liten kram. Den drabbade var inte avvisande och jag fick och gav ett kraftigt handslag.
Så cyklade vi mot våran bil och hade mycket att tänka på under färden kring det vi hade upplevt. Väl framme gick Britt in i bilen och jag satte fast cyklarna bak på bilen. Ett kraftigt brummande hördes bakom mig. Jag vände mig om och där satt Sverker i sin dundrande 4-hjulsmaskin och överröstade maskinbullret med:
– För fasen Claes, jag glömde ju det viktigaste – samtidigt sträckte han fram en plastburk mot mig.
Jag tog emot den och läste på en handskriven lapp: HJORTRONSYLT.
– Ett ögonblick jag skall bara hämta Britt, sa jag.
I samma ögonblick ökade motorbullret och Sverker for iväg med ett: Hej, och hälsa Britt.
Där stod jag med burken i handen, och tanken: Tänk vilka underbart härliga människor det finns och tack och lov att husbilen strejkade. Samtidigt bestämde jag mig för att Sverker i och med denna oväntade gåva och handling inte skulle få sista ”ordet”.
När klockan var 17.30 kom en Volvo och stannade bredvid vår husbil. Den trötte chauffören som steg ur bilen visade sig vara den bilreparatör vi hade väntat på hela dagen. Efter att ha fått lite till livs kom han ut till oss och mönstrade bilen. Han fick reda på vad som hade hänt oss, och så började felsökningen. Efter att ha mätt med div. blinkande och pipande mätinstrument kom han fram till att det inte var något elfel som orsakat stoppet. Bränsle kom inte fram när startmotorn arbetade och han misstänkte att det var något fel på bränslepumpen. Nu inträffade det underliga att han inte kunde upptäcka någon bränslepump. Mannen ifråga skulle vara en klurig och rutinerad bilreparatör och om detta omdöme kunde vara tillämpbart trots hans okunskap om var bränslepumpen fanns, det överstiger min bedömning. Jag ringde runt till diverse personer som jag misstänkte kunde känna till var den eventuella bränslepumpen kunde befinna sig. Det föreföll som att nämnda pump var placerad på olika ställen beroende på årsmodell och motor. Dessutom verkade det finnas vissa motorer som inte hade någon pump. Bränslet skulle på dessa sugas fram av själva motorn, även när startmotorn arbetade. Vår man följde bränsleledningen från tanken och till motorn, och han kunde inte finna någon bränslepump. Till slut misstänkte han att pumpen kunde finnas i samma enhet som vattenavskiljaren. Han skruvade loss denna enhet och upptäckte då att själva ”koppen” behållaren, som emellanåt skall tömmas på vatten, var lös. Han tog in den i verkstaden och rengjorde den grundligt från div. smuts, och efter att den åter satt på plats och luften i ledningarna sugits bort, så bad han mig starta motorn. Med en viss oro vred jag startnyckeln. Motorn startade och jag andades ut.
Naturligtvis hade behållaren skakat loss vid vår körning på den väg som mera liknade en färist. Jag kan ha rätt i att bränslet klarade av passagen av behållaren så länge motorn var igång, men vid nattstoppet fick luftbubblorna överhand och när bränslet som fanns mellan behållaren och motorn var slut då var även vår färd tillfälligt slut. Synpunkter på detta missöde ser jag fram emot i en särskild tråd – låt oss kalla den ”Bränslefiltret löst”. Jag tackar på förhand. Kanske skall jag nämna att det finns en bränslepump på bilen. Den sitter längs fram och i underkant på motorn.
Vi hade nu tagit fram ur barskåpet en flaska rött Torres som vi skulle överlämna till Sverker och säga: ”Hej, och hälsa din fru”. Tyvärr fanns ingen Sverker hemma varför vi satte flaskan vid entrén med ett meddelande om att allt hade gått bra med bilen och några ord om vad vi tyckte om hans gästfrihet. Vi for vidare och jag var nöjd med att vi fick ”sista ordet.”
Efter några mils körning kom jag på att min konstnärshatt fanns kvar hemma hos Sverker. Det var ingen större förlust men ett konstaterande.
Så kom vi till slut hem och mycket nöjda med vår Vildmarkstripp. Efter några dagar fann jag ett stort brunt kuvert i postlådan. Namn och adress var handskrivet i röd Gotisk textur.

Hatten Sverker.jpg

Vem tusan kan ha lagt ner så mycket arbete för att skriva mitt namn? tänkte jag. I kuvertet fanns ett meddelande från Sverker och dessutom min konstnärshatt. Sverker fick till slut ”sista ordet” och min konstnärshatt har bytt namn till Sverker.

Farbror Claes.JPG


Hälsningar från Britt och farbror Claes.
 

Valborg8

FD HBK Medlem
Inlägg
84
Kommun
Finland
HBK-Nr
650
Medlemskap
2022
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Vilken berättarkonst somliga besitter.Tack för underhållande läsning har svårt att sova är orolig för gubben hans fot skall opereras i morgon så jag hoppas allt går bra ,så att det inte dröjer allt för länge innan vi kan åka ut igen på något äventyr
 
F

F.d. 2692

Guest
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Farbror Claes, du ska veta att jag sällan läser i någon bok, bortsett från plånboken vilken efter husbilsköpet går väldigt fort att läsa, men att läsa dina berättelser är underbart. Att klä in ett motorstopp i ord så att det låter som ljuv musik, ja det är inte alla förunnat. Hoppas jag får läsa mer om dina eskapader.
 

