Med HUSBIL till MAROCKO Del 2

[Guben]

Del 2.
Fortsättning från; Med HUSBIL till MAROCKO Del 1​

JAG VILL DELA MED MEJ!!!!



SJU MÅNADERS UPPLEVELSER PÅ RESA GENOM EUROPA TILL AFRIKA OCH TILLBAKS TILL SVERIGE I HUSBIL!!!!

Jag vill här försöka summera tankarna jag hade för några år sen och hur vårt nya liv sakta förändrades. Sakta o sakta förresten - det är ju en bedömnings sak...

DEL 2 AFRIKA 18 till och med AFRIKA 59 1998-99

[BREAK=AFRIKA 18 1998-99]

GOULMINE. Vi vaknar TIDIGT har satt väckarklockan på 7.00. Det är riktigt skönt att stiga upp och se soluppgången… Kl 8 öppnas porten och vår lilla guide är punktlig. Vi kör på knölig väg in till Goulmime och där får vi verkligen se en marknad!!!

Då vi parkerat bilen hamnar vi mitt bland åsnor och getter. Getter och får som hålls fast i horn eller bakfötter av sina ägare, fullvuxna och lamm om vartannat i en enda röra och alla håller på med köpslagning. Det ser roligt ut då en man kommer gående i rask takt, blir ifatt-sprungen av säljaren och med handslag och goda miner är tydligen en affär uppgjord. Tjurar med sammanbundna framben skuttar omkring som kesande (skuttande) kalvar och det gäller att se sig för så att man inte blir påhoppad bakifrån.

Längs muren som omger ”souken” som marknad heter, står kamelerna (som egentligen är dromedarer eftersom de enbart har en puckel), det är också en blandning av mycket unga djur och fullvuxna… Plötsligt kommer en liten skåpbil cirklande in bland alla djur och människor, föraren slår upp bakluckan och där får han hjälp av andra att forsla ut en brölande kamel, B försökte filma men vi vet inte hur det blir bland alla dessa hjälpande händer. Då vi går omkring där, blir vi tilltalade av en kamelförsäljare som klär oss i blå turbaner och ställer upp vid sina kameler för fotografering.

Han undrar om vi har lust att göra en kamelsafari fem dagsresor härifrån, för i så fall står han till vår tjänst…

[BREAK=AFRIKA 19 1998-99]
Vi vandrar vidare in på grönsaksmarknaden där vi gör en del inköp och hamnar sen i ”köttavdelningen” där vi får se kamelskinka. Köttet är alldeles vitt och Elk säjer att det smakar ungefär som kyckling fast mycket sötare. Vi kan också se huvud och ben vid diskarna och jag hoppas att fotona därifrån blir bra för det är verkligen speciellt.

När vi tycker att vi fått tillräckligt med intryck tar vi farväl med löfte om att vi skall skicka ett kort till honom.

Vi fortsätter in till Centre-Ville där vi spatserar runt och finner en fin tygaffär, köper tyger till vårt tänkta sovrum, både gardin, sängöverkast och till kuddar, vi kommer att få det vackraste sovrum man kan önska sig! Jag köper också 6 st teglas för 19 drh, kannan har jag redan inhandlat i Tiznit, jag har nämligen lärt mej tycka om marockanskt mynta-te och tänker fortsätta laga det i Sverige. Det består av grönt kina-te som sedan kryddas med en färsk myntakvist, och det kan jag ju odla i trädgården som jag hoppas vi ska ha...

Vi drar sedan tillbaka till Tiznit eftersom klockan blivit för mycket för att fortsätta till Tarfaout, som vi har som nästa mål på kartan. Vi tar in på campingen över natten. Innan vi knoppar tar vi en promenad för att inhandla lite bröd, det slutar med att vi båda byter våra halvtrasiga klockremmar mot nya i läder för 20 drh st och därefter köper B två par och jag ett par marockanska skor plus en kamelmascot, allt för 150 drh. Nöjda vandrar vi till lilla hemmet och sover gott.

TARFAOUT. Vi vaknar skapligt tidigt och kör så fort porten öppnas kl 8. Vi stannar i utkanten av Tiznit för en fika och efter några minuter vandrar en hel hord skolbarn förbi, B tar fram sin lösnäsa och gör några barn glada och några rädda… När de börjar bli för närgångna

kör vi vidare och får uppleva en otroligt vacker men dålig väg, men B klarar det med glans som vanligt och jag kan sitta helt lugnt och bara njuta. Det är på flera ställen ungefär som om vi körde på månen och vi möter bara ett fåtal bilar.

[BREAK=AFRIKA 20 1998-99]
Framme i Tarfaout stannar vi till på torget, eftersom ett par vinkar när de ser vår svenska flagga. Det är ett par från Malmö som är i Agadir på semester och har åkt hit på en dagstur med turistbuss. De tycker vi är tuffa som vågar köra på de här vägarna med vår stora husbil... Han berättar att de dagen innan fått veta att en åsna kan bära en last på 350 kilo utan att lida och det var ju intressant att veta, vi ser ju så många dagligen…

Campingen finner vi strax utanför samhället och den är ”lagomstor”, med ca 8 bilar. Medan jag skriver lite, plockar B ner cyklarna och lägger ut mattorna. Sen går vi in i byn för att se om vi skall stöta på våra nya vänner från Sidi Ifni och efter en liten rundvandring chansar vi på ett hotell där det står en liten bil liknande den de hyrt och vi får genast napp, men de är ute och äter någonstans, så vi lämnar ett litet meddelande och vandrar vidare. Vi hamnar i en mattaffär där vi får en hel historiebeskrivning, om både beduinlivet i Sahara där han kommer ifrån, bland annat att öknen varit havsbotten för mycket längesen och därför finns det fossiler o dylikt i sanddynerna som hittas då de gräver brunnar o.s.v., och vidare om hur flickorna väver in sin fantasi i mattorna, hur mattorna används på olika sätt, hur de tvättas och vad de tillverkas av. Vi går därifrån utan att köpa någon men lovar att komma tillbaka nästa dag för att hälsa på igen.

Då vi går tillbaka förbi hotellet gör vi ett försök till och nu har vi bättre tur. Där sitter vi alla fyra på rummet och berättar för varandra vad som hänt sen vi sågs sist. De betalar 80 drh pr natt för detta rum, utan värme fast med varmdusch i korridoren. Det känns kallt och vi tänker på hur kallt det skall bli till natten eftersom vi nu befinner oss på ca 1000 m höj… Vi bjuder dem att komma på en liten skånsk äppelkaka med vaniljsås imorgon och det tackar de glatt ja till.

Vi vaknar till en kall morgon = 3,5 gr kl 7.30 och vakten visar B att det är is på hans biltak… Vid infarten står redan killen från mattaffären och så fort vi går utanför bilen kommer han fram och vill se min jeansskjorta, som han tar med sig och senare kommer han tillbaka utan skjorta men med mattan och sin ”bror”. Bengt ger honom 1000 dirham och tar mattan… Det skall bli en present till sonen Henrik o hans Tanja.

Jag får städdille så mattorna åker ut liksom alla saker under sängen, golvet blir torkat och då allt är klart känner jag mig riktigt nöjd med mej själv! Vi fikar, gör sen i ordning en liten matsäck, packar ner lite kläder och startar vår cykelutflykt. Det bär uppåt, uppåt och uppåt…

[BREAK=AFRIKA 21 1998-99]
Då vi cyklat några kilometer måste jag hoppa av och gå, för det känns som om hjärtat ska stanna och jag har svårt att andas. Jag försöker kalla på B men han är en bra bit framför, så jag kommer på efterkälken… Så småningom märker han att jag sackar efter och inväntar mej och vi går en bit till, tills min andhämtning lugnat ner sej. Vi är ca 1200 m upp och det kanske får mina lungor att funka sämre…Vidunderliga vyer ser vi runt om oss, som jag försöker fånga med kameran, men det går inte att fånga tystnaden och känslan vi har, då vi lämnar den asfalterade vägen och ger oss in bland klippor, längs murar och jättehål som vi tror bildats av väder och vind.

Ibland får vi balansera med cyklarna precis på randen av ett sådant hål, utan att veta om det skall rasa eller ej, men vi kommer lyckligt förbi… Framme i en liten by under en härlig klippformation går vi med cyklarna i trånga gränder och B erbjuder några mysiga gamla gummor, som förresten inte bryr sej om att täcka ansiktet för honom. Han erbjuder dem skjuts pekande på pakethållaren, sen på gummorna och de ”pratar” och svarar fnittrande honom på sitt språk…

Efter en paus utanför den lilla byn bär det vidare uppåt… Det skall finnas målade klippor någonstans i närheten har vi hört. Fastän vi har fått många olika bud på hur långt det är dit, tänker vi kämpa en stund till för att kanske få en glimt av dem. Vi får se en blå husbil stå en bit från vägen, styr in där och får av de två engelska killarna som äger den veta, att de också söker platsen men inte heller vet riktigt var det är… Vi fortsätter rakt ut bland stenar och stickiga buskar, följer en flodfåra mot det håll vi förmodar att det skall vara, men till sist ger vi upp. Vi tar en enkel fikapaus och sen tar vi oss ut till vägen igen. Nu bär de av utför och vi kommer underfund med hur mycket uppförsbacke vi haft…

[BREAK=AFRIKA 22 1998-99]
Då vi kommer tillbaka till campen, har vi varit på tur i 4 timmar och fastän jag är rätt slak, börjar jag ändå förbereda lite inför kvällen. Jag har som sagt tänkt bjuda på äppelkaka och vaniljsås, och vi har lyckligtvis en flaska Rioja kvar som vi kan ta lite ost och kex till. Vinet börjar bli decimerat till tetravin och det är okey för det mesta, men inte så kul att bjuda en fransman på… Vi får besök av en i mina ögon lismig och obehaglig marockan som bjuder in sej själv i bilen och ber om en öl och när han spillt ut den på mattan så ber han om ytterligare en. Då våra gäster dyker upp punktligt går B ut och möter dem medan jag är kvar i bilen, mannen undrar då om vi vill köpa hasch, som han tidigare påpekat är fullt okey i Marocko. Jag lyckas få honom att förstå att vi inte är intresserade och han går äntligen ut.

Vi har sedan en mycket trevlig kväll med Inga och George, vi tittar på kartor och diskuterar resor och mycket Frankrike blir det… Vi gillar ju Frankrike så det kommer fram vinbok och foton o.s.v. De tycker att det skall bli trevligt att få besök av oss i Buhl, där de bor mitt i vindistriktet Alsace, inte långt från Colmar. Som tur är så blir det ingen sen kväll även om den var lyckad, för det var mycket skönt att krypa till kojs efter denna långa dag.

TIFNITE. Vi vaknar efter en mycket kall natt, det är verkligen skönt att ha ström så att el-fläkten kan värma oss hela natten. Vi bestämmer oss för att fara vidare mot Agadir och gör oss klara i lugn och ro. Vi har 14 mil svår väg framför oss.

Redan i Thagazout blev vi varnade för denna väg av Guy, vår franska granne på campen, och jag håller verkligen med honom! Mycket vacker och dramatisk väg, men det är skönt att köra på bergssidan efter Ait Baha, för där börjar den smala slingriga vägen med stup som jag är tacksam finns på andra väghalvan. Även om B kör mycket lugnt och bra så finns det ju mötande trafik såsom lastbilar och bussar. Vi möter en buss i en kurva som får backa runt den stupande bergväggen och B får trycka bilen in mot berget där det inte ”sticker” ut för mycket, bussen kan precis passera och fy om vi varit i deras sits…

Detta är första gången jag använder bilbatteriet till datorn och därför tror jag att jag avslutar för idag. Jag kan ju först tala om att vi hamnar i Tifnite igen och nu med sällskap av många fler husbilar än sist. Efter en promenad till stranden där fiskebåtarna kommer in och där vi får köpa en fin tonfisk på ca ett kilo, lagar vi till en god pepparrotssås på youghurt och kokar fisken och avnjuter den därefter med en god potatis. Trötta och nöjda med dagen står vi och beundrar stjärnor i månskenet innan vi kryper ner mellan de sköna lakanen.

TIFNITE. Vaknar där vi parkerat på klippkanten, p.g.a. att andra tagit de bästa platserna och jag gillar inte att stå så nära, vi står snett också även om vi pallat upp rejält. Det är lite svårt att laga mat och diska när jag samtidigt skall hålla balansen, så det är lite surt från min sida… Vi vandrar iväg på en långpromenad över sanddynerna norrut och får verkligen en känsla av öken, vi ser inte en kotte och inga djur heller för den delen, inte ens en hund... Vi styr kosan ner mot havet, där Bengt tar ett kallt nakendopp och just då dyker det givetvis upp ett par långt borta. Det blir att skyla sej med kepsen eftersom vi inte har någon handduk… Vi vandrar tillbaka längs vattnet och finner fina snäckor.

Då vi passerat fiskebyn möter vi Bobokhar och B o B bestämmer sej för att fiska bortåt kvällen. Det blir rätt sent innan han dyker upp och de gör några försök nere på klipporna, men tji fick dom. Som tur är så har vi ändå något gott att äta, eftersom vi gick och samlade musslor på revet då det var lågvatten. Nu blir de kokta i vitt vin, lök och kryddor och smakar inte så dumt med en god youghurtsås och pane…

Vi upptäcker att Ludvikakalle och Tora bor som ”sista” bil och får åter en trevlig pratstund tillsammans. Vi får höra att Gurli och Olle är på Thagazout camping och får hälsningar från dem. Nästa dag kör vi in till Agadir för att proviantera och gå ut lite på kvällen. B går upp till hotell Anezi och läser senaste nytt och vår vän hotellvakten kommer och hämtar våra sopor. Barbro knackar på och vi får ännu ett litet trevligt prat. Hon vet så mycket om Marocko, och lämnar oss en massa tips inför resan vi tänkt oss på hemvägen. Hennes kusin bor på Anezi och hon är på väg dit för ett besök. Nästa dag skall hon ta dem med i sin husbil för en tur till Tharodant. Hon bor i Sthlm och sedan hennes man gått bort, har hon bytt till en mindre bil och fortsätter sina resor som förr, det tycker jag är tufft och riktigt!


[BREAK=AFRIKA 23 1998-99]
THAGAZOUT. Vi har varit några dagar i Agadir, och sista kvällen tar vi en taxi upp till Rest Venetia i centrum för att äta lite italienskt. Det smakar riktigt bra, som vanligt kan man lita på italianokäket… Då vi ätit färdigt slår vi oss i slang med två tjejer som sitter vid bordet vid sidan om. De kommer från Irland och vi blir riktigt goda vänner, vi byter adresser och blir erbjudna bäddplatser t o m, om vi kommer på besök. Den ena heter Therese och den andra Ioni.

Dagen efter fortsätter vi till campingen i Thagazout där vi finner vår ”gamla” plats ledig och det känns riktigt bra att stalla upp där igen. Dags för tvätt vid disk- tvätt- o.s.v. avdelningen …

Efter en stund kommer Olle på sin motorcykel med danskOle som passagerare och undrar vart vi hållit hus. Det dröjer sen inte länge förrän Gurli dyker upp och bjuder på kaffe. Vi har en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med prat och vin. De köper en hummer på ett och ett halvt kilo och betalar 150 kr + en flaska Whisky. Det luktar så gott när de kokar den så vi blir sugna, kanske vi försöker fixa en vi med… Olle har inte så mycket öl kvar, så B får erbjudande om ett byte med Whisky och vitt vin… Bra byte för då kan vi kanske också köpa en hummer.

Nästa dag kör de bort till fricampen en bit bort. Vi tar en promenad dit och lär känna Ullabritt och Ragnar som står vid Ludvikakalle och Tora, även Kalle och Ulla står i närheten, och Agnes o Tage som vi inte träffat än. Ullabritt är konstnär från Örebro och visar bilder på sina alster och en skiss hon gjort av en kille på en HD som är jättebra. Hon målar vykort, miniatyrer som fästs på tändsticksaskar och har ständig utställning med sina tavlor i Wadköping. Hon säljer mycket och är mycket produktiv. Jag får två vykort och en tändsticksask som gåva av henne. Hon är också tvilling som jag fast i dubbel bemärkelse. Hon har en tvillingsyster och berättar, att då de gick i skolan fick de göra ett prov i varsitt rum där de gjorde en teckning av ett hus och en flaggstång, samma motiv båda två utan att veta om det och de gjorde till och med samma felvändning på flaggan, underligt tyckte både de själva och läraren…

Vi vandrar sedan hem och slappar en stund, sen hoppar vi på cyklarna för att trampa norrut igenom Thagazout och vidare till nästa lilla by, där vi lyfter ner cyklarna sista biten till klipporna. Det finns en mysig liten restaurang med några små bord nere på klipporna, där dricker vi the och ser solen sjunka ner i havet. Då vi cyklar tillbaka har det hunnit mörkna… Ljuset på min cykel fungerar ej och det finns inga gatlyktor... Jag ser inte om det finns hålor just där jag cyklar och bilarna som kommer susande bakifrån är ett annat hot... En obehaglig avslutning på en annars trevlig kväll, som lyckligtvis slutar utan intermezzon.

Då vi senare sitter och småpratar försöker jag inspirera B att börja så smått att skriva sina ”memoarer” och lyckas, han har börjat!!!


[BREAK=AFRIKA 24 1998-99]
Nästa dag är det B som får arbetslust… Cyklarna blir översedda, ljusen fixas, kedjorna smörjs o s v. Sen blir det fiskeredskapen som blir sorterade och iordninggjorda och jag tror att B också känner sej tillfreds med att ha gjort något meningsfullt. Senare får vi besök av Ragnar och Ullabritt som kommer cyklande för att få en liten pratstund, och prata kan vi !!!!

Jag målar Elsys tavla färdig nästa morgon, skriver en del och är allmänt slö. Jag oroar mig lite för B som har ont runt njurarna… Vi pratar lite om barnen och om nyårsafton år 2000, om vi ska fira den ute någonstans eller med vänner. Det är ju hög tid att komma på något, om det skall hyras lokal eller om vänner skall tillfrågas, många har säkert redan bestämt… Vi måste också fixa något till sonen Jonas Anna som har födelsedag den 20.2, det tar ju lite tid innan det anländer till Sverige. Postgången är inte så vidare snabb så det gäller att kunna sända något som brev. På kvällen går vi ner till fiket vid stranden och dricker te och njuter av solnedgången.

Vi kör in till Agadir för att fylla på vårt förråd. Först till franske bagarn och får tag i det goda ”integralpanet”, sen till souken och köper härliga, billiga grönsaker och frukter. Till Anna hittar vi ett guldhalssmycke, Fatimas hand, som sägs skall bringa lycka. Vi packar in det mellan två vykort och lägger det i ett kuvert och kör till stora posten för att det säkert skall nå henne till födelsedagen. Det blir nog lyckat, för hon räknar nog inte med att få present från oss här nerifrån… B köper en grillad kyckling med pommes frites, som vi kastar oss över då vi kommer tillbaks till campen, jättehungriga, och fast den smakar gott så blir det ändå middag till i morgon också, eftersom bröstbitarna blir över. På eftermiddagen går vi bort till Olle o Gurli och det blir kaffe med kaka efter att jag klippt hennes hår.

Det har slagit ut några små söta vita liljor runt ”deras träd” vid bilen och jag får låna Olles spade och gräver upp en med lök under som jag planterar då vi kommer ”hem”.

Jag ringer väninnan Maggan på kvällen och får veta att hon blivit farmor. Sonen har blivit pappa till en pojke på 3960 gr för en vecka sen. Hon är också lycklig över att hon och Gert fått en lägenhet mitt emot Mölleexpressen på 112 m2 med havsutsikt. Hon har försökt nå oss på telefon många gånger och blir därför jätteglad att äntligen få berätta om allt det roliga och förstås att få höra att allt är bra med oss. Varje gång vi hör av oss, så undrar hon när vi kommer hem!

Vi får ett samtal till och det är mindre glädjande! Britt talar om att vännen Kjells hjärta växer och att han till att börja med är sjukskriven i 3 månader. Det finns tydligen medicin, men hon är väldigt ledsen och det kan vi ju förstå, han är ju så ung och det blir nog inte lätt att skruva ner tempot med eget företag i bakgrunden.

[BREAK=AFRIKA 25 1998-99]
Startar morgonen med rengöring av bilen, luftar sängkläder och mattor och B tömmer ut kläderna ur skåpen, alltså nästan vårstädning. Vi går som vanligt en lång strandpromenad fast idag tillsammans med OoG. Kalle och Ulla kommer för att säga hejdå eftersom de kör mot Europa idag. De längtar upp till Spanien. Vi äter resterna av kycklingen och en grönsakstagine. GOTT. På kvällen går vi ner till strandfiket där vi dricker mynthate och ser på solnedgången. Olle och Gurli dyker upp och gör oss sällskap. Vi går hem till oss och sitter och småpratar en stund.

Idag går vi ända till ”stora klippan”, där det antagligen har funnits en fästning eftersom det finns ruiner och en trappa upp. Marockaner står och fiskar överallt runt klippan och på södra sidan går det några tjejer med rumpan i vädret och plockar musslor.

Vår promenad tar 3,5 timmar så vi blir ganska möra i kroppen båda två och även hungriga. Vi tvättar (Bild 44) och hänger på våran lina, sätter oss sen och läser DN från 31/1 som B fått låna av grannen Erik. Aktierna har gått skapligt, några riktigt bra…

På kvällen ringer jag till AK och får veta att hon klarat sin första tenta och att mitt barnbarn Emma sökt in på samhällslinjen på gymnasiet. Allt är bra, det har just snöat ca 20 cm, men eftersom det är omkring noll, så kommer väl allt att töa och slaska. Det känns gott att kunna ha kontakt med hemlandet och speciellt barnen lite då och då!!

Olle o B kör iväg på Olles MC upp på åsen på andra sidan vägen, för att fånga skorpioner medan Gurli och jag tar en strandpromenad. B fångar 3 st som han förvarar i en liten plastburk med spolarvätska i. Först ville han att jag skulle följa med, men eftersom jag är rädd för ormar och då man lyfter på en sten kan det lika gärna vara en orm som en skorpion inunder, så vägrade jag. Jag har bestämt mig efter den hemska klättringen i Tifnite, att hädanefter inte visa mig modig och samtidigt må illa! Jag tror också att det kan vara nyttigt att karlarna får vara för sig själv ett tag. I morgon skall OoG köra in till Agadir för att nästa dag påbörja sin färd mot Europa, vi kör var och en för sig eftersom B och jag vill ta mer tid på oss. Det blir en våt och sen avskedskväll hos dem, vi diskuterar mycket och sen letar vi oss hem i mörkret.

[BREAK=AFRIKA 26 1998-99]
Vi känner oss något avslagna på morgonen rent av lite dagen efter. B. har nästan aldrig huvudvärk men idag… Jag har redan varit uppe på natten och tagit Magnecyl, så idag tar vi det verkligen lugnt. Olle o Gurli kommer, kramar om oss och kör iväg. Det blir bara en liten promenad och sen sitter vi i våra härliga franska stolar och läser mest hela dagen. Vi grillar lammkotletter med råstekt potatis och en god sallad till. Nu har vi bestämt oss för att fara in till Agadir imorgon och sen efter ytterligare en natt vid Anezi, börjar vi vår spännande resa inåt Zagora och neråt öknen. Vi plockar ner tvättlinan, packar in taginen och det känns rätt fint att vi skall röra på oss igen efter 11 dagar på samma plats.

När allt är klart denna morgon, tar vi farväl av våra grannar Erik och Asta, som varit bussiga och lånat oss svenska tidningar, som de i sin tur fått av en svensk god vän som bor permanent i Agadir. Rosen jag fått för någon dag sen av Hassan, ägaren till en av de små butikerna vid stranden, förärar vi Asta. De har varit här 29 gånger, men detta är nog den sista, nästa år skall det kanske bli Australien eller Thailand. Därefter sa vi au revoir till Adelaide och Guy, våra franska grannar som sa att de nog är här nästa år och hoppas vi ses igen. Det blir ett franskt adjö med kindkyssar och vink. Det har varit mysigt att höra Guy de flesta morgnar gå omkring och småvissla, fast vi har aldrig kunnat urskilja någon bestämd melodi… Vi säger också på gensyn till våra nya danska vänner Ole o Ulla, som också har sålt sitt hus i Danmark och gärna skulle vilja ha ett torp i Sverige. De har varit snälla och laddat vårt videobatteri, eftersom vi denna gång inte har haft ström.

Då vi fyllt på vatten och tömt ”dasset”, så sätter vi kurs mot byn Anza, där vi går på marknad. Vi hittar grejor till campinggastuben vi köpt, det behövs en speciell här i Marocko och även i sydländerna i Europa, enligt Olle. Vi frossar bland grönsaker och frukt, som som vanligt är härligt att köpa i souken. Du kan själv plocka precis vad du vill ha bland alla ”berg” och tänk, ett kilo tomater för 1 drh, apelsiner för 2 drh o s v. Vi fyller alla förråd, även sen vi kommit till Agadir. Vi skall köra på småvägar och vet ej om vi kan få tag i det vi önskar, t ex köper vi 2 hg bacon som kostar 180 drh kilot, för vi vet att det dröjer innan vi kan få igen, eftersom islam inte tillåter fläskkött. Den butiken vi handlar i har mest (här boende) fransmän som kunder. Därför kan vi också köpa franskt smör, ost, grädde och paté så vi passar verkligen på! Vi lämnar in filmerna för framkallning och kan hämta dem i morgon kl 9.00. I närheten finns en grill där B inhandlar en halv grillad kyckling med pommes, för nu börjar vi bli sugna på något ätbart. Vi kör en sväng ner till hamnen, beundrar båtbyggarna och hela fiskeflottan som ligger tätt, tätt och fyller upp hela hamnen!

[BREAK=AFRIKA 27 1998-99]
Vi gick förbi varvet och såg båtbygge i Agadirs hamn..

Strandpromenaden lockar så vi tar oss ner dit och efter att ha pelat i oss kycklingen som smakar gott, går vi längs vattenbrynet i två timmar och B avslutar med ett dopp. Sen kör vi upp till banken som B ”tömmer” och sen vidare till vårt vanliga sovställe i Agadir, alltså bakom hotell Anezi. Jag tar en ensam butiksrunda och hittar ett par sköna svarta långbyxor för 220 drh och vandrar nöjd tillbaka.

På kvällen går vi uppsnofsade en runda för att avsluta Agadirsejouren. Vi tittar in i en souvenirbutik och funderar starkt på en metallbricka på tre ben, men beslutar att tänka på det tills i morgon bitti, den kostade först 950 enl. prislappen men då vi skulle gå slog han ner till 600… Bengt tycker att vi skall avvakta och jag instämmer, det finns fler möjligheter innan vi lämnar detta ”hantverksland”. Jag känner inte för någon restaurang, så då jag känner att jag behöver gå på toa blir det snabbåtervändo till ”hemmatoan” och gud va skönt..

[BREAK=AFRIKA 28 1998-99]
Vi vaknar nästa morgon till ljudet av en liten husbil vid sidan om oss, som anlände sent igår. De mumlar något klagande och kör därifrån, och då får vi se varför. En lastbil har varit och tippat av ett helt murgrusberg intill deras bil, så nära att hjulspåren syns i kanten av grushögen. Vi ser sen killarna komma och hämta grus för vidare transport in till hotellet, De har en liten kärra full med stora tomma 20 liters färgpytsar som de fyller med händerna och sen hjälps åt att dra in på kärran. När B öppnar dörren är det någon som glatt hojtar högt uppe på muren, det är vår goda vän, som brukar komma och hämta våra sopor och fixa vatten till oss. Han står med vattenslangen i full färd med att vattna i rabatterna och undrar om vi behöver vatten, B tar ett foto på honom och förklarar att tanken är full. Inför kameran visar han sitt härliga leende med stor lucka mellan framtänderna. Han vinkar åt oss då vi ger oss iväg... Vi hämtar korten och påbörjar sedan resan inåtland mot berg och öken.

Färden går förbi Taradount, där vi tillbringade en dag med Marianne och Leif, och sedan mot Taliouine där vi ska söka plats för natten. På vägen måste vi ta en siesta, och söker efter någonstans att stanna, vilket inte är lätt i det här landet, de parkeringsplatser vi har sett kan man räkna på ena handens fingrar. B hittar en liten grusväg som vi svänger in på, vi kan inte se någon i den steniga omgivningen, men det dröjer ändå inte länge förrän ett gäng killar dyker upp och börjar spela fotboll runt bilen… Vi vilar en stund, men jag får ingen ro, så jag går upp för att lösa lite korsord, men det skulle jag inte gjort… Genast börjar alla ropa bonjour madame, ca va, one dirham, madame, o s v. Ända tills B kommer upp irriterad över att inte få vara ifred. Vi fortsätter på en bergig väg som slingrar sig fram genom ett torrt men vackert landskap.