Anita o Dan

HBK Medlem
Inlägg
336
Kommun
Malmö
HBK-Nr
740
Medlemskap
2024
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Du skriver jättebra farbror Claes!

Det är så underhållande och spännande att läsa berättelsen och hur allting ändå till slut ordnade upp sig.

Ser fram mot fler berättelser från dig framöver.

Hälsn Dan P, alias "Krabban"
 

Michael Johansson

HBK Webb
Admin medlem
Inlägg
8.238
Kommun
Nybro
HBK-Nr
663
Medlemskap
2024
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Tack så mycket för en stunds god läsning. Din berättelse inger hopp om berättarkonstens fortlevnad.
 

Håkan

HBK Hedersmedlem
Admin medlem
Inlägg
9.783
Kommun
Tomelilla
HBK-Nr
1
Medlemskap
2049
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Claes, du borde skriva en bok med anekdoter ur ditt liv o leverne.....

Suveränt och den bästa reklamen för att resan kan vara målet!
 
F

F.d. 418

Guest
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Vår skånske ordfabrikör Farbror Claes
Vars ord blir likt blommor i vas
Formulerar sig flinkt
Väljer orden distinkt
Båd' på allvar och skoj bör han tas

Tack igen Claes för din ohämmat fängslande berättarkonst! Hälsn/AndersW
 
Senast redigerad av en moderator:
F

F.d. 2549

Guest
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Anders och andra i klubb HBK
Ett rodnadens skimmer mina kinder ju få,
När blommor ni ger
med ord och utryck som ler.
Ja, en glädje det är att såväl giva som få.

Farbror Claes
 

Julle o Gunvor

FD HBK Medlem
Inlägg
232
Kommun
Motala
HBK-Nr
567
Medlemskap
2021
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

En sådan berättarförmåga man sällan skåda
Hoppas ej åkdonet Ditt ej mer behöver såras
För att vi mer av din berättarådra få höra

Tack för Din berättelse
 

Ingemar Eriksson

FD HBK Medlem
Inlägg
183
Kommun
Askersund
HBK-Nr
234
Medlemskap
2022
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Ja, nog var det en gåva. Skrattrynkorna förökade sig märkbart. Tack för en mycket rolig och givande lässtund! /Inger och Ingemar
 

Robert-110

FD HBK Medlem
Inlägg
9.389
Kommun
Göteborg
HBK-Nr
110
Medlemskap
2022
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Första berättelsen som jag såg tänkte jag, "Oj vad ordrikt, orkar jag läsa detta?".
Men jag läste och blev imponerad av denna ordkonstnärs uttryckssätt.
Jag ser med spänning fram emot varje "farbror Claes-inlägg"
Snälla, fortsätt!
 
F

F.d. 5092

Guest
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Hej Claes och Britt. Kul att få läsa lite om era bravader. Det är ju varken de första eller sista små händelser som drabbar er om inte annat så drabbar jag er igen när tillfälle ges.
Kram på er önskar Lasse på Söder.
 

Anita&Börje

HBK Medlem
Inlägg
31
Kommun
Bjurholm
HBK-Nr
1110
Medlemskap
2026
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Jag skrattade igenkännande åt din berättelse. Vilhelmina är min födelsekommun, så vi åker vägen Åsele-V-ma rätt ofta. I sommar (och fortfarande) håller dom på med vägarbetet. Hoppas ni åter kommer norröver Framförallt fortsätt berättandet!
 

StJeP

HBK Medlem
Inlägg
810
Kommun
Helsingborg
HBK-Nr
590
Medlemskap
2024
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Har du funderat på att ge ut en bok med dina berättelser. Den skulle med all säkerhet bli en "bestseller".
 
F

F.d. 2621

Guest
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

En bra historia behöver inte vara sann, det viktiga är att den är bra och fängslande. Det var denna, och om den var sann, så störde inte det heller!
 
F

F.d. 3753

Guest
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Tack ännu en gång för en mästerligt skriven historia från verkligheten!
 

NIESMANNEN

HBK Medlem
Inlägg
129
Kommun
Borlänge
HBK-Nr
2277
Medlemskap
2025
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Tack farbror Claes för en fantastisk läsning. Det finns trots allt elände i värden ändå hopp om att det fortfarande finns snälla, hjälpsamma och trevliga medmänniskor.

Jag önskar mig inget stopp på min bil, men väl ett sådant trevligt möte som ni fick!

MVH Örjan
 

vitaby

FD HBK Medlem
Inlägg
31
Kommun
Simrishamn
HBK-Nr
2521
Medlemskap
2021
Sv: Jag ringde Falcks Camper Assist …

Du är en fantastisk berättare!
Vi är nya medlemmar, så detta var det första vi har läst som du skrivit.
Fortsätt skriv!
Ska hålla utkik efter din signatur, så vi inte missar något!
MVH
Karin o Rolf
:spinny:
 
Toppen