När vi närmar oss Toliouine börjar naturen bli grönare och mandelträden står i blom. Vi hittar en camp precis innanför stadsgränsen, som är både motell, restaurang och camp. Vi beslutar oss för att stanna här och även för att fira ettårsdagen av vårt husbilsboende, genom att äta tagine på restaurangen.

Då vi sitter och fyller i våra papper, kommer en kille fram, hälsar och talar om att han är professor i engelska och gärna ställer upp och svarar om det är något vi vill veta om trakten. Vi pratar länge och får sedan lust att ta lite frisk luft. Då han erbjuder sitt sällskap avstår vi och vandrar själva runt i samhället, utan att behöva tänka och svara på engelska, det är intressant att få reda på saker, men inte för mycket på en gång.

[BREAK=AFRIKA 29 1998-99]
Vi får veta mycket om det marockanska samhället, t ex att de som är statligt anställda har mer betalt än privatanställda, att det inte finns någon socialhjälp och är mycket hög arbetslöshet bland de högre utbildade. Han vill också veta hur det fungerar i Sverige och vi diskuterar lite politik och även barnuppfostran, aga är till ex tillåtet här upp till tonåren, även rektorn i skolan har rätt att bestraffa, därför är det bra ordning i klasserna. Han talar också om att det är barnens skyldighet att ta hand om sina föräldrar då de blir gamla, likaså att det är fadern som bestämmer vem dottern skall gifta sig med. Det gäller att ha det bra ställt eller ha ett bra arbete. Vidare diskuterar vi landets ekonomi som är beroende av investeringar i fabriker och det är här liksom i många andra länder, att stora förtjänster tas hand om av ”kapitalister” som inte investerar i sitt eget hemland utan ser till sitt eget bästa och satsar eller slösar bort dem i något annat land. Ja, diskussionen blir både intensiv och intressant. Till slut ber han oss om vår adress, men det är ju inte lönt… så han får Annakarins eftersom han gärna vill ha många brevvänner överallt i världen. Vi får hans och vi får väl se vad det blir av det.

Vi äter en ”trerättersmeny” alldeles ensamma i hela restaurangen och får lov att ta in öl och vin till maten om vi vill, det finns inte att köpa här och ägaren frågar om vi möjligen har en öl till honom också, och det har vi ju. Det dröjer inte så länge förrän vår nye vän engelskläraren dyker upp och fortsätter prata hela kvällen, han frågar om våra familjeförhållanden o s v och berättar sedan om sina egna… Vi kommer rätt sent i säng och somnar gott. Jag vaknar vid 5 av att jag hör en uggla hoa på nära håll och en annan svara långt borta, det har jag inte hört sen jag var i Västrarp för många år sen, och det låter riktigt mysigt, jag vågar inte väcka B, han sover så gott. Sånär som på ugglorna så är det en mycket lugn, tyst och rofylld plats. Det trodde jag inte på kvällen, då högtalaren som satt precis utanför campen kastade ut böneutroparens långdragna röststarka vrål, sång kan man inte kalla det. Även här står vi alldeles ensamma, men jag somnar ändå lugnt igen.

Efter en god natts sömn, en härlig varm dusch, en god frukost som vanligt, betalar vi för oss och jag får ett halsband av motellägaren som souvenir, han hoppas att vi skall komma tillbaka. Vi postar kort till storasyster Elsy som fyller år om 7 dagar, men jag tror inte det hinner fram…

OURSAZATE. B rattar fram på en som vanligt smal sträng asfalt, med kanter som inte är så lämpliga att köra upp och ner på, gruskanterna är inte så vidare bra heller eftersom där finns fullt av sten som antagligen lätt orsakar stenskott. Längs vägen ser vi ofta glaskross från bilrutor, som vi förmodar beror på sådana. Vid varje möte måste båda bilarna köra ut med ena hjulet på gruset men vi möter ibland långtradare som kommer mot oss i full fart mötande oss utan att bromsa ner..

[BREAK=AFRIKA 30 1998-99]
I Tazenakht gör vi ett stopp för att se efter mattor eftersom de här i distriktet är berömda för sin kvalitet. Tre mattor får B till ett pris av 3.500 drh och några T-shirts och kalsonger... Det blir en sväng in på marknaden också, där vi hittar en gasolspis för 45 drh och en tvättkorg för 150 drh. På väg mot parkeringen smiter vi in i en liten butik med en gammal man som har små mattor. Vi hittar en för 250 drh som passar bra till bilen. Då vi sitter i bilen igen, kommer det in en buss, den släpper av en drös passagerare som har sitt bagage på taket. Chauffören tar fram en trästege och klättrar upp för att kasta ner sakerna och sedan lasta på de nya passagerarnas som varit på marknaden… En liten skåpbil som står vid sidan om oss har lastat säckar med växter, det ser ut som en liten ”skog” längst fram på taket, bakom dem står gasoltuber och diverse annat och mitt i alltihop står det en get! Bilen fylls med män och gungar iväg. Geten har det nog bättre än resenärerna som har varma kläder och sitter tätt ihop i den lilla bilen…

Från vägen precis innan vårt mål, får vi se en borg som är mycket tjusig, men då vi kört en bit till och B tittar tillbaka upptäcker han att det bara är kuliss och det får vi se fler längs vägen. Här spelas det in många filmer, det har vi både hört talas om och läst i turistblad. Vi är väl måttligt intresserade av detta, så vi bryr oss inte om att betala inträde för att gå in på platsen (där det står en del turistbussar utanför). Vi anländer till Oursazate i kvällningen och finner turistbyrån där vi får en fin broschyr och lite tips om nya vägar.

Till campingen finns det bra skyltar och där tar vi in för natten, rätt så trötta båda två. Det är en mysig liten plats med ca tjugo andra bilar, den ligger intill Fantazian, så vi får höra folkmusik till sena natten eftersom det är fredagskväll. Fantazian är en inhägnad plats där det är uppträde varje vecka, med folklore och andra traditionella ”spel”. Sådana finns i många städer, men vi har inte testat någon ännu…

Vi beslutar oss för att köra vidare mot Zagora idag, efter ett besök i den berömda kazbahn i stan och Artisenalen som är ett hantverks centrum och finns i varje stad.
Kazbahn = Borgen är 250 år gammal och håller på att restaureras med hjälp av UNESCO får vi veta av vakten. Där är en labyrint av trappor och små rum och skrymslen så vi får vända tillbaks flera gånger då vi inte kommer längre. Överallt är det så lågt till tak och i portar så B kan verkligen inte gå rak Knappast jag heller… I ett av utrymmena som är som en atriumgård träffar vi två män som städar undan efter en filminspelning från gårdagen, spjut och palmblad o s v.

Då vi kommer ut fortsätter B att gå som om han har ryggskott och vakten plus en turist skrattar åt honom… Vi fortsätter med att göra ett besök i Artisenalen där vi köper ett halsband med jadestenar, tre stenägg med fossiler i och en blå turban. Det är en trevlig ung man som visar oss runt och vävsalen som är stängd eftersom det är lördag, öppnar han för oss och förklarar lite om hur de arbetar och vad för material som används. Där får vi se ett redskap som vi undrat över då vi var på marknaden i Tazenakht, det ser ut som en jättekam med en speciell böj på handtaget och används till att ”packa” inslaget i väven. Vi fortsätter sen över gatan tillbaka till borgen där det också finns hantverkare. Då vi tittar in får vi kontakt med ytterligare en trevlig man, som går runt med oss och förklarar hur och var och vad tingen används till. Detta är en del av borgen och har tills för två år sen tillhört Artisenalen. Nu finns bara saker till försäljning och ingen gör några arbeten här längre.

[BREAK=AFRIKA 31 1998-99]
Han talar sig varm om Fez, där han rekommenderar oss att titta på brickbord av vitmetall, liknande det vi ser här och som vi tidigare funderat på i Agadir. Här kostar det 3000 drh i Agadir kostade ett liknande 950 och prutades ner till 600 av köpmannen själv. Jag måste säga att de är förbaskat bra säljare i det här landet. Han talar också om att Marrakech är en speciell hantverksstad värd ett besök, men där måste man vara vaken! Även om det har blivit mycket bättre nu eftersom regering och polis har börjat straffa tjuvarna, så är det många som blivit rika på att arbeta som ficktjuvar på marknaden där. Det har tagits krafttag eftersom turisttillströmningen sjönk varje säsong p gr av detta tjuveri. Vi fortsätter sen vidare mot Zagora och den hägrande öknen.

På vägen någon mil utanför samhället, står det plötsligt en personbil mitt på vägen och signalerar med sin ljustuta. Vi undrar givetvis vad det är som står på, men förstår inte vad han menar med sina gester och miner. Med en sur min svänger han in bilen mot vägkanten för att släppa fram oss. Då vi kommer en bit längre fram förstår vi att det håller på att tas en filmsnutt rakt över vägen, det tycker jag att han kunde ha annonserat bättre så att vi kunde ha förstått, för vi har ju ingen brådska. Nu fick de väl ta om hela den scenen…

Vägen börjar sedan slingra sig upp bland steniga berg och på den smala dåliga vägen får vi många möten, bland annat då vi stannat för kisspaus, så susar 8 franska husbilar förbi på motsatt håll. Vi går en stund och letar efter stenar som jag längtat hela tiden efter att göra. Jag önskar att jag hade lite verktyg så att jag kunde dela stenarna och själv hitta en fossil eller några ”ädla” stenar, sådana som vi ser männen sälja längs vägen, det måste finnas gott om. Det ska jag lära mej mer om hemma!


ZAGORA. Vägen går stadigt uppåt och på ca 1600 m höjd stannar B mitt i ödsligheten på en liten ”p plats” Då vi stiger av tror vi att vi är totalt ensamma, men tji, det dröjer bara en minut så dyker det upp tre ungdomar i Chilubas och turbaner. B hade tänkt videofilma två stora vackra kungsörnar som svävar just under oss i ravinen, men innan jag fått fram videon är de försvunna och killarna visar istället sina keldjur de har med sig, en grön leguan som är rätt stor och två mindre, en orange och en grå. De sätter ner dem på marken och efter en stund pilar en av dem iväg och blir infångad precis innan den hinner under bilen. De tre talar om att de är nomader och samtidigt hör vi något liknande sång som kommer från flodfåran djupt under oss. Det finns inget vatten där, men det finns något som ser ut som stora tygstycken och ljudet kommer därifrån, troligen finns det någon där. Bergen är underligt formade här och jag får åter en känsla av att det sett ut så här i miljoner år.

En av pojkarna undrar om han får åka med oss de tretton kilometer som återstår till Agdz där hans familj bor och B säger okey. Den unge mannen är arton år gammal och har slutat skolan men har inget arbete. Han vill gärna att vi följer med honom hem och dricker te, eftersom han fått åka med oss. Då vi kommer till Agdz stannar vi på huvudgatan, när han pekar på en port, där han knackar på och det kommer en man klädd i svart som släpper in oss i ett rum med flera våningar högt i tak där både väggar och golv är klädda med mattor. Runt om finns massor av saker som vi kan få byta till oss om vi vill, mot europeiska kläder eller skor. Han påstår att det kommer hit grossister från Tyskland och gör sina inköp och att han inte har öppet för turister egentligen. Detsamma sade mattförsäljaren i Tazenahkt. Vi får vårt te, vår liftare försvinner utan att säga adjö och vi förstår att detta är ett sätt att skaffa kunder till säljarna i byn, även om han påstår att affären tillhör hans farfar, fast det är ingen som är påstridig och tvingar oss att köpa något.

[BREAK=AFRIKA 32 1998-99]
Efter Agdz som ligger nedanför de höga bergen, börjar vägen följa floden Draas dalgång och det finns VATTEN i den, mycket ovanligt - de flesta flodfåror har varit uttorkade och då menar jag verkligen torra, längs hela vår väg. Här är det verkligen skjuts på vattnet och det finns blommande mandelträd och massor av palmer hela vägen, med saftig grönska inunder och det är vi verkligen inte vana vid! En härligt svalkande känsla. Det finns byar och bebyggelse längs hela vägen och det kan man ju förstå, människan och även djuren och växtligheten är ju så beroende av vatten och som sagt följer vägen floden. Vi passerar och möter många kvinnor som är vackert klädda i svarta draperingar med glittrande stora paljetter och färgstarka tofsar och kantband.

Jag har inte skrivit att solen lyser från den klarblå himmeln varje dag, men det är numera så självklart att jag inte tänker på det..

Då vi anländer till Zagora finns det fyra campingplatser att välja på, vi väljer den första och blir nöjda då den ligger lite avskilt i en oas men ändå nära centrum. Vi får en bra plats och ikväll är vi också lite trötta, det är jobbigt att fara fram på höga höjder och slingrande vägar med det skarpa solljuset och värmen, men okey, vi är nära öknen nu… Vi vilar ut i morgon.

Som för det mesta har vi sovit gott och vaknar till böneutroparnas alarmerande rop och här är det många, det skall väl höras vida omkring runt nejden. Men jag tycker ändå att det är något speciellt med det och kommer nog att sakna det när vi kommer till Europa igen och likaså åsneskrina som vi hör även här i närheten. Vi vandrar iväg efter en god frukost med fruktsallad och en god fransk ost. Vi går upp i smågator och kommer till stora vägen där B blir nyfiken på ett ”hål” i muren där vi ser människor strömma in och det gör ju vi också då förstås. Där innanför muren syns inte så mycket, men vi förstår att det är något som pågår längre fram bakom ytterligare murar och följer strömmen. Där innanför händer det verkligen saker! Fullt av åsnor med kärror bak står parkerade på en stor öppen plats och då vi kommer innanför nästa mur är det en stor plats med köpmän som säljer lådor och stora säckar med dadlar. Då vi går fram och kikar över kanten på en annan mur får vi se hundratals åsnor som står dels längs muren och dels far omkring och är ”sugna” på varandra. Så många åsnor har vi aldrig sett på en gång, antagligen skall de säljas senare.

Vi går igenom muren till nästa torg och hamnar i grill och restaurang avdelningen. Här är det hemgjorda grillar och bänkar tillverkade av allt möjligt. Mattor ligger utbredda på marken där det sitter matgäster. Det finns grillad fisk, spett med kött, olika sallader, couscous och saffransris o s v. Varje ”kök” har sin inrutning och från muren bakom är presenningar spända, både som tak och väggar. Det är många matgäster, men vi ser inga européer i något ”kök”. Bakom nästa mur är det försäljning av levande kycklingar, höns och andra fåglar och därefter kommer vi in på får- get- och komarknaden, och här är det köpslagning, det är så fullt att det är svårt att ta sig fram. Vi fortsätter in på nästa område, där det mer liknar de marknader vi har vant oss vid, med allsköns plast, kläder, skor och till sist grönsaker. Det blir lite grönsaksinköp och sen vandrar vi ut ur detta folkmyller, för att leta oss hem till campen. Vi hittar en butik med ägg och bröd och ökar på tyngden i kassen som B kånkar på. Då vi står där är det en liten kille som hjälper till med översättningen av prissumman. Han ser ut att vara ca 8 år. Då vi går vidare följer han med en bit, frågar var vi kommer ifrån och sen räcker han fram en liten vassbock som jag förstår att han själv har flätat och vill att jag ska ta emot. Samtidigt önskar han oss välkomna till hans land. Eftersom han inte tigger några pengar så ger jag honom en drh och talar om för honom att han får den av mej för att han inte tigger!


[BREAK=AFRIKA 33 1998-99]
Jag insisterar på att det är lätt att finna vägen tillbaka till campen, men går givetvis lite för långt norrut och då hamnar vi i smågränder med en massa små härliga ungar som följer efter oss. Då vi vandrar fram där börjar B sjunga: ett två tre fyr fem sex och sju, ut i skogen tåga alla nu, och jag instämmer i sången. Rakt framför oss går det fem små flickor som håller varandra i hand, de vänder sig alla om när vi sjunger och då de svänger upp i nästa gränd, blir de stående och ler och tittar efter oss. Vägen jag valde var alltså fel, vi måste fråga oss fram och får gå tillbaka flera kvarter, men som tur är inte så långt. Sen blir det lite käk och slappedag i solen som avslutas med en bok i slafen före siestan. Det blir återigen en lugn, skön natt och på morgonen fortsätter vi på vägen som slutar i
MHAMMID som är slutstationen före SAHARA, för här slutar den asfalterade vägen och därefter får du ta dig fram på en kamel för att komma längre söderut… Det är lite blåsigt och sanden yr över vägen som går fram genom oaser, ökenlandskap och bergsformationer som ser ut att vara stenar lagda intill varandra av jättehänder… Vi kör så långt vi kan och hamnar sen på en marknad där vi strosar runt lite och köper ett kilo djupfryst fisk för 15 drh som fraktats hit från Agadir, tänk! Vi inhandlar fisk från havet till middag i porten till Sahara!!!

Vi kör tillbaka till en camp som B kollat tidigare och där gör vi ett tyskt par från München sällskap och senare anländer även en fransk bil. Campen ligger intill sanddynerna och vi har flera nomadtält tre meter framför bilen.

Vi hittar en vask som vi kan rensa fisken i och en katt som blir glad över fiskhuvudet han får av oss.

Vi talar lite med tyskarna och får veta att de varit nere i Dahkla, men efter två dagars sandstorm körde de därifrån igen och fransmän de har talat med säger att de ser Dahkla en gång men inte flera. Han visar på cyklarna hur rostiga de blivit och berättar att de som stannar en längre tid vid Atlantkusten, alltså i Saharatrakten, de smörjer in sina bilar

med vaselin för att den fina sanden skall fastna utanpå, istället för att blästra lacken och det verkar ju vettigt, men de salta vindarna vid havet har han inte något recept för, man skall definitivt inte smörja in bilen där, för då stannar saltet kvar ännu längre och äter sig igenom vaselinet så småningom. Hans bästa tips är att fiska i Norden istället, de har varit på fjordarna i Norge för där får man finare och större fiskar, bil och båt blir inte förstörda och det är inte sådana besvärliga bränningar som här…


[BREAK=AFRIKA 34 1998-99]
B känner för en siesta och jag sätter mej och skriver, vilket jag äntligen kommit igång med på allvar. Efter en stund längtar jag efter lite luft, tar kameran med mig och vandrar ut över sanddynerna för att sätta ”mina spår”. Jag tar av mej mina tofflor och sätter ett barfota avtryck i Saharas sand för att föreviga det.

Det är många tankar som seglar förbi i mitt huvud. Här har för miljoner år sen varit havsbotten och överallt där vi far fram står män och säljer fossiler och stenar som de hittar häromkring. Jag måste uppsöka biblioteket när vi kommer till Sverige och läsa mer om detta land. Öknen har fascinerat mej ända sen jag som liten läste Sven Hedins upptäcktsfärd genom Gobiöknen, men det var ju i en helt annan världsdel…

Här upplever vi dagligen hur tiden verkligen stått stilla på många sätt, både i natur och kultur och att samhället fungerar ungefär som år 0 och nu är det snart år 2000. Det har vi sagt flera gånger då vi sett en fårherde med sin jord, gå klädd exakt som i bibeln och utföra exakt samma arbete och naturen ser likadan ut som då. I Spanien där vi besökte grottorna som varit bebodda ända sedan feniciernas tid och ända tills nu, gav mej samma känsla. Min fantasi spelar upp stora skådespel och vyer i mitt huvud och jag får lust att skriva ännu en bok...

Här vill jag gärna citera B:s dagbok igen: Camping Correferm vid Mhamid. 15 febr. Vädret är lite blåsigt och småkallt, men klart när vi fortsätter söderut. Landskapet är kargt och ödsligt. På några ställen blåser sanden över vägen och lägger sig i drivor över halva vägen. Jag fäller ut larvfötterna och sätter på ”efterbränningskammaren” och klarar drivorna. På marknaden i Mhamid handlar vi och längre söderut går det sen inte att köra, så vi kör tillbaka till senaste campingen, som ligger i en oas. Vi står där tillsammans med ett tyskt par från Munchen. De har varit i Dahkla där det blev sandstorm, så dom körde därifrån. God natt… Slut citat.

[BREAK=AFRIKA 35 1998-99]
Då vi nästa morgon i lugn och ro tagit en liten morgonpromenad i sanden och gjort allt klart för avfärd, tar vi farväl av våra tyska grannar efter att först ha diskuterat våra olika färdvägar. De vill ut mot kusten, för de har hört att det skall ha snöat och vara kallt norrut. Vi har beslutat oss för att köra mot Erfoud, alltså längre inåt land, sen får vi se vilket väderstreck vi väljer.

Under dagen stannar vi först till på en plats uppe i bergen, där jag finner en stor tung sten som ”hörs” mycket underlig och metallisk då jag slår på den med en annan sten, så den måste jag naturligtvis ta med…, sedan tar vi en paus i Zagora, där vi festar med färdiggrillad kyckling och nybakat bröd. Jag köper en ”klänning” för 100 drh , jag lyckades pruta ner den 40 drh, en sådan som jag sett kvinnorna bära här och som jag blivit förtjust i . Det blir en bunt vykort och frimärken också.

Vi försöker ta en siesta på en stor plats, med vår vanliga otur står vi precis utanför en skola där barnen kommer ut ifrån i ”massor” och är mycket intresserade av cyklarna på vårt ställ baktill… Vi ligger dock så länge det går och sedan bär det iväg mot nya mål igen.

Längs vägen ser vi överallt tvätt som hänger till tork och kvinnor som tvättar i en akvedukt som leder vattnet från floden längs vägen. Det är både kläder, filtar och mattor i härliga starka färger som lyser lång väg. Jag ser några använda klappeträ och det syns att det är tunga saker att handskas med.

Längs en annan sträcka av vägen står det unga pojkar med små korgar fulla med dadlar som de vill att vi skall stanna och köpa. Dadelpalmerna finns som skogar längs dalen, de är ”tomma” just nu och jag har hört att nästa skörd blir mogen i november. De dadlar som säljs nu är tydligen just färdigtorkade, för det fanns så många köpmän på marknaden i Zagora då vi besökte den i söndags. De äts till tagine och är säkert ett bra energitillskott, och de är ju också lätta att förvara eftersom de är torkade. Som boendet ser ut här så är det nog inte många som har kylskåp och det har de kanske inte så stor användning för heller, med den hushållningen som de är vana vid. Vi är ju alla vanemänniskor och det vi inte vet, har vi inte behov av - eller hur jag skall uttrycka det…?

Någon mil före Agdz tar vi av åt höger för att sikta in oss på Erfoud. Vägen är till en början dålig, men blir plötsligt bred och behaglig att fara fram på och trafiken är minimal. Mörkbruna kameler befinner sig strax intill vägen och några står lugnt kvar då vi stannar för att ta en bild med fina bergsformationer i bakgrunden.

Längre fram längs vägen får vi stanna för att låta en hjord svarta getter passera och just där har herden sitt knyte och sin vattenflaska. Just intill står en alldeles nyfödd kolsvart killing på vingliga ben med en snutt av navelsträngen hängande under magen. Den är så söt så jag skulle kunna titta hur länge som helst…

Vi far förbi oaser och tomma flodfåror med markeringar för att man skall veta var vägen går om det blir störtregn, några broar ser vi sällan. Det skulle vara rätt intressant och spännande om det blev ett ordentligt regnväder så att floderna fylldes, men bara lite grann så att vi inte blir stående någonstans utan att kunna ta oss fram.

Vädret är inte längre så varmt, men vi har fått så mycket sol och värme så det är nog bara nyttigt för vår hud att vila lite från solandet. Idag är det lite mulet och det är behagligt för ögonen, ljuset har varit tröttande och mycket skarpt varje dag.

[BREAK=AFRIKA 36 1998-99]
I en by stannar vi för att köpa tomater och bananer. Jag missar frågan om priset innan jag handlar, och det straffar sej, jag får nog betala 2-3 drh för mycket… Man måste hela tiden vara vaken vid inköp, det är mycket lätt att bli lurad på några drh här och var, det blir vi säkert ändå…

Ikväll hamnar vi i Tazzarine och tar in på en alldeles ny campingplats, så ny att den inte är färdig än, men vi får ström och i morgon kan vi ta en varm dusch, men allt kostar 50 drh för ett dygn och det är den dyraste avgiften i Marocko hittills. Vi är alldeles ensamma på hela campen och somnar gott.

Morgonen är kall, vi hade satt på vår el-fläkt utan att vara medvetna om att strömmen stängdes av kl 12 på natten. 3,5 grader på morgonen, huuuuu! Vi får full fart och kör därifrån innan åtta! Inne i byn börjar folk vakna till liv och på marknaden packas det upp för fullt. Vi stannar till och köper grönsaker och apelsiner, mannen vi handlar av har ännu inte packat upp sin våg…

Hos bagaren köper jag nybakade, varma runda brödkakor, som ligger i en jättestor träsäng med en stor filt över och det doftar som vanligt härligt. Brödet kostar ca 1-1:50 drh pr st och räcker lagom till en måltid, de ser ut som jätte tekakor. Så kör vi vidare för att äta frukost någonstans längs vägen, när bilen blivit varm och solen värmt upp själen lite.

B stannar där det ser öde ut, men som vanligt hinner vi knappt sätta visseljohanna på spisen, förrän det kommer barn springande över vidderna och samlas runt bilen för att tigga. Jag har lagt vår maskot Bernie i framrutan, men jag får nog plocka ner honom så fort vi stannar, alla barn knackar på rutan och ber att få honom, de har nog svårt att förstå att vi tycker om ”leksaker”…

Eftersom barnen idag är mer påträngande än vanligt, så blir det en snabbfrukost med många störande moment. Tre av flickorna har sina småsyskon i knyten på ryggen och det berör mej illa att se så många fattiga barn som inte är i skolan och som springer ut till vägen för att tigga...

Vägen är bra och B drar på eftersom det är så lite trafik och det är en ovanlig känsla. Vi kör till Erfoud via Rissani och sen ett litet försök söderut för att prova om vi kan köra ut i öknen utan guide, men vi får problem redan efter någon mil och får vända då asfalten tar slut och ett vägarbete ser ut som en gruskrater. I Erfoud hittar vi en stor tjusig Turistskola i början av staden, där vi svänger in för att få lite information. Just när vi står och talar med en stilig elev i kostym kommer Abduhl förbi och blir framkallad till oss för att informera oss om möjligheterna att göra ett besök i Merzougas dyner. Han visar sina papper och rekommendationer från både tyskar och fransmän och vi tycker att han är behaglig och verkar seriös, så vi bestämmer oss för att ta emot hans erbjudande: 250 drh för guidning i c:a 1,5 dygn.

[BREAK=AFRIKA 37 1998-99]
MERZOUGA hägrar och vi startar direkt efter att A lämnat sin cykel på hotellet, som han anlitas av. Han berättar att då han inte har någon guidning hjälper han till i hotellets trädgård o dylikt. Vi får besked om att det inte är några problem att köra med vår husbil, om vi bara tar det försiktigt. Den asfalterade vägen tar slut ganska snart och vi blir anvisade till spår i ödemarken där A lotsar fram B med handtecken och enstaka ord på engelska. Vi lotsas vidare på ”vägar” som inte är några vägar och A berättar lite om några turister som chansat på att köra utan guide för att spara pengar och trott att det inte skulle vara några större svårigheter. Många har fastnat i sanden, andra har kört fel på annat sätt, en fransman fick problem med sin bil och skickade iväg frun för att hitta hjälp, mannen hittades tre dagar senare av en räddningspatrull död, helt naken. ??

Detta är norra Sahara, mycket varmt mitt på dagen och mycket kallt på natten. Att vara barhuvad mitt på dagen är direkt farligt. Han talar också om att man skall ha samma kläder på dagen (även om det är mycket varmt), som man har på kvällen, annars blir man förkyld, och vi hör många som snyter sig, snörvlar och hostar…

Vi gör ett stopp hos en nomadfamilj på ”vägen” som bor i ett stort brunt tält vävt av kamelhår, de har massor av filtar och klarar sig bra för det mesta, men nu är de förkylda. Det är mycket kallare i år än det varit på många år och många lider av det. Vi blir bjudna på te och B skojar med två av pojkarna genom att spexa med sin lösnäsa, den ena blir rädd, den andra ler genast. Kvinnan visar inte sitt ansikte på hela tiden. Vi visas runt av A bland de olika skjulen och får veta vad de används till.

Vidare mot dynerna och det känns ibland som om hela bilen skall skaka sönder, jag reser mig då och då för att plocka undan sådant som är i riskzonen och jag undrar hur tv:n skall klara skakningarna. B kör som vanligt som en rutinerad lastbilschaufför och det är tur det, för ibland ser det ut som om det skall bli tvärstopp i slutet av de mycket branta kullarna. Vi blir omkörda av jeepar och Landrovers men vad gör det när avståndet är en hundra meter… En sak är säker, detta hade vi inte klarat själva! Det är vi helt överens om då vi kommer fram till auberget = hotell med camping och restaurang mitt i öknen.

I ERG CHABBI, SAHARA. Där finner vi utan problem en bra sovplats eftersom vi återigen är ensamma om hela campen…

Vi följer med A för att kolla byggnaderna och från terrassen får vi se kamelryttare som leds ut i dynerna för att njuta av solnedgången. Det är ännu inte för sent för oss att rida ut, så vi bestämmer oss och susar tillbaks till bilen för att klä oss varmare och för att kasta i oss en macka och sedan börjar äventyret…

[BREAK=AFRIKA 38 1998-99]
Det hörs ett bröl utanför bilen och kamelföraren har kommit med kamelerna för att hämta oss. Först är det min tur att ”bestiga mitt kamelberg” och det går faktiskt lättare än jag trott, sedan är det Bs tur och det går också bra.

Han gläder mej med att ta på sin nya ”svampamössa” som jag virkat åt honom och eftersom min kamel är bunden efter Bs så kan jag njuta av denna syn i flera timmar…

Jag har kameran framme hela tiden då vi vaggar fram på våra ökenskepp medan solen sjunker ner mot horisonten.

[BREAK=AFRIKA 39 1998-99]
Vår kamelförare som heter Jhja och är 25 år, sjunger medan han vandrar fram utan problem i den djupa sanden. B börjar fråga ut honom och vi får veta att det är bara ”kamelpojkar” som arbetar och blir lärda att ha ryttare på sin puckel (som ju bara är en och därför egentligen är en dromedar)… Dromedarflickorna ger mjölk och föder nya dromedarer och har allmänt ett behagligt liv. En dromedar kan bli ca 30 år gammal, den B rider på är 6 och min är 5 år. En dromedar kostar i sina bästa år 10.000 drh och då det ställs till bröllop, så är det finast att servera dromedarmiddag, eftersom det är både det godaste och det dyraste köttet här. J och hans bror äger ca 20 kameler och tjänar bra då det är många turister som kommer hit för att få se soluppgång och –nergång från de mörkgula dynerna. Vi rider ca en timme upp och ner, längs yttersta kanten på dynerna, det killar lite i magen men jag måste ju lita på tuaregen. Dags för nedstigning och avnjutning av solnedgången och det går bra även denna gång, det gäller att följa med i kamelens tre läggningsmoment och hålla sej ordentligt i handtaget.

[BREAK=AFRIKA 40 1998-99]
Solen sjunker precis ner framför oss och vi kan se kameler och människor långt framför oss som silhuetter mot himlen. De står uppradade för att också de njuta av naturens skådespel från en verkligt annorlunda plats. Jag tar ett foto men Jhja lånar kameran och rusar bort över dynerna för att fånga en annan bild av det hela...

Sen fortsätter vi ytterligare en bit medan Jhja fortsätter att sjunga och leda kamelerna med olika läten, som B och jag försöker härma medan det bär vidare uppåt en stund.

När vi vänder tillbaka mot auberget frågar Jhja om jag vågar prova att rida själv och jag nappar på det. Min dromedar blir lösgjord från Bs och jag får instruktioner om hur jag skall rida och med hjärtat i halsgropen ser jag hur Jhja går fram och leder Bs dromedar vidare, medan min ritt bakom hejas på. Det går skapligt och han säger att jag kan göra precis som då jag rider på en häst, det är bara det att jag endast ridit en gång i mitt liv för många år se… Efter en stund med nerverna dallrande, men även med en känsla av riktigt äventyr, kommer vi fram till ett ställe där det både lutar brant på sidan och där min kamel sjunker djupt ner med tårna i den lösa sanden sedan över en kulle, då ber jag Jhja att åter koppla ihop min kamel med Bs.

[BREAK=AFRIKA 41 1998-99]
B spexar och sitter väldigt löst och slasigt och dinkar omkring som en lealös docka och jag tycker att han är härlig… Han frågar om Jhja är intresserad av ett byte med mej mot ett antal dromedarer men får till svar att det är inget bra byte för till sommaren då det kan bli upp mot 60 grader varmt här, då rymmer jag nog tillbaka till Sverige, så då står han där utan både mej och sina kameler…

Då vi kommer ner till auberget är det dags för avstigning och nu har det hunnit bli kolmörkt. Våra dromedarer hör att ”kompisarna” redan slutat för dagen och befinner sig på andra sidan byggnaderna, vilket lockar dem. Det blir bråkigt när de skall lägga sej ner och då Jhja efter en stunds rytande lyckas få ner Bs hinner B bara halvvägs av då den snabbt reser sej upp igen med B hängande snett i sadeln och jag blir orolig för att något skall hända med hans höft… Det dröjer innan Jhja lyckas lugna ner dromedaren igen och B kan ta sej ner helskinnad. Sedan är det min tur, men det går en aning lättare och hela äventyret är över. Jhja lyfter av filtarna vi suttit på och dromedarerna får fart mot friheten och kompisarna.

När vi kommer in till restaurangen och har betalt för kamelritten (400 drh), frågar ägaren om vi har lust att äta en specialmiddag från denna del av landet. B säger ja och vi bestämmer kl 20.30.
Vi tar en liten paus och B skriver lite i dagboken som vanligt, innan vi gör oss i ordning inför kvällen. Det hörs marockansk musik = trummor och en slags metallkastanjetter och den traditionella sången inifrån huset och vi tar med oss lite öl och vin till maten, det går inte att få här heller. Maten som är tagine med couscous smakar mycket bra, med en god tomatsallad med lök, gurka och paprika, plus ett gott bröd till. För första gången är maten ordentligt kryddad och vi njuter.

Abduhl kommer och sätter sej hos oss och vi bjuder honom på en öl och han ser nöjd ut. Vi dricker en kopp te efter maten och sitter sen och lyssnar och sjunger med, liksom de andra få turister (som troligtvis bor i hyrda rum i annexet, för det har inte anlänt fler husbilar). Klockan hinner bli mycket innan vi kryper till kojs efter denna händelserika dag. Jag har satt klockan till ringning för att ev. se soluppgången kl 6.45...

[BREAK=AFRIKA 42 1998-99]
Vår tur med vädret fortsätter även denna dag. Väckarklockan som vi missat att ändra till sommartid, är en timme ”fel” så den ringer redan kl 5.00 och jag trevar mej fram i mörkret för att ändra den till två timmar senare. In i sängen igen efter att ha satt på värmen. Då klockan ringer nästa gång stiger jag upp, sitter och njuter av soluppgången i framsätet och ser några kameler med ryttare som drar iväg mot andra sidan dynerna. Där finns det ett nomadläger med möjligheter att stanna några dagar eller längre om man har lust… Då B vaknar till liv blir det en god frukost och därefter tar vi Europakartan, ett fotoalbum och ”Skånes bästa sidor” (en gammal ”kär” bok som jag har med på de flesta bilturer) för att visa Abduhl och Jhja hur det ser ut i vårt land.
Längs aubergets varma södervägg sitter eller ligger marockanerna vi mött igår, plus några spanjorer som enligt vad A berättar är här för att eventuellt anordna resor hit från Spanien.

Då vi börjar titta på kartan och i albumet kommer flera marockaner som tittar intresserat och frågar om hus, djur och natur… Jhja blir överförtjust när han ser kort av mitt barnbarn Emma och ber oss ta henne med nästa gång vi åker ner hit och flera andra tycker likadant! Jag känner mej mycket stolt och B ber mej att inte tala om det för henne när vi kommer hem, för då blir hon högfärdig eller kanske åker hon hit… Vi sitter i solen och gottar oss en stund till, men sen är det tid att bryta upp för att sätta fart söderut mot Merzouga.

Här får vi bekanta oss med livet hos nomaderna som nu blivit bofasta, vi tittar in i en lerhydda där det finns två lerugnar för brödbak, varje sådan hydda delas av fyra familjer eftersom det är svårt att finna bränsle här i öknen. Det användes både torkade buskar och om det finns tillgång inom rimlig omkrets även bambu eller palmblad. Vad som är rimligt här kan vi inte jämföra med våra förhållanden. En ung mamma kommer med babyn på ena armen några vissna palmblad till bränsle i handen och det förberedda baket placerat i en korg på huvudet.

Vi får köpa ett bröd, som luktar jättegott och är alldeles varmt direkt från ugnen av kvinnorna.

[BREAK=AFRIKA 43 1998-99]
De sitter fyra stycken ihopkrupna i den låga hyddan och småpratar medan deras bröd blir gräddat. A talar om för oss att brödet smakar bra med honung och oliver, en konstig kombination tycker jag men…

Vidare ser vi hur djurens (= åsnors, getters och höns) stall delar plats med köket och vi får veta att folket som lever här inte bott i ”hus” så länge och att de byggt husen med samma mellanrum och med samma tankar som då de satt upp sina tält tidigare. Jag tycker att de kunde utnyttja värme från bakugnar, kök och djur för att värma upp bostäderna istället för att ha så långt avstånd till eldstäderna, men A menar att det kommer att ta tid innan de tänker i samma banor som bofasta folkslag. De tänker nog mer på sin integritet. Vi blir inbjudna på te i en artisenal (hantverksutställning) i byn, innan vi kör vidare ut i en annan del av öknen som kallas för svarta Sahara, därför att marken är svart av lavastenar.

Förresten måste jag också berätta om brunnarna, i byar och samhällen får man gräva mellan 10-12 meter ner för att finna vatten, och oftast med hjälp av slagruteman, medan nomaderna här endast behöver gräva ca 4 meter av lång erfarenhet och utan slagruteman, de har hjälp av sina dromedarer som kan lukta sej till var det finns vatten på långt håll. Men tänk att slagrutan fungerar även här, A har själv upplevt det, så han tror fullt och fast på det... Då vi passerar nomadtältet från gårdagen tar vi en liten paus, B och A får koncentrera sig på ”vägen” hela tiden och det går inte att ta sej fram mer än i 20-30 km/tim.


[BREAK=AFRIKA 44 1998-99]
Då vi står där stannar några Landrovers, ut stegar japaner med sina kameror, de tar några foton i nomadtältet, men avböjer teinbjudan och fortsätter genast in i bilarna igen. När vi fortsätter därifrån möter vi en hel karavan av bilar fulla med japaner på väg ut i öknen. A berättar att större delen av turisterna i mars månad kommer just från Japan och en del från Amerika. Mars och november är de bästa månaderna när det gäller hans arbete som guide.

Då vi kommer fram till Erfoud har A föreslagit att vi skall se en liten fabrik där de arbetar med fossiler i större format, så vi stannar och vandrar in i en gränd tillsammans med en ny bekantskap, mannen som äger den lilla fabriken med 20 anställda. Han låser upp för oss och visar slipmaskiner och en stor diamantsåg, som används för att klyva och bearbeta de stora blocken. Stenblocken hämtas i bergen, medan andra mindre fossiler kan hämtas på ca 6 meters djup i öknen. Det är mycket intressanta och vackra saker som tillverkas här, B faller för en bordskiva och en vacker skål. Vi visas runt i butiken där jag får välja ut en present. Mitt val blir en liten skål, som kan passa att ha stående på det nya bordet. Sockel skall B själv tillverka då vi har ett hem att ställa bordet i och min kreativa ådra börjar genast pulsera och jag ser framför mej olika möjligheter som kan vara lämpliga antingen i trä, metall eller sten...

Vi får veta att fossilerna i Sahara beräknas vara 600 miljoner år gamla, att Sahara för mycket längesen varit havsbotten och det kan man ju tänka sej, eftersom det i de flesta källor och brunnar finns salt vatten och på flera platser har vi sett vita avlagringar i sanden som då vi smakat med fingertoppen har visat sej vara just salt. Det där med hur många år sen det fanns liv som nu finns förstenat i bergen är så intressant, att det lockar till vidare studier då vi kommer till ro hemma i Sverige..

Då vi far vidare mot hotellet där A är anställd, (hans cykel står ju där), inviterar han oss på middag hemma i kasbahn om vi har lust, och vi tackar ja. Först visar han oss in på hotellet där det är mycket exklusivt, som ett riktigt konstverk ur Tusen och en natt, vackra tak och väggar med mosaik och utskurna träsirligheter målade i fantastiska färger. På golven ligger underbara jättestora mattor och då vi kommer ut på baksidan är det en enorm swimmingpool där, ett ”lusthus” med stora fasadmålningar av öknar, vackra haremsdamer och kameler med blåklädda tuaregerryttare. All personal vi möter hälsar vänligt och vi lägger också märke till att både den stora receptionsdisken och alla bord och baren är tillverkade av fossilarbeten liknande bordsskivan B just inhandlat.

[BREAK=AFRIKA 45 1998-99]
För att kunna finna vägen hem till A, får han åka med oss i bilen och ber en kompis ta hand om hans cykel. Den sista biten vi kör leder in på en otroligt smal sandväg med en kanal brant ner på ena sidan. Det har hunnit bli mörkt och vi snirklar in bland kahsber = borgar, trädgårdar och palmbladen som kantar vägen sopar rejält både väggar och tak, vi undrar hur solceller och tv-mast skall klara den här pärsen, men A säger hela tiden att det är ”no problem”. Vid en moské svänger vi in till vänster och efter två ”kvarter” ser vi en folksamling till vänster och A blir ängslig, talar om att det är en begravning och att han hoppas det inte är hans far som gått bort eftersom han är både sjuk, blind och gammal… Vi hinner inte mer än 50 meter fram, då blir det stopp på grund av en lastbil som står mitt i vägen och de har problem med att starta den. Som tur är finns det en liten öppning vid begravningsplatsen där vi kan parkera, A säger att vi kan flytta bilen senare eftersom de kallat på en mekaniker och säkert får igång lastbilen. A går hem för att förbereda middagen medan vi tar en paus, en mycket välbehövlig en, eftersom det har varit en mycket händelserik resa i öknen.

Det är inga problem med As far får vi veta då han kommer och hämtar oss en timme senare, han undrar om vi vill flytta bilen närma hans hem, men vi står bra där vi står, så vi vandrar sista biten och det var nog en bra ide, vägen blir verkligen smal och knölig och vi skall ju hitta ut i morgon bitti… Då vi kommer fram till kahsban= borg (som jag tror kallas så, för att det endast finns en ingång och det bor flera familjer i den), blir vi först visade till As mor och far och de hälsar leende på oss. Rummet de ”sitter” halvliggande i är avlångt med några madrasser och filtar längs väggarna och vid ena kortväggen ett skåp fullt med stora tesamovarer och couscouskastruller av en metall liknande mässing och gammalt silver, jag tror det är bröllopsgåvor..

Vi kommer sen igenom ett rum som är kolmörkt och då vi fortsätter in genom nästa dörröppning skymtar vi en skugga som svävar ut i mörkret bakom oss, det var hans fru som inte vågar komma och hälsa… Även detta rum som också är långsmalt, finns det ett skåp fullt med metallsaker och tjocka madrasser kantar resten av rummet. I ett hörn ligger ett 15- tal filtar hopvikta och staplade på varandra och runt oss lägger A kuddar och ber oss sjunka ner och det är verkligen vad vi gör. Det finns ett litet runt tebord och en liten hylla med en tv som A sätter på och frågar om vi vill börja med en kopp te. Hans lilla pojke Ajob är två år gammal och till en början lite blyg, men sen får vi kontakt och han leker tittut med mej bakom ryggen på A. Teet kommer in serverat på en stor bricka, som As fru sträcker in genom dörröppningen (fortfarande utan att visa sig, vi ser bara hennes händer). På brickan som tas emot av Abduhls bror som just anlänt, finns nybakta småbröd, ett gott te under servetten, som vi tar för oss av.

[BREAK=AFRIKA 46 1998-99]
Det börjar bli kallt och jag får låna As jacka, brodern kliver upp på madrassen, hämtar filtar och lägger över våra ben. Själv sitter de med jackor och mössor på, precis som om de satt utomhus. Det finns ingen värme i husen och det är inte så konstigt att lille Ajob har en ”elva” under näsan. Vi pratar om hur olika levnadsförhållanden vi har både ekonomiskt och socialt.

A som är 28 år fick till exempel inte själv avgöra när och med vem han skulle gifta sig. För tre år sedan tyckte hans far att det var dags, och då såg modern sej om efter en lämplig hustru till honom och så blev det bröllop. A hade gärna velat utbilda sej mer först och se sej lite mer omkring, men fogade sej i vad föräldrarna bestämt.

Nu kommer maten insträckt likadant genom dörren och vi blir serverade en god rätt med couscous, mycket grönsaker och ett hönslår som vi delar på fyra, och därefter får lille Ajob benet att suga på. Det är välkryddat alltihop och köttet mört och till det serveras apelsinskivor och bröd. Vi äter med varsin sked - alla ur samma fat och det är gemytligt och trevligt. B har tagit med öl och vin. Brodern dricker ingen alkohol och avstår därför, men A tycker att det smakar bra och tar gärna först två öl och sen ber han om ett glas vin också.

Vi får inte se hans fru och jag frågar om A inte kan ta ett foto med vår kamera, så att vi kan få se henne på bild i alla fall. A sänder ut sin bror med kameran och det skall bli spännande att se resultatet (det blev tyvärr inget!). A dirigerar sin bror och bestämmer vad vi skall se på för tv-program även om brodern vill se något annat. Det är A som är storebror och den som försörjer hela familjen, även föräldrar och broderns familj. Brodern är frisör men det finns inte så mycket arbete, så det är inte så mycket han kan bidra med försörjningen.

Kvällen blir gemytlig och sen får vi eskort till bilen av A utrustad med en ficklampa, som tur är för det är ordentligt mörkt nu och vi möter cyklister utan ljus som är omöjliga att upptäcka förrän de är alldeles inpå oss. A visslar på sin hund, alla andra hundar hör av sig och sätter igång att skälla men inte As. Då vi kommer till bilen tänker B slå en drill, men A hejdar honom och talar om att vi står intill en begravningsplats och just där han tänkt pinka fanns det en grav… A har sagt till barnen runt omkring att vi har en hund inne i bilen för att skrämma bort dem. Vi kryper i säng sent och är rätt så trötta efter ännu en trevlig dag.


[BREAK=AFRIKA 47 1998-99]
Nästa morgon vaknar vi skapligt tidigt av att det står ett helt gäng skolbarn runt bilen och pratar och skrattar.

B skojar med dem genom att hissa tv-masten upp och ner och snurra den något varv, då blir det jubel från några, medan andra blir rädda och försvinner springande.
Vi bestämmer oss för att fara vidare och ta fikat på vägen. B plockar fram vår ”vindrutetorkare” ett eget patent med en bambupinne med fastsatt torkarblad på. Den skall jag ha för att kunna föra palmbladen åt sidan om det blir ännu besvärligare nu, då vi kommer från motsatta hållet. Jag behöver bara hoppa ur och använda den en gång sen går det bra ända ut till stora vägen där vi svänger norrut.

Längs vägen får vi plötsligt se en källa som sprutar vatten högt upp ur en egendomligt flaskliknande fontän. Vi svänger av från vägen för att undersöka det hela. På platsen vid fontänen står tre fossilförsäljare och vi får av dem veta att det är en saltvattensgejser som förstör vattnet i floden och inte är drickbart för människor, men getter och åsnor klarar tydligen av mindre mängder. Vi köper 7 fossilhalsband och drar sen vidare, mot en camp som ska vara den finaste i hela Marocko enligt en av försäljarna som talar skaplig engelska.

Vi passerar Errachidia, en stor stad där det finns flera militärförband och den ser mycket modern ut. Vidare mot Gorges de Ziz där det skall finnas en tunnel som byggdes av främlingslegionen enligt vår vän Gurli. Det finns en stor turkosgrön sjö i dalen och längre fram finns varma källor där det badas och tvättas kläder. Bergssidorna ser ut att kunna rasa när som helst och vi kommer fram till tunneln, som är den enda vi kört igenom, sedan vi anlände till Marocko, den är bara 4 m hög och inte mer än ca 100 m lång. Vi vänder tillbaka till Errachidia, där vi gör lite matinköp och tvättar av ökensanden från bilen på en mack för 30 drh.

Då vi kört tillbaka några mil för att ta in på Camp Source bleue de Meski, som visar sej vara en mycket behaglig oas, så stallar vi upp invid en mur med ca 4 meters mellanrum och med ett fikonträd på lagom avstånd där vi kan knyta fast tvättlinan, för här ska tvättas och städas efter sejouren i Sahara. Just nedanför muren hörs grodorna kvacka och vattnet porla fram, det är ett mycket behagligt ljud efter all torka. Vi går en sväng och passerar en ”bro” över kanalen som leder in vattnet till poolen på campen. Bron leder ut i oasen där vi hört ljud från tvätterskor och här kommer tre av dem vandrande med tvätten i stora ”fat” på huvudet. Jag gissar att de är tillverkade av en fjärdedels oljefat och sedan målade i olika färger och alla tjejerna har likadana fulla med våt tvätt. B går fram till dem och medan de fnissar och flinar, lyfter han av den ena tjejens fat sätter det på sitt eget huvud för att testa känslan. Han finner att det är både tungt och svårt och får genast lite ont av det, han har ju inte vanan inne som tjejerna. Då tänker jag på de små 6-7 åringar jag såg i Gambia, med stora aluminiumkar fulla med vatten vandra från brunnen och hem…

Efter promenaden sitter vi i stolar på vår matta utanför bilen och njuter av den stilla kvällen med fågelljud och grodors kväkande under den klara stjärnehimlen. Vår trearmade svenska ljusstake (som vi ställt på muren framför oss) lyser med tända ljus. B stoppar om mej med badlakan där jag sitter under markisen, bjuder på en Cuba libre och mycket bättre än så här kan man inte ha det en kväll i februari månad.


[BREAK=AFRIKA 48 1998-99]
När vi vaknar är vi utvilade efter en god natts sömn, här är mycket tyst, inga bilar, inga mopeder, inga barn, åsnornas skrianden hörs mycket avlägset och någon böneutropare har vi ännu inte hört här, konstigt nog.

Efter frukosten som idag blir en stärkande havregröt med russin och honung, är det dags för storrengöring och här vill jag citera Bs dagbok för denna dag:
Tar denna dag till att städa bilen. Inte endast sängkläder utan även källaren. Mattorna piskas och det blir som en London-foog över hela campen. Tvättar kläder i det kalla vattnet och det går med glans. Ryggskottet sitter i ännu. Pratar emellanåt med en engelsman som bor i tält. Fattigt… Han får en tomat av Gurly. Vi har fått ett husdjur, en spräcklig katt som piper ömkligt ibland. Hon har blivit riktigt tam. Här finns försäljare inne på campen, 6-7 st med butiker och de tror att man ska köpa något så fort man går förbi. Tar en varm dusch och äter sen en god Chili con carne. God natt. Slut citat.

På campen finns det en swimmingpool där det simmar omkring heliga fiskar. Vi går en sväng och kollar omgivningen utanför campen och upptäcker var de har sin toalett, direkt ovanför klippan bortom gränsen för campen, där det finns en liten avsats. Vi undrar över hur de torkar sej för vi kan inte upptäcka något toapapper någonstans?... Om det kommer ett rejält ösregn så blir det väl naturlig spolning ut över klippkanten. Byn är som alla andra omgiven av en hög mur, och vi tänker gå en sväng där i morgon för att se om det finns någon liten butik med bröd.

Nästa morgon ligger vi och gottar oss länge och efter en mycket sen frukost ger vi oss ut på promenad i oasen utanför campen. Vi har hört ljud av grodor, tvätterskor och badande barn.

Här kommer Bs beskrivning av det hela: Vi får som vanligt sällskap av en pojke. Vid ån träffar vi på ett helt jöve tvätterskor. Dom bankar tvätten i floden och filar och pladdrar på hej vilt. Hela oasen är grön. Ett system av kanaler finns och dom kan släppa ut vatten på ett område då det behövs och sen fyller de bara igen med lerjord. Vi går tillbaka över ån på hopbundna palmträd och Gurly är skiträdd (det är jag inte alls!) Solar och svettas på e.m. På kvällen går vi en shoppingrond i butikerna på campen.

[BREAK=AFRIKA 49 1998-99]
Köper en matta till bilen och trummor till Calle för 700 drh + lite kläder. Slut på citat.
Jag är glad för en idé jag fått: att köpa trummor till 17- årige Calle, jag tycker bäst om att köpa saker som går att använda. Vi njöt av trummande en hel kväll i auberget då vi varit ute och ridit kamel och det är sådana tuaregtrummor jag gärna ville finna eftersom Calle är trummis i ett band och det kan ju vara ett trevligt komplement med trummor från en annan kontinent.

Medan B är ute och går en sväng på campen i kvällningen, anländer en ung holländare i sällskap med sin tjej och två andra bilar. De har en specialhusbil som ser ut som en vaggande lastbil på ”månhjul” då de ”gungar in” vid sidan om oss. Han berättar att de varit ute i öknen från Merzouga och ända till gränsen mot Algeriet utan några större problem. Förra året körde de längs Elfenbenskusten och ”gjorde” en annan del av Afrika, och året innan hade de varit och kört runt i Nepal, Indien och en liten sväng in i Tibet. Lyck-ostar som är unga och har mod och lust att upptäcka vår värld på detta sätt. De har liksom vi inte heller någon fast bostad, utan bilen är deras hem.

Vi går en sväng på sena eftermiddagen och kikar in i de olika butikerna för att se om de har någon lämplig trumma. Alla säljarna undrar om vi inte har något att byta med såsom kläder, kassettband, transistorradio eller liknande. Då vi haft storstädning som B skrev även i källaren, (då menar han i bagageutrymmena under bilen), gick vi igenom två ”kartonggarderober” som vi förvarar där. Det var tur för det har börjat lukta lite unket så allt hänger vi upp i solen för vädring i flera timmar och vid sorteringen kan vi tänka oss att avstå ifrån en del...

Detta kommer nu till nytta då säljaren blir mycket glad för två polotröjor i bomull och ett par stormönstrade långbyxor till hans fru. Det blir en del av betalningen för ytterligare en liten matta till bilen och en fin keramiktrumma spänd med kamelskinn.

Maten idag är en gryta bestående av riktigt färsk rödlök, morötter och entrecote, med grillkryddor, paprika och lagerblad och sedan spätt med rödvin. Vi har kommit underfund med att köttet inte hänger som hemma för att bli mört, utan troligen för att det inte finns kylrum och därför i detta klimat måste säljas så fort som möjligt. Vi har ju sett det hänga mitt i solen i småbutiker, både längs vägen och på soukerna. Därför fick vi tips av tyskarna i Mhammid att det blev ätbart då det skars i mycket små bitar och koktes i soppa, då borde det också gå bra att göra gryta av det och det blev faktiskt mycket gott. Potatis har vi inte haft på länge, så de blev tillsammans med grytan en superb måltid. Vi har beslutat att stanna ytterligare en dag här eftersom det idag har varit den varmaste och skönaste dagen på mycket länge.


[BREAK=AFRIKA 50 1998-99]
Då jag kryper ur sängen denna morgon är det fruset på takfönstret då jag drar undan rullgardinen för att släppa in solljuset. Klockan är 8.30 och det är 3,5 grader varmt ute, undrar hur många grader det varit vid 3-4 tiden då det ju är som kallast? Jag sätter mej genast att skriva eftersom B ber mej sätta på värmen för att få lite behagligare temperatur, tills han skall sätta tårna på mattan. Skrivandet har den sista tiden gått som en dans och jag trivs utmärkt med att gå igenom allt som händer än en gång, det händer saker och jag får så många intryck och idéer varje dag, hade jag inte skrivit ner det så hade jag inte kommit ihåg så mycket, hjärnan behöver god träning då man lever ett sådant slappeliv som vi gör. Jag vill återigen citera Bs dagbok för kommande dag:
Sätter oss ute och äter frukost i den sköna värmen efter nattens kyla. Is på taket! Här varierar verkligen temperaturen.

Vi bestämmer oss plötsligt för att vi ska ge oss iväg. Plockar ihop våra pinaler. Det har blivit riktigt varmt innan vi kommer iväg. Längs vägen får vi se ett ”tegelbruk” i det fria!
Här soltorkas tegel... Husen håller inte så många år, alltså byggs det ofta och behövs mycket nytt tegel...

Mycket primitivt… Handlar i Errachidia, köper bl.a. läckra dadlar och ännu läckrare salta mandlar, allt från trakten. Vägen mot Tinerhir är bra de första två milen, men blir sen den vanliga enbilsvägen. Det gäller att ”blåsa” upp sej så att man skrämmer de mötande att köra åt sidan. Vägen går genom ett ödsligt och kargt landskap. Campen i Tinerhir ligger i södra utkanten av staden. Den är ganska stor med simbassäng och med många duschar med varmt vatten (om man säjer till innan man vill använda dem). Det kostar 46 drh med ström.


[BREAK=AFRIKA 51 1998-99]
Fortsätter citera (nästa dag): Vi åker i campingchefens bil (Renault R 4) upp till den välbesökta ravinen Gorges du Todra. Jag ser att det hade gått bra att köra med husbilen, men det är skönt att åka. Vägen dit ca 15 km har vackra vyer med höga berg och oaser i dalen. Oaserna är gröna o välodlade. Går in i ravinen där det drar en snål blåst igenom. Några hotell ligger insprängda mitt i ravinen. Det är ett berömt turistmål.

På vägen tillbaka bjuder guiden (Hassan) in oss i sitt föräldrahem. Det ligger fint utmed ån, är stort och fint. Vi blir bjudna på te i en stor salong. Från terrassen på taket ser vi ner på deras husdjur som finns på bakgården, en ko några får och höns. Tillbaka i samhället undrar han om vi vill se den gamla övergivna judiska stadsdelen som också är mycket berömd. Det ser ut att vara fattigkvarter nu. Även här blir vi inbjudna på te hos hans kusin som väver mattor. Han säljer till uppköpare i Marrakech, men vill förstås även sälja till oss och ”lurar på oss” en matta för 1300 drh.

Vägen går sen till Ourzazate, den är delvis bra men långa sträckor är mycket dåliga och även mycket vägarbete. Vi kollar golfbanan 2 mil innan stan, men scorekorten är slut och 150 drh för 9 hål… Slut på citat.

Här vill jag tillägga att jag önskar att jag tagit varmare kläder på mig och att batteriet tog slut i kameran då jag skulle börja fota inne i ravinen. Det irriterade mej för det var så fint ljus och så härliga motiv… Då vi kör tillbaka genom ravinen är det underbart med alla mandelträdens överflöd av blommor, somliga träd är ännu inte utslagna, men fulla av knoppar, så jag tror att blomningen är helt nyligen påbörjad. Vi är på ca 1300 m höjd på campen och här uppe i bergen är det väl några hundra m högre. Solen lyser på oss hela dagen. Då vi vandrar runt i den mycket gamla stadsdelen, jag tror från 1400 talet, blir vi omringade av trasiga tiggande småungar och det är skönt att ha Hassan med för honom lyder de, när han ber dem försvinna.

Vi går in i en byggnad där det tillverkas olivolja på urgammalt vis. Det är en man och en kvinna som håller på att fylla runda korgar med krossade oliver som legat i ett stort stentråg, en anordning som dras runt av en åsna (som har förbundna ögon), för att mala sönder dem. Den malda olivmassan öses i stora korgar som sedan staplas ovanpå varandra i en press, som de vrider runt för hand och där vi kan se hur oljan sipprar ut längs sidorna, ner i ett hål i golvet som tydligen leder till en cistern någonstans i ett utrymme inunder. Det är mycket intressant och ATTANS att inte kameran funkar! B videofilmar men det är nog en aning för mörkt härinne.
Annars får vi väl försöka se det framför oss i minnet…Tillbaka på campen beslutar vi oss återigen för att fortsätta resan, vi står även här helt ensamma och det händer inget speciellt här…

Då vi anlänt campen i Ourzazate ”lagar” jag till svensk ärtsoppa genom att tillsätta lite vatten till en burk Bongs konserverade ärtor och några nykokta potatisar. Det smakar mycket bra när jag kryddat till det lite med extra salt och timjan! Tänk att sitta i södra Marocko och äta svensk ärtsoppa, det enda som fattades enligt B var den varma punch… B ringer och pratar med Anna och Jonas i 9 min. och får veta att allt är bra och att de hört att det skall bli värmebölja i Spanien. Stellan Sundahl och Björn Afzelius har gått hädan och det var ju sorgliga nyheter. De lovar att ringa H o S o Annakarin för att meddela att allt är bra med oss som vanligt. Vi är rätt så slaka i kväll så det blir tidigt krypisäng.

[BREAK=AFRIKA 52 1998-99]
Jag vaknar tidigt idag och sätter mej genast framför datorn, fast jag försöker smyga, säger B att hela bilen känns och hörs som en jordbävning… Vi äter en god frukost då han stigit upp och efter den tar vi en promenad i närheten. Just intill campen finns en mycket fin restaurang där de har folkloreuppträde varje kväll, det har vi hört utan att bli störda…

Det finns en stor fin swimmingpool i centrum av restaurangen och sedan nomadtält möblerade med trevliga bord och fin servis, men det kostar också. För att vara i Marocko så är det höga priser ca 250:- drh för en meny med sallad, tagine och apelsinsallad och sen tillkommer dryck...

Vi fortsätter därifrån och kommer till en liten fotoshop där vi får tag i batteri till kameran för 100 drh, istället för de 150 som vi fått erbjudande om i en by på väg hit. Det är en trevlig kille som har shopen och då hans fästmö kommer in för att lämna något till honom, börjar B som vanligt att skoja och undrar om han har lust att byta henne mot mej… Egentligen skulle det kosta 120 drh för batteriet men B börjar lära sej hur man handskas med köpmännen…

Då vi kommer ytterligare en bit på väg in mot samhället, viker vi ner på en tvärgata och finner ett ”kycklingslakteri”. Mannen där inne står just och plockar ur en kyckling och vi undrar hur mycket det kostar pr kilo. Vi får hjälp av en kille som kommer förbi kan tala engelska, 16 drh pr kilo får vi besked om och vi bestämmer oss för att köpa den minsta han har. Vi kikar in under disken och ser en flock kycklingar som går där och pickar i sej av den utströdda maten. Köpmannen kryper in under disken, fångar in en kyckling och frågar oss om den är lämplig och vi nickar jakande, han lägger den på vågen och konstaterar att den väger 1,8 kg och det passar oss bra. Han kryper tillbaks till det utrymme han stått i tidigare och böjer sej ner under disken med en förskärare och ”nackar” snabbt kycklingen. Med van hand håller han in den i en maskin (som börjar snurra runt med ett rasslande då han startar den), på något sätt får han loss alla fjädrarna och de försvinner någonstans vi inte kan se. Han plockar ur den och sköljer den mycket noga och därefter blir den vår för 30 drh varav vi får veta att 2 drh är för arbetet… På väg tillbaka till campen hittar vi en butik där vi frågar efter Nescafé, killen försvinner in i grannaffären och kommer tillbaka med en burk (detta har vi upplevt tidigare - att de hjälper varandra).

Vi finner också en liten butik med paneriche, så nu vänder vi näsan direkt mot bilen för att förbereda kvällens måltid. Det kommer att bli både kycklingsoppa, kycklinggryta med kantareller och brynt potatis. Jag fryser in soppa för att ha som lämplig kost då vi kört långt och jag inte gitter ställa mej så länge vid spisen.

Resten av dagen ägnar vi åt hårklippning, hårtvättning och sen blir det fötternas tur och jag känner mej som en ny ”mänska”. Det har varit skönt att vara stilla idag och då vi studerar kartan, har vi lite svårt att bestämma oss för vilken väg vi skall välja efter Marrakech… En fransman har en specialanordning för att fylla på vatten i tanken och demonstrerar genom att fylla allas tankar med nytt vatten, även vi kommer med på ett hörn och slipper alltså fylla på imorgon innan vi ger oss iväg. Solen bränner mycket varm idag och det är skönt att ha markisen att sitta under. Vi sitter ute och äter middag med tända ljus i kandelabern och även ljuset vi fick av Simona och Kent. Jag serverar kycklinggryta med svenska kantareller och brynta potatis! Vi sitter ute länge för vi har egentligen tänkt stanna här en dag till och har därför inte så bråttom i säng… Men det blir inte så, då vi vaknar bestämmer vi oss för att leta upp gasolfabriken som vi fått tips om skall finnas här. Vi checkar ut och börjar leta…


[BREAK=AFRIKA 53 1998-99]
Då B frågat på turistinformationen och fått en vägbeskrivning, som vi senare kompletterar efter vägen och B lyckats hitta en bank, (tredje banken) som kunde släppa ifrån sig lite dirham, kommer vi, med hjälp av en vägvisare som åker med oss sista biten, fram till gasolfabriken. Tyvärr kan de inte hjälpa oss utan skickar oss till nästa adress inte så långt därifrån, men tji inte här hellre… Vi får en ny adress i närheten av Marrakech och eftersom vi ändå är på väg dit så okey! Det blir alltså den nya riktningen och vi startar mot högatlasbergen. Det blir återigen härliga vyer och dålig väg. Plus snö både runt om på bergssidorna och i vägkanten. B undrar om vi skall ut och kasta snöboll... Då vi passerat passet på 2.250 m höjd vid Tizintichka och tagit en liten paus, så kör vi rakt in i molnen och efter en stund så börjar regnet att falla. Då vi tar ytterligare en liten paus, får vi sällskap av en kvinna och hennes tre magra kor. Det dyker också upp en liten kille som står och tittar på oss som om vi var apor i en bur… Det blir på den fortsatta vägen mycket kurvor och brant neråt, men det har vi ju räknat med. Vi följer en dal och det rinner faktiskt vatten i den..

Det är slut på snön och börjar bli grönt och behagligt så när som på regnet som börjar falla. Det regniga vädret följer oss ända till Marrakech, där vi frågar på en mack efter gasfabriken och får en beskrivning som vi nöjer oss med tills vidare. Efter att ha kört runt lite, finner vi en lugn gata i ett som vi ser det fashionabelt kvarter och då vi just parkerat kommer en bil och svänger in i huset som vi står framför. B går ut och frågar om det är okey om vi står där över natten och får till svar av den lilla nätta damen, (på engelska), att det går alldeles utmärkt och om det är något vi behöver, så är det bara att ringa på! Härligt med så vänliga människor och vi sover gott på denna gata mitt i Marrakech.

Det enda som inte är härligt är att regnet öser ner hela natten och fortsätter oförminskat på morgonen. Då vi ätit en fruktig frukost, fortsätter vi mot gasfabriken, för att efter att vi fått påfyllning leta oss mot solen och kusten. Nu har vi 11 dagar kvar av den tillåtna uppehållstiden… Vi smiter in på turistinformationen och köper en karta, bra att ha om vi kommer hit fler gånger tycker B och frågar också här för säkerhets skull efter gaz Africua som fabriken heter och får samma besked som igår.

Den finns där de sagt någon mil i riktning mot El Jadida, B talar som vanligt ”franska” och fixar påfyllning, elva kilo för 49 drh. Hemma kostar det ca 250 kr… Då han kommer ut från kontoret där han måste gå in och betala, småler han och säger att jag egentligen borde gå in och titta... Personalen sitter i en stor lokal med endast nakna glödlampor i taket och enkla skrivbord och alla har överrockar och mössor på sig för det finns ingen värme och de hade glasögon och det är inte så vanligt här…

Det regnar ihållande då vi fortsätter mot Casablanca, men på väg dit slutar det faktiskt regna och det är grönt och det finns BLOMMOR. Inte bara afrikanska vita liljor, utan även gula och orange. Vi ser också kor, fler än vi sett på hela resan genom detta land. Det finns mycket röda flaggor och fanor längs vägen och det pyntas och städas överallt, jag tror att det är förberedelser inför den 3 mars, som är den viktigaste helgdagen här och den firas med fyrverkeri, dans och sång över hela landet, det har jag läst i turistbroschyren. Vi hamnar så småningom i


MOHAMMEDIA några mil norr om Casablanca, där vi kan ta en strandpromenad och det känns som mycket längesen… Vi får tips om att det går att stå över natten framför Casinot så vi tar oss dit. Överallt träffar vi leende vakter och glada människor. Just bakom oss har vi en enorm ”park” som är kantad med palmalléer och runt palmstammarna slingrar sig murgröna, så att det ser mycket dekorativt ut. Efter en liten promenad finner vi både brevlåda för våra vykort och bra grönsaks-affärer plus en fransk bagare, det blir därför ordentligt provianterat inför helgen. Överallt sätts det upp flaggor och standar och det ser festligt ut, det är nästan som julskyltning eftersom det är röda fanor med stora gröna stjärnor på. Det städas och fejas och det är lite som jul det också...


[BREAK=AFRIKA 54 1998-99]
På kvällen blir det fullt av bilar runt omkring oss. Det är mest ungdomar eftersom det finns en nattklubb just intill. Det blir mycket skratt och smällande med bildörrar ända fram till kl 4 på morgonen då det blir extra stökigt, eftersom bilen som står vid sidan om oss ställer till problem för sin ägare. De kan inte få upp någon av dörrarna och de får hjälp och det diskuteras av fem sex andra som kommer. Det bankas och mixtras i en halv timme innan de äntligen lyckas få upp en dörr och lugnet sänker sej över P-platsen.

Jag lyckas sova till kl 6.30 då jag vaknar av en rejäl åskknall som följs av flera, det dånar så att till och med B vaknar, vi ligger och lyssnar till ösregnet som ibland hörs som hagel... Så småningom somnar vi till någon timme, men jag känner mej rätt slak då jag stiger upp till denna nya dag.
Innan vi lämnar Mohammedia gör vi ett besök till hos den franska bagaren och då vi kör därifrån hamnar vi bakom en liten bil. På taket är den lastad med två stora spånskivor som endast bundits fast med ett tunt rep in genom de öppna bilrutorna i framsätet, där både föraren och hans passagerare sitter med armarna ut genom rutorna och håller fast spånskivorna. Vilken syn, det gäller att hålla avståndet om något skulle hända..

Sen styr vi vidare mot en ”vit” väg längs havet. Vi hinner inte så långt förrän en polis dirigerar oss ut på en större väg. Vi förstår varför, då vi efter några kilometer ser längs floden ner mot havet... Bron där vi skulle ha kört har vikit sig på mitten, därför att mittersta bropelaren helt enkelt sjunkit ner av det myckna forsande vattnet.

Då vi körde ner denna väg i december fanns det inget vatten i floderna, men nu är det bra flöde, undrar hur mycket det regnat i detta område medan vi varit söderöver utan nämnvärda mm regn på nästan 3 månader. Vi chansar, kör ner mot den mindre vägen längre fram och lyckas komma en bra bit, svänger vänster ner mot Skhirat plage och hamnar på en väg som är översvämmad. Med hopp om att det skall gå bra tar B fart, hoppas att asfalten finns kvar under ”ytan” och glider genom vattnet som stigit över trottoarkanten. Det blir svallvågor efter bilen. Jag tar ett foto genom bilrutan och hoppas det ska gå framgå hur högt det är!

[BREAK=AFRIKA 55 1998-99]
Vi parkerar och tar oss ner på plagen via två rader ”sommarhus”, vandrar i blåsten längs stranden fram till några fiskebåtar som ligger uppdragna. Där ser vi några fiskare uppe bland husen och tar sikte på dem.

Då vi kommer fram blir vi erbjudna att köpa nyfångad fisk, bl a sjötunga för 75 drh kg. Vi väljer en som väger 9 hg och fiskaren rensar och flår den till oss. B har inte börsen med så en liten kille får följa med till bilen och B sjunger en liten snutt för honom på vägen. Pojken kan inte tala engelska, men då B frågar honom på ”franska” om han går i skolan så svarar han nekande. Han får betalt för fisken plus lite karameller vid bilen och vandrar nöjd tillbaka.

Vi forsar tillbaka i översvämningen, som nu har ökat så att svallvågorna blir ännu högre och vi kommer tillbaka upp på den något större vägen. B hade egentligen velat övernatta där vi sist stod parkerade, men jag var orolig för att vägen skulle vara oframkomlig p gr av mera regn och det var nog tur för det fortsätter att regna kraftigt hela dagen.

Det blir ett litet uppehåll i regnet och vi passar på att tömma toakasetten och jag kan ta ett foto av Afrikas tussilago, som jag döpt de lysande orange vilda ringblommorna till. De har ungefär samma storlek som tussilagon och pryder vägkanterna där vi kör fram. Jag fotar även en sorts gula klöverblommor som jag vet finns även hemma, men inte så stora och inte vilda…

Efter några mil kör vi ner mot Tamara Plage och ställer oss på en stor plats vid ett hotell och hoppas kunna stå här över natten. Jag lagar till en god fiskmiddag och till den dricker vi ett mycket gott vitt marockanskt vin (Sousa), som faktiskt smakar som ett Rhenvin. Vi behöver verkligen en siesta idag även om den blir lite sen och det känns jätteskönt att krypa ner under filten medan regnet smattrar mot taket.

Efter denna sköna vilostund, startar vi med en kopp gott kaffe som B bjuder på och sen sätter B sej med vår kassabok och konstaterar att vi lever som kung och drottning, plus att vi kört ca tusen mil sen vi lämnade Sverige i oktober!

TAMARA PLAGE. Regnet fortsätter att ösa ner och det är skönt att stå på asfalt även om det också här bildas STORA sjöar. Vi klär oss efter vädret för att gå en liten rekognoseringsrunda i omgivningen och hinner inte ut ur bilen förrän det dyker upp två killar, varav den ena påstår sej vara pvakt och ska inkassera 20 drh. B blir arg och ber honom visa papper på att han har rättigheten. Han säjer då att det går bra att tala med polisen som finns i närheten, men sänker priset till 10 drh och då blir B ännu mer arg! Månntro att vi ska luras bara för att vi är turister!!
Vi nonchalerar honom och fortsätter vår promenad, men då vi kommer tillbaka är han där igen och talar om nödvändigheten av att ha någon som kollar bilen och våra cyklar under natten. B talar om för honom att inget hänt under vår tre månader långa vistelse i Marocko och att vi aldrig behövt betala så mycket. B följer med honom till en områdespolis runt hörnet och blir där mycket vänligt bemött, men uppmanad att ge ”vakten” 10 drh, för det har han rätt till om vi ska stå kvar där vi står. B ger honom slantarna och en cigarett och killen ber om ursäkt flera gånger, och säjer att alla marockaner inte är okey och att det behövs vakt. Nog ordat om det!

[BREAK=AFRIKA 56 1998-99]
Ingen bra sömn i natt heller, det som vi trodde skulle vara en lugn plats visade sig vara ungefär som natten förut, vi kan konstatera att marockanerna festar ständigt fredag, lördag och även söndag, det är nog inte så himla heligt med alkoholen som de ger sken av, i alla fall inte i de större samhällena och än så länge är det bara en som tackat nej till en öl utom under Ramadan…

Vi ställer kosan mot Rabat som är huvudstad och forsar på väg dit genom den ena ”sjön” efter den andra, det skulle nog vara en god investering att fixa något större avrinningskanaler och brunnar som fungerar. Här regnar det så mycket att de lyfter av brunnslocken på de få brunnar som finns och då de blivit fyllda, så är risken stor att man skall fastna eller försvinna ner i ett, eftersom det blir en sjö som döljer både brunnshål och vägbana om det överhuvudtaget finns någon väg kvar under vattenytan? Ofta är det rena chansningen när vi sakta glider genom vattenhinderna. Puh...

Vi når fram till Larache utan större incidenter, efter att bara kört igenom Rabat och ser palatset på avstånd, passerat Sale som visar sej vara mycket skräpig och fattig. Tar vägen genom en gammal stadsport och hamnar på en gata som går förbi en jättebegravingsplats, där det just pågår en begravning. Då vi fortsätter ut genom nästa port kommer vi in i den verkliga kåkstaden med soptipp istället för plage längs havet. Smått beklämda fortsätter vi i regnet genom KENITRA som också ser mycket fattigt ut och här hamnar vi oturligt nog efter en lastbil, då den fortsätter rakt ut i ett stort kvarter som är under planering och där kryssar B skickligt som vanligt mellan gropar, sjöar och vattenhål vidare ner mot en något bättre stadsdel.

B får syn på en ko som står på trottoaren, med huvudet nere i en stor soptunna och jag skyndar mej att ta ett foto. Den lyckas faktiskt dra upp en plastkasse med skräp… Det är ingen bild man väntar sej se i en stad...

[BREAK=AFRIKA 57 1998-99]
Hungern börjar suga i maggropen och vi letar upp en liten bar där det står många män, inga kvinnor, och mumsar i sej något som ser gott ut. Vi pekar på varsin Hackebiff, sallad, bröd och pommes frites. På stående fot äter vi detta goda, först får vi en varm röd sås och paneriche som vi doppar däri, det smakar riktigt gott och sen kommer huvudrätten som också gillas av oss båda och tänk, detta kostar oss bara vars 15 drh, vi är verkligen både mätta och nöjda!

Vägen mot LARACHE är nu inbäddad i grönska, i motsats till torkan då vi passerade här på nervägen i december. Här är det lätt att få vårkänslor och jag börjar faktiskt längta efter den svenska våren och vad jag önskar skall hända då… Här ser vi mycket kor och människor ute på åkrar och betesmarker, det finns blommor och i vägkanten står det jordgubbsförsäljare…

Då vi kör in i Larache söker vi efter hamnen, men vi får parkera längs en ”klippromenad” ovanför, vägen som leder ner till hamnen ser inte så inbjudande ut eftersom muren har gett med sej och det är ordentlig lutning på trottoaren som vi går på. Efter en promenad runt i det festklädda och uppsnofsade (nykalkade vita väggar, där det droppat rejält på markiser och annat inunder, nymålade blå dörrar, fönster och balkongräcken) centrum, som smyckats med flaggor och standar.

[BREAK=AFRIKA 58 1998-99]
Till och med en liten läktare har byggts, där väl stans dignitärer tar plats på onsdag för att se parader och fyrverkeri. Nu sätter vi oss i den skinande varma solen på en liten trattoria för att ta en kopp te. Det är riktigt skönt och varmt, så varmt att jag blir lite besvärad av det och vi går till bilen, som står bara en liten bit därifrån, parkerad efter tre franska husbilar. Vi går fram till dem och frågar om de känner till någon camping i närheten och vi får ett mycket bra tips.

I utkanten av stan finns det något som liknar en festplats inför 3 mars, men det visar sej, att det är rederiet för båtarna som går mellan Tanger och Spanien, som erbjuder sina kunder fri parkering, toaletter och varmdusch, allt är helt gratis! Vi får en bra plats och sällskap av sex andra husbilar på detta etablissemang som är så modernt att det finns ”sittoaletter” t o m. Vi får ett trevligt samtal på engelska med killen som har hand om det hela. Han kommer ursprungligen från Chefchaouen, som ligger upp i bergen mellan Tetuan och Fes. Han rekommenderar oss att göra ett besök där och det kanske vi gör om vi kommer hit fler gånger, denna gång har vi bara åtta dagar kvar på vårt uppehållstillstånd.

Vi sover gott och hör sen hur de andra husbilarna ger sej iväg. Det är skönt att ta det med ro och vi gottar oss med en varmdusch och tar en god frukost innan vi kör vidare mot Martil. På vägen står det apelsin-försäljare med 30 kg i sina lådor. B stannar och frågar vad det kostar, först 120 drh och sen 100 drh och det hade säkert gått att pruta ännu mer, men då B kollade lite under de översta stora fina frukterna så såg det ut att vara annan kvalitet i botten, så det blev ingen affär, det var nog meningen, vi har köpt så mycket här i Marocko, så att en 30 kg låda skulle vara lite svårplacerad… Men det är så goda apelsiner att vi verkligen blir frestade…

Vägen är kantad med gula blommor och grönt gräs, det finns vatten både i floder och sjöar, det känns som natt och dag jämfört med nerresan. Över Riffbergen lyser solen och det känns faktiskt riktigt skönt att vara på väg norrut! Överallt fejas det och människor ser glada ut och vinkar till oss från åkrar och vägkanter. Vi kör igenom Tetuan som är en vit stad och det ser annorlunda ut än i övriga landet där vi vant oss vid rosa och röda hus med mestadels blå dörrar och fönsterarrangemang. På många gavlar är det svartmålat troligen för värmens eller kylans skull… Det hade sett trevligare ut om de valt en annan färg, lila t ex! Vägen ner till campingen i MARTIL finner vi utan problem och får en bra plats för natten. Strax efter det att vi pallat upp väller det in ett femtontal tyska husbilar, antagligen en club liknande den Bernhard och Erika är med i. Vi diskuterar lite hur det skulle kännas att åka så många tillsammans… Vi trivs mycket bra med att köra för oss själv och vi tror också att man kommer lättare i kontakt med nya vänner och får uppleva saker på ett bättre sätt då.


[BREAK=AFRIKA 59 1998-99]
Då B varit och checkat in går han förbi en marockansk husvagn och mannen som står där säjer: - Hallå hur är det med dej gamla gubbadj-l? Då de börjar samtala visar det sig att det är en marockan som bott och arbetat i Kobe utanför Göteborg i 40 år. Han har varit gift med en marockanska i Sverige och har med henne två vuxna barn, men efter att ha skilt sej flyttade han ner till Marocko och skaffade sej en ny fru. Han berättar att han tillsammans med en kompis för några år sedan köpte strumpbyxor för 3000 kr och sen reste genom Ryssland och Mongoliet och Indien i sex månader och hela tiden betalade för sej med strumpbyxor!… Man skall höra mycket innan öronen ramlar av…

Då jag sätter mej att skriva en stund senare, kommer han och sätter sej och fortsätter prata med B.
Vi hade tänkt gå ut och äta på kvällen, men då B frågar honom om det finns något ställe han kan rekommendera så blir det ett nej. För en marockan ja, men inte för oss. Så jag fixar till lite gryta på entrecote och brynta potatis med kokt purjo och B tycker att det är tur att vi inte gick ut någonstans för det smakar så bra! Vi spelar casino och B vinner så han kan somna gott ikväll också.

Nu startar vi mot Europa! Med början i Ceuta som ju tillhör Spanien. Vi ger en liten flicka och en gammal tant på campen några ostar och karameller och de lyser som solar. Efter ett sista besök på en liten souk där vi köper apelsiner, citroner plus lite annat grönt och två marockanska runda platta bröd, så bär det av mot gränsen.

Här uppe i norr finns det exklusiva semesterbyar och hotell med tjusiga planteringar där vi förmodar att det finns mycket spanjorer och fransmän på sommaren. Det finns också en golfbana som ser fin ut, men den får vi titta på en annan gång, nu är det gränsen som hägrar.

Då vi kommer fram dit är det långa köer och massor av marockaner som troligen skall över och handla inför den stora festdagen (kung Hassans födelsedag) i morgon. De trängs i kön med sitt pass i handen, kvinnorna i en kö och männen i en. Vi turister blir visade till en annan lucka, där det hörs dunsar av stämplar och det tar som vanligt lång tid. Vi anländer till gränsen 11.30 och kan, efter tullens undersökning med knarkhund inne i bilen, köra vidare kl 12.20. På andra sidan är det dags för spanska kontrollen men den går smidigare. Här kan vi sitta och se hur det kånkas och bärs på stora knyten och fulla kassar, av både män och kvinnor, men mest av kvinnor.

Inne i stan tankar vi för sista gången denna resa till det billiga priset av 2.75 litern för dieseln. Och vi gör även ett besök i ett varuhus för att köpa lite gott att äta och dricka. Vilken milsvid skillnad att komma in i denna luftiga och fräscha affär mot alla småstånd och soukar de sista tre månaderna…Vad det är härligt att kunna stå och välja ostar och pålägg, och alla andra varor som vi inte kunnat köpa på så länge!

Då vi med stor tur lyckas köra direkt på färjan, som avgår efter 10 minuter så får B syn på våra tyska grannar ifrån campen i Mhammid. De hade kört direkt till kusten, då vi körde till Merzouga, och så hamnar vi på samma båt nu efter flera veckor… Vi får en liten pratstund igen. De är på väg mot Alicante och sedan hem till München där de beräknar vara om ca två veckor. Vi har tänkt oss att köra mot Portugal och då blir det ännu ett avsked, nochmal auf wiedersehen…

Fortsättningen finns i Med HUSBIL till MAROCKO Del 3​